onsdag, februari 21, 2007

En utomjordings gåvor och fördömelser


Jag är glad, till och med salig långa, långa stunder. Barnen leker under skrivbordet, drar i mina fötter och fnissar. Emellanåt tittar jag ned på dem och när jag ser dem är jag lycklig. Samtidigt kan jag konsten att koncentrera mig. Jag kan skriva mitt i det kaos tre ungar innebär.
”Märker du inte att alla tre gråter?” kan hustrun fråga.
Nej, jag märker inte sådant. Inte när jag skriver på riktigt. Inte när jag koncentrerar mig.

Har jag trott.

Långsamt börjar det gå upp för mig, även hustrun, att det inte rör sig om en osedvanligt god förmåga till koncentration. Jag är inte alls fokuserad och viljestark. Jag kan inte berömma mig om någonting sådant.

Sanningen är istället att jag inte är närvarande på samma sätt som andra människor. Mesta delen av tiden är jag i andra världar. Ibland diktar jag böcker. Ibland uppfinner jag något, nu senast en ny sorts pilbåge.

Jag har alltid försvarat mig med att tankar tar tid. Att det måste få ta lite tid att tänka ut en bok.
Till viss del har hustrun accepterat det. Men hon har fått mer och mer svårt att godta min totala världsfrånvändhet.

Hon har rätt för det händer att vi bjuder hem gäster till oss. Gäster som bor och sover och äter i vårt hem i fyra, fem dagar. Jag märker dem inte. Efteråt vet jag inte att de varit hos oss. Jo, jag märker det på att gafflarna ligger fel i lådan, att glasen står på galet ställe i skåpet. Jag märker att det varit någon hemma hos oss genom att bli fullkomligt rasande; eftersom någon har fuckat upp min ordning. Någon har gjort så att jag inte hittar i mitt eget kök.

Ingen förstår hur viktigt det är för mig att ha ordning. Eller. Kanske handlar det om mönster. Att fylla i ett mönster korrekt. Ingen människa med normalbegåvning trycker in en fyrkantig kloss i ett runt hål när han är hos psykologen och ska mäta sin intelligens. Enligt mitt sätt att se lägger man därför inte heller ned skedar bland knivarna. Det är att våldföra sig på den givna strukturen.

Den här upprördheten jag känner när någon bryter mot ett väl uppbyggt system verkar härröra ur hur mina synapser är organiserade. På alla intelligenstest jag tvingats genomföra i mönstring och vid anställningsintervjuer visar det sig att jag alltid får full pott i de delprov som rör matematik, rumslig uppfattning, att vika tredimensionella figurer, teknisk förståelse, allt sådant blir jag klar med på ett kick medan de andra som prövas sitter och sliter. Sen, när man kommer till de språkliga delarna av testen är det jag som sitter och svettas och aldrig hinner klart.

I den militära mönstringen hade jag fulla poäng i alla matematiska och tekniska test. I de språkliga däremot trodde mönsterförrättaren att jag ”fuskat” för att slippa göra militärtjänst. Jag nekade till fusk. Jag hade heller inte fuskat. Jag hade kämpat hårt, men var helt enkelt inte ens normalbegåvad i den språkliga delen av testerna.
Mönstringsförrättaren trodde mig inte, särskilt som han sett att jag blev färdig så fort med de andra proven. Som han uttryckte det: ”Man kan inte vara ett geni och en idiot samtidigt. Du har maskat för att slippa.”

Jag blev uttagen till befäl. Kanske på vansinnigt felaktiga grunder.

Kanske har jag också blivit författare på felaktiga grunder? Kanske är hela mitt liv på sätt och vis galet och förfelat. Jag borde kanske hellre jobba med att lägga bestick rätt på galamiddagar och nobelfester, hellre än att skriva böcker. Min hjärna gillar ju att skapa sådana prydliga mönster!

Eller så borde jag ägna min tid åt att fundera ut eleganta tekniska lösningar, för sådana gillar min hjärna att sysselsätta sig med.
Enligt alla intelligenstest jag genomlidit är språk det sista jag bör ägna mig åt.

