Turné igen. När jag slår på radion varnar de för älg i mina hemtrakter. Mycket älg. Jag kör försiktigt, men ängslas att jag inte ska hinna i tid. När jag precis ökar takten varnas det för renflockar framför mig. Så länge jag inte har möte ligger jag mitt i vägen. Så fort jag kommer över 70 börjar bilen att kana, kännas osäker i väghållningen. Så halt är det. Bara att ta det lugnt. Precis när jag svänger in på väg 92 börjar radion fungera igen efter att jag kört många mil i radioskugga. Man varnar inte längre för ren utan för en långsamt gående kolonn med sju breda fordon som är på väg från Lycksele. Det rör sig om ett asfaltverk.
Jag hinner trots allt fram i tid.
I Umeå håller jag föredrag. Lärarnas riksförbund arrangerar. Jag träffar glädjande nog författarkollegor jag inte sett på 12 år.
Jag talar i aulor och i klassrum
Jag tar ett gäng usla bilder. Att fotografera är enda sättet att hjälpa minnet vad som faktiskt hände, vilka möten som uppstod. Men det blir bilder som är värdelösa för alla andra, utom mig.
På väg hem kör jag lugnt och sakta, men är tydligen så trött att jag missar en 50-skylt. En polis viftar in mig. Hans radar visar att jag höll 67. Jag skriver under och ber om ursäkt att jag felat. Poliserna å sin sida säger skamset att de inte vill bötfälla mig så dyrt, men det är nu en gång inte de som bestämt bötesbeloppen. De förstår att jag inte vansinneskört.
Jag får ett inbetalningskort på 2.800 kronor. Polisen säger tröstande att jag har en månad på mig att betala.
Jag fortsätter sakta hemåt. Jag stannar och gnuggar ansiktet i snö vid vägkanten två gånger. Tänk, vilken tur att jag i min trötthet inte körde på ett barn där i Junsele. Vilken tur att det var en polis med radar som fick mig att plötsligt vakna igen.
Sett så var det värt varenda krona.
3 kommentarer:
Finns du på riktigt? Bland alla, oftast män, som betraktar fortkörning som något lika självklart som att dricka kaffe florerar så många förklaringar och teorier om varför just de gör rätt.
Teorierna baserar sig ofta på antagandet att det antingen är bara en bil - den egna - som är ute och rör sig på vägarna eller på att alla andra följer spelreglerna. I de här kroniska fortkörarnas verklighetsuppfattning finns inga plötsligt framskuttande barn, inga isfläckar, inga mötande förare som får hjärtinfarkt, inga tvekande bilister som plötsligt kommer på att de nog ändå skulle svänga av till höger, inga rekordsättande mc-amatör-raceare, inga små rädda kaniner och absolut aldrig ett ögonblick av egen plötsligt trötthet.
På frågan:
”–Vad gör du om det plötsligt hoppar ut ett barn och springer över vägen?” får man förvånade ögonbryn till svar, för svaret är alltid underförstått:
Det kommer inga barn.
När en man jag känner körde för fort och krockade in i framdelen på en älg, kom hans teori med självklar övertygelse:
–Det var tur att jag inte körde långsammare, för då hade jag fått hela älgen rakt in i vindrutan!
Eh? Tanken att lägre hastighet hade gjort att älgen i så fall hade hunnit över vägen i frid och ro ELLER att mannen rent av hunnit bromsa, den tanken fanns förstås inte.
Åsa:
Kanske är det fallskärmshoppningen som fått mig att förstå riskerna med hastighet. Statistiskt har det i Sverige omkommit 1 hoppare per år de senaste 20 åren. Skulle vi hoppare bete oss som ”den vanlige trafikanten” skulle dödssiffran i hoppsverige ligga på säkert 40 döda per år…
Inom hoppningen drillar vi en enda sak: Säkerhet. Tänkte vi vägtrafikanter på säkerhet på samma sätt som fallskärmshoppare skulle troligen dödssiffran i trafiken sjunka från nuvarande ca 700 per år till 100 per år… Kanske skulle olyckorna sjunka ännu mer, vad vet vi?
....jag tror att du och jag har samma synsätt på fortkörningsböter. Sura pengar javisst. Men för mig en mycket bra påminnelse över varför de faktiskt står där längsvägarna ibland. Jag har aldrig begripit de där som resonerar :-"Oss hederliga bilister.....osv med mera" ja du vet.Jag fick fråga ifall jag ville erkänna direkt eller ta det "den långa vägen". Då svor jag, jag har ju gjort fel, visserligen omedvetet men ändå! Ge mig böter, jag har inte lust att gå någon annan väg än rakt fram...Dom skrattade åt mig.
Skicka en kommentar