onsdag, februari 27, 2008

Hummus och litteratur


Det finns saker att förvånas över och våra låsningar är en av dem, särskilt dessa som nästan liknar fördomar i sin fasthet. För 25 år sedan var jag i Kairo. I utkanten av det jag tror är världens största marknadsplats och basarkvarter, Kan el-Kalili, satte jag mig slumpmässigt ned vid en uteservering. Det var ren hunger som drev mig dit och jag hade ingen aning om vad de kunde tänkas bjuda mig. Jag lade inte ens märke till att det inte var en egyptisk restaurang, vars mat jag precis börjat begripa hur man beställde och vilket prisintervall som kunde betraktas lämpligt. Istället kom libanesisk mat på bordet och för första gången i mitt liv serverades jag hummus. Jag fann denna rätt så utsökt god att jag till sist inte brydde mig om den huvudrätt som också ställts fram, utan bad om mer hummus.

Det talas ibland om kärlek vid första ögonkastet, men det räcker inte för att beskriva det förhållande till hummus och den muslimska världen, som kom att uppstå i mitt liv, där i basarkvarterens vimmel och dofter av kryddor och rökelse och varma människokroppar.

Det är som när Sjeherazade berättar om den rättrogne emiren Haruns älskligaste ögonfröjd och kärlek, Kuat al-Kulub. Jag tror det var i den femtiotredje natten hon uppenbarades för läsaren, av de i raden som kom att kallas tusen och en. Det är verkligen så att det uppstår i oss människor ibland sådan brinnande längtan att den i det normala livet blir så svår att uttrycka att vi endast har en plats att söka oss till och det är sagornas förlovade land där vår trängtan äntligen kan få utrymme nog att breda ut sig och levandegöras i sprakande färger och toner och gestalter.

Där i Kairo dansade några av de litterära gestalterna i Sjeherazades berättelse för min inre syn livligare än vanligt; Hur kände sig till exempel den unge mannen, Ghanem ben-Ayub el-Motim el-Masslub, som redan berusad av kärlek kysste den förbjudnaste av frukt, Kuat al-Kulubs fötter, innan han lät huvudet tränga allt högre upp mellan benen och låren och han började njuta av den mjuka levande huden som doftade mysk, rosor och jasmin och märkte hur hon darrade med hela kroppen i återhållen åtrå?

Denna berättelse, som fullkomligt ångar av häftigaste längtan och lust, som är bland det snyggaste och bäst skrivna erotiska stycke jag någonsin läst, slungar iväg mig, rakt in i en helt annorlunda föreställning om vad den muslimska världen är än den jag annars har omkring mig.

Denna min andra värld ligger känslomässiga ljusår från det som händer i Danmark idag där man ritar karikatyrer och bränner och hotar varandra, kort sagt är så plumpa och grova mot varandra att man gör världen allmänt oskön att betrakta.

Jag doppade brödbitar i hummusen och såg ut över folkhavet, över kopparslagare och silversmeder och servitörer som bar brickor med kaffekoppar och beslöjade kvinnor vars svarta ögon glittrade och enkla män som i kippande toffelliknande skor sköt sina kärror med varor framför sig och hönor som kacklade och en högtalare högt uppe i minareten raspade plötsligt igång och ljuvligt reciterande höjde dagens tredje bön mot himlen.

Jag föll i vördnad inför det folk, den kultur, som frambragt en sådan enkel men ändå delikat matträtt och skrivit så fantastiska berättelser som de Sjeherazade berättade för kung Sjahriar för att han inte skulle avrätta henne.

Ja, mina ögon öppnades där i Kairo. Tjugotvå eller tjugotre år gammal gick jag i över tre månader omkring i ett rent ljus som sköljde över mig och kom överallt ifrån. Detta ändå i en gatubild som sårades och sargades av våldsamma demonstrationer. Där var inte enbart de vanliga folkmassorna på väg till och från torget utan även beväpnade soldater och milis, för det var undantagstillstånd i landet och inbördeskriget i Sudan bröt precis ut. Men det var som om min själ struntade i eller ignorerade det tarvliga stycke nutidshistoria jag råkade bli utsatt för och också tvingades uppleva. Givetvis tog jag in även nutiden, men hellre mindes mitt väsen andra tider och förstod att en bok som ”Tusen och en natt” inte kan vara en solitär, att en sådan berättelse inte kan vara en enstaka genialisk tillfällighet, utan avslöjar att här finns en hel kultursfär, en hel värld som ligger och väntar på en och som i sin rikedom gör att det tar mer än en livstid att korsa den.

