Hummus och litteratur

Det finns saker att förvånas över och våra låsningar är en av dem, särskilt dessa som nästan liknar fördomar i sin fasthet. För 25 år sedan var jag i Kairo. I utkanten av det jag tror är världens största marknadsplats och basarkvarter, Kan el-Kalili, satte jag mig slumpmässigt ned vid en uteservering. Det var ren hunger som drev mig dit och jag hade ingen aning om vad de kunde tänkas bjuda mig. Jag lade inte ens märke till att det inte var en egyptisk restaurang, vars mat jag precis börjat begripa hur man beställde och vilket prisintervall som kunde betraktas lämpligt. Istället kom libanesisk mat på bordet och för första gången i mitt liv serverades jag hummus. Jag fann denna rätt så utsökt god att jag till sist inte brydde mig om den huvudrätt som också ställts fram, utan bad om mer hummus.

Det talas ibland om kärlek vid första ögonkastet, men det räcker inte för att beskriva det förhållande till hummus och den muslimska världen, som kom att uppstå i mitt liv, där i basarkvarterens vimmel och dofter av kryddor och rökelse och varma människokroppar.

Det är som när Sjeherazade berättar om den rättrogne emiren Haruns älskligaste ögonfröjd och kärlek, Kuat al-Kulub. Jag tror det var i den femtiotredje natten hon uppenbarades för läsaren, av de i raden som kom att kallas tusen och en. Det är verkligen så att det uppstår i oss människor ibland sådan brinnande längtan att den i det normala livet blir så svår att uttrycka att vi endast har en plats att söka oss till och det är sagornas förlovade land där vår trängtan äntligen kan få utrymme nog att breda ut sig och levandegöras i sprakande färger och toner och gestalter.

Där i Kairo dansade några av de litterära gestalterna i Sjeherazades berättelse för min inre syn livligare än vanligt; Hur kände sig till exempel den unge mannen, Ghanem ben-Ayub el-Motim el-Masslub, som redan berusad av kärlek kysste den förbjudnaste av frukt, Kuat al-Kulubs fötter, innan han lät huvudet tränga allt högre upp mellan benen och låren och han började njuta av den mjuka levande huden som doftade mysk, rosor och jasmin och märkte hur hon darrade med hela kroppen i återhållen åtrå?

Denna berättelse, som fullkomligt ångar av häftigaste längtan och lust, som är bland det snyggaste och bäst skrivna erotiska stycke jag någonsin läst, slungar iväg mig, rakt in i en helt annorlunda föreställning om vad den muslimska världen är än den jag annars har omkring mig.

Denna min andra värld ligger känslomässiga ljusår från det som händer i Danmark idag där man ritar karikatyrer och bränner och hotar varandra, kort sagt är så plumpa och grova mot varandra att man gör världen allmänt oskön att betrakta.

Jag doppade brödbitar i hummusen och såg ut över folkhavet, över kopparslagare och silversmeder och servitörer som bar brickor med kaffekoppar och beslöjade kvinnor vars svarta ögon glittrade och enkla män som i kippande toffelliknande skor sköt sina kärror med varor framför sig och hönor som kacklade och en högtalare högt uppe i minareten raspade plötsligt igång och ljuvligt reciterande höjde dagens tredje bön mot himlen.

Jag föll i vördnad inför det folk, den kultur, som frambragt en sådan enkel men ändå delikat matträtt och skrivit så fantastiska berättelser som de Sjeherazade berättade för kung Sjahriar för att han inte skulle avrätta henne.

Ja, mina ögon öppnades där i Kairo. Tjugotvå eller tjugotre år gammal gick jag i över tre månader omkring i ett rent ljus som sköljde över mig och kom överallt ifrån. Detta ändå i en gatubild som sårades och sargades av våldsamma demonstrationer. Där var inte enbart de vanliga folkmassorna på väg till och från torget utan även beväpnade soldater och milis, för det var undantagstillstånd i landet och inbördeskriget i Sudan bröt precis ut. Men det var som om min själ struntade i eller ignorerade det tarvliga stycke nutidshistoria jag råkade bli utsatt för och också tvingades uppleva. Givetvis tog jag in även nutiden, men hellre mindes mitt väsen andra tider och förstod att en bok som ”Tusen och en natt” inte kan vara en solitär, att en sådan berättelse inte kan vara en enstaka genialisk tillfällighet, utan avslöjar att här finns en hel kultursfär, en hel värld som ligger och väntar på en och som i sin rikedom gör att det tar mer än en livstid att korsa den.

Ja, den muslimska världen är ett fullständigt okänt universum för oss, men det finns en njutbar och enkel genväg in i den. Det är bara att köpa ett exemplar av ”Tusen och en natt” och börja läsa och låta sig roas och tjusas och sakta börja älska och i mitt fall har det visat sig bli en livslång kärlekshistoria.

Så kom jag att älska hummus. Så kom jag att älska den arabiska och muslimska världen och min längtan här hemma strax under polcirkeln har ibland blivit svår; visst, jag har borde ha haft lätt att plocka fram mina exemplar av ”Tusen och en natt” för att bläddra bland juvelerna av mänsklig berättarkonst, men jag har av outgrundliga skäl inte gjort det. Inte heller har jag haft tillgång till hummus. Under alla dessa år har det inte slagit mig att jag skulle kunna göra hummus själv. Det har inte slagit mig att receptet finns i massor av kokböcker, om inte i mitt eget hem, så hos vänner och på biblioteket, säkert även på nätet.

Hur kan ens hjärna låsa sig så? I tjugofem hela år!
Jag som brukar inbilla mig att jag är rätt så fiffig och äger ett någorlunda rörligt intellekt har varit fullständigt blocklåst.

Förra veckan kom lösningen. Min granne Max bjöd på otroligt god hummus.
Jag inte bara åt upp allt han hade, utan det självklara slog mig äntligen och jag närmast skrek, så som endast den som har en länge uppdämd längtan kan skrika:
”Ge mig receptet!”

De senaste sju dagarna har på alla sätt varit heliga och underbara för mig då jag har tillverkat bunke efter bunke med hummus och medan barnen leker låter jag ett gott bröd stå att jäsa på spisen medan jag låtsas stå och vakta själva jäsprocessen för att slippa undan barnens frågor och rop på hjälp, för i min hand har jag några av de underbaraste berättelser mänskligheten presterat.