Allvarligare är att jag tillsammans med hustrun börjar se att jag kanske är annorlunda, en avvikelse som gör det svårt för mig att reda mig i det sociala livet. Jag är helt enkelt inte närvarande.

Jag är som sagt lycklig, men en djup sorg har börjat bubbla upp inom mig. Min livskamp för att passa in, först på dagis, sen genom alla skolor, och även på alla arbetsplatser, har varit så bitter och hård. Jag har helt enkelt inte passat in. Jag ingår aldrig i den sociala gemenskapen. Man har alltid beskrivit mig som ett UFO.

Jag är 45 år. Numer struntar jag i att jag beskrivs som ett UFO. Jag har hittat mitt sätta att leva. Men det finns ett sammanhang som är viktigare än mitt eget liv, det är att min familj fungerar.

Familjer tenderar att ha svårt att fungera med idel sociala varelser, plus en utomjording som inte bara är långt borta utan även förlorat eller stängt av alla sina kommunikationshjälpmedel till omgivningen.

Vi har sökt en första hjälp och då framkom att det är möjligt att jag kanske har någon grad av Asbergers syndrom.

Jag har inte velat ha någon diagnos tidigare. Skolgång och allt annat har varit nog jobbigt ändå. Nu vill jag ställa en riktig diagnos eftersom det kan hjälpa mig att fungera bättre i familjelivet.

Vad kan jag säga? Mitt sinnestillstånd, oavsett om det går att ställa en diagnos eller sätta en elakartad och sjukdomslik etikett på det, tycks vara både en välsignelse och förbannelse. Jag är inte intelligentare än andra, ändå har jag vissa stora gåvor. I övrigt, vad gäller att befinna sig i livet tillsammans med andra, är mitt tillstånd en ren fördömelse.

Det är så jag känner mig. Fördömd.

Men nåd finns i form av kärlek. Min hustru älskar mig trots detta, och vill hitta lösningar. Hon vill hjälpa mig att hitta mönster så att jag trots min dysfunktionalitet kan passa in i familjen.

15 kommentarer:

Åsa Mitt i Världen sa...

Alltså. Jag fattar inte. Du skriver ju hur bra som helst - vilken dimension av skrivandet är det som du har svårt för?

En bekant till mig är dyslektiker, men skriver hej vilt ändå. Och med bra innehåll och budskap.

Jag vet många som varken har Asbergers eller är dyslektiker som presterar sämre. Så, jag fattar alltså inte hur sånt här hänger ihop.

Jag känner också pedanter...

Var går egentligen gränsen till vad?

MosterFin sa...

Hejsan

Bara så du vet så finns det ju fler än din fru och barn som tycker om dig, med eller utan diagnos.Jag hoppas att du märkte mig i helgen, tror inte jag la något fel.
Ni är båda suveräna, var och en på sitt sätt och det kommer att fixa sig.
Kram
/Fin

Peter Madison sa...

Istället för att ägna ditt liv åt att fixa knivar å gafflar på nobelmiddagar och ha totalkoll på det så vet du ju det är roligare att försöka sätta alla bokstäver på plats och ha totalkoll på det....fokus du vet. Nu vet du ju dessutom att du har en familj att sätta fokus på!!

Kör hårt!

Ska kolla upp det där du skrev om på mejlen...tar nån dag att undersöka saken!!

Anonym sa...

Anders

Du ar helt ok, lat inte ufona saga nat annat at dig.

Kram
Sola

Susanne sa...

humm för några dagar sen skulle min sambo lära mig någon mattegrej och det slutade med att jag grät... När han än en gång försökte, väldigt lugnt och sakligt, avbröt jag honom med orden -det är ingen mening, jag är för dum.
Gissa om han blev arg! Enligt honom är man inte dum om man inte kan något, man är bara lite otränad inom just det området. Och det tror jag är väldigt sant.

