söndag, juli 23, 2006

Varm snö och försvunna böcker



Furupanelen i skrivstugan gav mig dåliga nerver – väggarna åt upp ljuset och jag trodde rätt som det var att jag satt i en bortglömd bastu vars dörr hade gått i baklås.
Ännu har jag lyckats att skriva nyanserade romaner, men jag vågar inte längre chansa, nästa kan bli dyster, kanske rent av svårmodig, om jag inte fixar till det.
- Får jag hjälpa pappa? Säger storasyster. Lillasyster är förstås i släptåg och vill hon med.
Storasyster har lärt sig att se hänfört förväntansfull och ivrig ut samtidigt som hon framkallar en sorts darr på hakan så att jag riktigt ska veta och förstå att hon blir väldigt ledsen om jag säger nej. Det är alltså ingen idé att neka.
Lagom tills de just smetat ned händer och penslar upptäcker de att de hellre vill hjälpa att packa upp paket från IKEA istället. Så, medan jag skruvar ihop saker smular de sönder all frigolit.
- Snälla, sluta; det blir så mycket att städa, säger jag.
- Varför? Frågar Naya och förstår inte varför man måste städa upp det roliga.

Jag överväger att låta dem hjälpa mig med uppröjningen, men kommer på att det är bättre om de leker ute. Jag slänger ut alla tomkartonger och efter springer de glädjetjutande barnen.

Vart efter blir jag klar och möblerar med dator och böcker. Jag har varit utan mina böcker i över ett år och nu när jag packar upp dem får jag bara plats med 12 hyllmeter, mot mina ursprungliga 37. Vi är trångbodda och saker förkommer hela tiden i sina kartonger och nu hisnar det för mig när jag märker att jag saknar författarskap på B, bland andra Burroughs och Bukowski. Vart har de tagit vägen? Vissa vänner vill jag inte vara utan. Jag hade mycket hellre tappat bort Milan Kundera.
Nå, Sartre, Camus och Singer är i varje fall på plats.
- Är inte du med barnen? Säger hustrun plötsligt i dörren. Hon har namnlösa sonen i famnen.
- Eh, va?
- Var är barnen?
Jag springer ut. Jag hittar dem bakom skrivstugan i ett alldeles vitt landskap. Förtjusta sitter de och knåpar de minsta frigolitflarn man kan tänka sig. När Naya ser mig utbrister hon fröjdefullt:
- Varm snö, pappa!
Och Tula:
- Nöö, pappa!

Jag ser för min inre syn hur jag kommer att plocka frigolitflarn hela natten. Nåja, det kanske börjar blåsa. Jag vänder och går in i skrivstugan och säger till hustrun medan jag pekar ut riktningen:
- Dina barn är därute. Är det okej att jag letar efter böcker på B?
Hustrun säger att jag gjort fint. Jag får till och med en puss.
Ibland är det precis den sortens behandling en man behöver.


1 kommentar:

Renè sa...

Najs! :) som gubben skulle ha sagt.. det vill säga fint. Jag försöker desperat få ordning på mina papper som växer i hög, så kan man ju inte ha det, och trädgården.. jessus vad det kan växa...