Kär och självbedragen

Det händer att man kärar ner sig och det sker oftast när man är helt oförberedd.
Jag åkte de 17 milen till Heikki för att provskjuta och evaluera den mongoliska pilbåge vi bygger.
Vi sköt den, först med ansiktsmask på eftersom en ny båge kan får för sig att spricka och ingen av oss ville bli av med synen. Bågen höll och sköt riktigt bra.

Vart efter plockade Heikki upp sina långbågar och frågade om jag ville prova. Jag hade ingen större lust. Jag är ju ute efter att fixa vår prototyp och när den pilbågen är färdigutvecklad är det en sådan jag vill ha. En båge som det INTE går att tävla med eftersom den inte går att klassa in i någon tävlingsklass. Jag har heller inga planer på att tävla. I vart fall hade jag inga sådana planer igår och jag tror inte att jag har det idag heller.

Nåja, tänkte jag. Att pröva skadar inte. Eftersom man inte har något sikte på sådana här pilbågar träffar man inte i mitten av tavlan vid de första skotten, men det struntade jag i. Jag siktade likadant med sex pilar. Alla satte sig som en snygg kärve, liksom klockan sju på tavlan. Bågen sköt något till vänster och lägre än min vanliga båge, vilket inte har någon som helst betydelse. Grejen var att jag aldrig presterat maken till träffbild.

Heikki bara log och frågade om jag ville låna hem en av hans långbågar. Det ville jag.
Och nu är jag fast. Trots att den är lång och otymplig. Trots att den skjuter pilarna mycket, mycket långsammare än min nuvarande jaktrecurvebåge, och ännu mycket mer långsamt än den prototyp jag snart har i min hand som en färdig och riktig mongolpilbåge.
Och trots att långbågen ger en så kraftig rekyl att plomberna skakar ur tänderna kan jag inte säga annat än att jag är förlorad. Jag är kär. Inte direkt i den jag fått låna utan i idén om en ännu bättre och som är byggd för mig. Jag måste ha en sådan! Så känns det och jag har blivit tjatig och vet inte hur många mejl jag skickat till Heikki där jag säger: ”Stopp! Bygg inte mongolbåge nr 2. Bygg en långbåge först! Sen kan vi fortsätta att utveckla mongolbågen.”

Vad handlar allt det här om? Det går stick i stäv mot alla mina planer. Jag skulle bara undersöka vad det var för en teknisk innovation mongolerna genomförde på sina pilbågar på 1200-talet. Jag ville ha en sådan båge att visa upp och eventuellt skjuta med när jag håller föredrag. Istället hamnade jag i långbågsträsket!

Kan jag trots allt inte lägga av att vara idrottsman? Har man tävlat och tränat exempelvis fallskärm i 18 år och tagit en massa SM-medaljer så finns kanske nerven kvar? Börjar man till exempel skjuta piljbåge, bara lite på skoj sådär, så dröjer det ändå inte länge förrän man lägger upp träningsplaner, mäter resultat, evaluerar sina resultat, ändrar träningsmetod, nöter och nöter, förfinar – och till slut går man och anmäler sig till tävlingar? Är det så? Måste det vara så?

Jag som lade av att tävla seriöst för åtta år sen. Jag sålde till och med mina fallskärmsgrejer och sa; aldrig mer. Aldrig mer att någonting så onödigt och idiotiskt ska få ta upp min dyrbara författartid. Och så räcker det med att jag skjuter några skott med en pilbåge där det finns en tävlingsklass för att jag ska tro att jag är kär igen. Det är precis samma känsla i magen.

Att kära ner sig i en snygg brud eller att hålla i en långbåge är sak samma för mig. Tydligen.

Hur mycket har jag bedragit mig själv med alla påhitt om att bygga en pilbåge som det inte går att tävla med?
Är jag kär eller är jag en tävlingsnörd eller bedrar jag bara mig själv i ett ytterst komplicerat spel där allt går ut på att slippa sätta mig ned och skriva nästa bok?

Kort sagt. Vad håller jag på med? Vart är jag på väg?

Under tiden sitter jag här och kan inte slita blicken från långbågen som ligger utdragen ur sitt fodral. Den är himla vacker. Hoppas min blir lika fin. Den som Heikki precis börjat rita på.