För övrigt har jag ett ord som passar väldigt bra in på dig: Klok!
Om du sen inte klara livet utan att organisera allt så spelar väl inte det någon roll? Själv går jag genom livet utan att ens kunna se dessa mönster som är så viktiga för dig. Så jag skulle aldrig utsätta mig själv för tex ett IQ-test eftersom det skulle visa att jag var ungefär lika smart som en mask....

Kramar!
(och självaklart kramar till familjen!)

hovslagare_på_drift sa...

Du borde prova något jag gjorde...Jag kan känna igen mig i sådana här konstiga mönster som "andra" inte har.

Som av en händelse skrev jag Mensas "IQ"-test. Snarare ett test i förmåga att se mönster i kaos. Enligt detta test skall jag ha 121 i IQ!?? Detta trots att ajg är ordblind och har koncentrationssvårigheter. Trots att jag är dyslektisk så är jag allergisk mot stavfel. Jag kan överblicka ett helt tidningsuppslag, på bråkdelen av en sekund ser jag alla stavfel! Skitirriterande! Ordning är inte ett problem för mig, däremot symmetri!? Varför? Har ingen aning.

Jag skulle vilja veta hur du skriver Mensa-testet, kan man göra på nätet:

www.mensa.se

Ibland kan jag även känna mig lite dampig, klumpfot samt en smula Tourettes...så du är i gott sällskap

hovis... sa...

131 skulle det vara i "IQ"n...inte för att det betyder nåt.

xxara sa...

idag kom inte mindre än FEM HELA PALLAR med din bok! dom håller nu på att räknas och packas upp för distribution (distribuering???) på måndag.
tyvärr är fortfarande åtta titlar på drift nånstans mellan slovenien och falun, och för att allt ska funka med distribution av samtliga ebfa-titlar (ska skickas iväg hela paket med samtliga titlar på nåt vis) så måste slovenienböckerna anlända senast imorron förmiddag... vilket väl med största sannolikhet INTE kommer att ske...
vet inte hur det blir på måndag/nästa vecka utan de resterande titlarna.

men nu har ju iaf den viktigaste boken kommit och det är huvudsaken! :)

idag beställdes förresten två "visdomsord...".

kram sara

Anders sa...

Åsa: Jag är full av berättelser inuti. Jag är full av ord, har alltid varit det och haft ett gigantiskt ordförråd. Det tråkiga i skolan var bara att jag inte kunde stava mina berättelser...
Så. Jag har trott att min problematik var dyslexi.

Jag tror inte det längre. Det finns en annan problematik - parallellt med att jag är högpresterande och begåvad.

Nu har detta av olika skäl flutit till ytan igen. Jag har att ta tagi i det och förstå.

Anders sa...

mosterfin: Du är suverän att ha i köket! Jag märker faktiskt att du är hos oss och ser dig, men jag märker dig inte efteråt eftersom du lägger allt rätt, vilket jag givetvis gillar!
Kram
Anders

Anders sa...

Broder: Jag kör hårt... Men har också att ta tag i min problematik lite.

Anders sa...

Sola: Min integritet är total! Jag är som jag är - men ibland blir jag lite väl fjär för att Annika ska tycka att det är kul. Det får jag se till att fixa!
Kram
Anders

Anders sa...

Susanne:
Jag ska krama hela familjen!
Och om jag nu är klok så måste jag få säga att jag tycker du är bra med ungdomarna på skolan!
Kram
anders

Anders sa...

Hovslagare:
Det är helt OK för mig att vara lite udda. Jag har ju blivit betraktad sådan hela livet. Men nu inkräktade det på saker som jag ville ha ordning på, då måste jag göra något åt det. Det är hela saken!
Mensa ska jag besöka när jag får bredband. Nu gräver de i vart fall kabel i min skog, fibern finns nu 200 meter från huset!!! Men det lär dröja till i sommar innan jag blir inkopllad...

Anders sa...

xxsara: Jo då. Jag märkte idag att Månskensligisten finns! Postbilen kunde inte komma upp på min gård i snöyran, så jag fick bära de 500 ex jag beställt ifrån vägen och upp till huset, tvåhundra meter...

Kul att visdomsboken går!