Att döda eller avskräcka

(ett axplock ur mina mer spatiösa anteckningar som jag aldrig tidigare visat någon)

Jag kan nedteckna ordet ”blogg” men det sker som en rent mekanisk akt och det är så det hamnar på skärmen, utan att det passerar mitt själsliga filter. Inuti mitt (i hemlighet) sköra väsen är det ett så fult ord att jag inte kan uttala det med min inre röst ens med vidtagna mått av mumlande försiktighet. Kanske har därför bloggen alltmer kommit att likna en sorts kameral angelägenhet istället för den lekplats för ord den skulle kunna vara.

Oftast finner jag njutning i att skriva, men jag kan även gnissla ur mig ord och mest friktion skapar det ämne till historia som stiger ur dossiern Spacelounge har sammanställt åt mig för där famlar jag inte enbart efter ord utan även form för jag vet inte vilken beskaffenhet eller gestalt jag ska ge den historien, jag har varken fångat en struktur eller fått klart för mig hur jag vill att texten ska kännas när läsaren tar den i sin mun.

Nu märker jag att jag är i färd med att förråda en hemlighet, det sista en författare bör göra, för då förstör han mysteriet, vad texten har förborgat för läsaren, men jag kan inte hålla tand för tunga en enda sekund till; den där bloggen jag skriver är vämjelig och jag avskyr den.

Parallellt med att jag bemödar mig att tränga in i dossierns hemligheter för att hitta ett språk att berätta den historien väljer jag bland de fjäderlätta ord som behövs i en diktsamling för att skapa, i så hög grad som möjligt, den mättnad och tyngd jag eftersträvar och inget i denna värld kan vara mer grannlaga. Bredvid dessa förehavanden strukturerar jag fjärde delen om Djingis Khan och på så sätt är jag en i högsta grad lyckligt lottad person, jag har aldrig tråkigt och umgås hela dagarna med närande idéer som jag vill göra bok av så att även andra kan njuta och förfäras eller rentav uppröras av dem.

Det finns endast en smutspartikel i min skrivandes värld och det är bloggen, denna oförlåtligt tråkiga och förljugna mask jag anlagt till skydd för mitt innersta inne där jag är lika spröd och bräcklig som en nattfjäril som strax ska till att snudda vingen mot fotogenlampans glas, och samma sak med varje allvarligt levande och arbetande författare, de söker sig mot ljuset riskerande sina vingar.

Jag vill att du, Anders, ska förstå situationen: Jag har i bloggen varit spänd, och fastän jag är kreativ har jag dolt det bakom kanonader av alldaglighet och tråkiga politiska inlägg medan jag kämpat mot den växande beslutsvånda detta arrangemang visade sig ha inbyggt inom sig: Jag har skrivit i över ett år i bloggen, men dolt att jag är författare.

Författare har jag varit någon annan stans, på platser där jag kan vara ensam och trygg och i ro har jag i denna avskildhet petat ned ord efter ord i den svarta mylla som själva berättelsens struktur utgör och efterhand har jag betraktat och behagats av mitt arbetes frukter, men lika ofta har jag begravt orden i tystnad, endast sprakandet och den plötsligt uppflammande hettan i köksspisen har för ett ögonblick avslöjat att jag just kremerat en ibland stor, lika ofta liten, men alltid alltför otymplig kropp som aldrig fick rätt fason.

Hade bloggen varit ett manus med samma fysiska apparans och bestått av prasslande papper med kaffefläckar och spill och feta tumavtryck från mackorna jag äter och strykningar med anteckningar i marginalen hade den gått samma väg, upp i min skorsten och spritts med vindarna för att småningom gödsla markerna med sitt nedfallande stoff.

Ingenting av detta har gått att ana i bloggen, vilket visar vilken blek och förljugen plats den blivit med alla de förfärliga konstellationer som bildas när jag stympar mig själv och inte är ärlig, och jag tvingas nu att ställa den lika oförfalskade som taktlösa frågan; vad har jag varit rädd för?

Den finns en knapp för förstörelse av bloggen och som bär det skäligen prosaiska namnet ”delete”. Och jag har suttit med ett stort inre lugn och svävat med muspekaren över dödsknappen en lång stund. Jag har inte vippat med foten eller skruvat mig på stolen som jag brukar när jag tar sats inför större beslut. Den elektroniska kremeringen har befunnit sig ett enkelt musklick bort och skamsenheten har manat mig att trycka. Men en annan röst viskar i den sorts ständigt pågående inre monologlika dialog som hör de vankelmodiga till; låt den stå kvar, som påminnelse och avskräckande exempel.

Jag önskar givetvis att det alltid rann glödande lava ur min mun, som kunde begrava denna världs all smuts och fulhet och på så sätt göra livet en aning uthärdligare, men så är det inte.

Här tror lekmannen att det borde komma en programförklaring, att jag hädanefter ska vara sann och uppriktig, eller åtminstone stuva in dolda budskap mellan raderna av mina annars till ytan helt intetsägande texter, men något sådant kan jag inte utfästa. Att skriva är en färdighet som till största delen består i att lära sig största möjliga urskiljning och denna process kan inte lyda under proklamationer, hur välmenande de än är.

Alla kan i viss mening skriva, alltså fästa ord på papper eller andra medium och därmed häva ur sig bloggar och texter och tidningsartiklar och deckare och hela romaner som i bästa fall bildar en tunnsiktig askhög av förströelse, men i själva verket aldrig betyder mer än det damm som virvlar i de trista och solkiga hörnen i en nedlagd cirkus. Djuren gjorde nyss sina konster där och mellan trapetserna högt under tältduken flög människor med djärvhet och elegans, men inget av detta fantastiska och magiska lyckades folk förstå eller fånga. Vi lever istället strunt och skriver därmed än värre strunt, allt medan det kurage och behag vi drömmer om att äga förblir oss ouppnåeligt.

Att skriva bara för att roa och underhålla brukar till sist bli ihåligt, för att inte säga tomt, men är alltid till vissa grader förlåtligt, men att skriva enbart för att framhäva sig, lämnar en till sist ensam på ett kvävande hett hav med enstaka oljefläckar som enda riktmärken tills man plötsligt befinner sig omgiven av inga andra vänner än rostiga och halvt sönderfrätta drivminor av okänd men, det anar man, skräckinjagande art.

Urklipp ur min Sporadiska Dagbok, kallad SDB