Mysteriet med strängstallet

Jag har tagit kontakt med en bågbyggare.

Hm, vad lamt och dumt det låter… Tagit kontakt med… Vi pratar livligt på telefon. Än livligare mejlar vi varandra. Vi är helt enkelt sjukt entusiastiska och engagerade.

Jag har just fått reda på att mongolerna modifierade sina pilbågar under 1100-1200talet. De byggde dem plötsligt med än högre prestanda än tidigare.

Ovan bild; överst en strängad mongolisk pilbåge och den nedre pilbågen är osträngad. Den böjer sig i osträngat skick som ett C bort från skytten.

All denna spänning och statiska energi lagras alltså i pilbågen vid strängningen, innan ens skytten börjat dra i strängen.

Så hade även turkiska bågar sett ut en lång tid.
I Indien finns bilder och beskrivningar av pilbågar som var deflex-reflex-böjda sedan 2000 år tillbaka, men denna C-form har jag inte hittat ens i Indien.

Men det verkligt nya som dök upp på stäppen i slutet av 1100 var lemmens stall, att strängen vilar mot ett stall, enligt detaljbild nedan.


Det var denna modifiering och förbättring mongolerna gjorde.

Jag har nu läst all litteratur jag kunnat komma över, men förstår fortfarande inte vad stallet fyller för funktion.
Alla andra pilbågar är utan detta stall. Turkarna hade det inte. Inte Uigurerna heller. I själva verket finner jag inte dessa stall någonstans på den centralasiatiska slätten, mer än hos mongolerna.

Varken jag eller min nyvunne vän, bågmakaren, förstår vad stallet på lemmen tillför.

Det man vill vinna när man bygger en pilbåge är två ting – och de två är oförenliga eftersom det inte går att göra våld på fysikens lagar :
1) Pilhastighet
2) Förlåtande egenskaper vid teknikfel utförda i skyttet av skytten.

Om vi tar del 1, pilhastighet, så förstår jag inte rent fysikaliskt hur detta stall kan höja pilhastigheten.
Och del 2, stallet ökar inte vridstyvheten i lemmen eller något annat som kan göra pilbågen mer förlåtande om skytten släpper strängen på ett dåligt sätt.

Jag och bågmakaren har äntligen listat ut hur vi ska få fason på allt övrigt, alla vinklar, alla mått, för att få en väl balanserad pilbåge.

I teorin kommer den att skjuta bra, definitivt bättre än långbågar med samma dragstyrka, kanske lika bra som en modern recurve. För jag vågar inte hoppas och tro att det till och med kan bli bättre än dem. Nu ska vi bara bygga den.
Tyvärr måste vi bygga den första utan stall. Vi förstår helt enkelt inte funktionen.

Visst, vi kan smacka dit ett stall, men det ger ju ingenting – om man inget förstår.

Jag vet inte hur jag ska förklara, men sådana här saker försätter mig i yttersta spänning. Jag blir sömnlös och grubblar mig halvt fördärvad och nu måste jag tåla mig i säkert flera månader innan vi testat och fått ut vettiga testresultat och data ur den första pilbågen utan stall innan vi kan bygga en med stall.

Ack, lycklig den som har något att se fram emot, att längta efter!

Jag längtar efter att lösa mysteriet med strängstallet. Först då kan jag på ett vettigt sätt i min kommande bok nr 4 om Djingis Khan förklara varför man började använda denna tekniska innovation.