Ja, den muslimska världen är ett fullständigt okänt universum för oss, men det finns en njutbar och enkel genväg in i den. Det är bara att köpa ett exemplar av ”Tusen och en natt” och börja läsa och låta sig roas och tjusas och sakta börja älska och i mitt fall har det visat sig bli en livslång kärlekshistoria.

Så kom jag att älska hummus. Så kom jag att älska den arabiska och muslimska världen och min längtan här hemma strax under polcirkeln har ibland blivit svår; visst, jag har borde ha haft lätt att plocka fram mina exemplar av ”Tusen och en natt” för att bläddra bland juvelerna av mänsklig berättarkonst, men jag har av outgrundliga skäl inte gjort det. Inte heller har jag haft tillgång till hummus. Under alla dessa år har det inte slagit mig att jag skulle kunna göra hummus själv. Det har inte slagit mig att receptet finns i massor av kokböcker, om inte i mitt eget hem, så hos vänner och på biblioteket, säkert även på nätet.

Hur kan ens hjärna låsa sig så? I tjugofem hela år!
Jag som brukar inbilla mig att jag är rätt så fiffig och äger ett någorlunda rörligt intellekt har varit fullständigt blocklåst.

Förra veckan kom lösningen. Min granne Max bjöd på otroligt god hummus.
Jag inte bara åt upp allt han hade, utan det självklara slog mig äntligen och jag närmast skrek, så som endast den som har en länge uppdämd längtan kan skrika:
”Ge mig receptet!”

De senaste sju dagarna har på alla sätt varit heliga och underbara för mig då jag har tillverkat bunke efter bunke med hummus och medan barnen leker låter jag ett gott bröd stå att jäsa på spisen medan jag låtsas stå och vakta själva jäsprocessen för att slippa undan barnens frågor och rop på hjälp, för i min hand har jag några av de underbaraste berättelser mänskligheten presterat.

6 kommentarer:

_hovslagare på drift_ sa...

Men snälla du??? Det är ju jättelätt!

1 mixer.
1 burk bönor.
1 snabbt häll ingefära.
1 större häll spiskummin.
Några vitlöksklyftor.
Mängder med olivolja.
Så mycket mer än så är det inte!

Anonym sa...

Men hur gick det med det hårda brödet du fick recept på?
Hummus kan smaka nog så gott på det kärva, hårda, mörka brödet!
Personligen är jag inte alls av hummusrasen, tycker det oftast smakat unket och källarfördärvat.
Men så har jag haft problem att äta allt vad bönor och andra gryner heter. Man är ju uppväxt med älgens och nötets, men även svinets kött och därför har vanans makt trätt en stor mörk säck för mina ögon och stängt tillträdet till magsäcken för det okända......men man skall icke fastna i vanan, så kanske skulle man smaka på hummus en gång till, hälsar UiU.
PS.... man kan uttrycka sig som samen i "Frufritt" som sa om grönsaker att det fördärvade immunförsvaret. DS

Bloggaren sa...

Hovslagare: Jo, du gav mig just ett liknande hällrecept för ca ...hm, något år sen, men det blev för mycket häll för en ovan!

Nu när jag gjort det några gånger häller jag ju själv helt på en höft.
Men jag kör sesamfrön också, som jag krossar, för jag har inte fått tag i vad man kallar sesampasta.
Jag har även cayenpeppar i. och salt...

Så, trots att jag fick uppleva god hummus även hos dig för rätt länge sen, är det först nu jag kommit igång. ..
Det kan också bero på att jag släppt allt annat i mitt liv, jag håller bara på med barn och matlagning numer!

Bloggaren sa...

UiU:
Jag har ätit fördärvligt dålig hummus.
Vad som gör den så dålig ibland vet jag inte.
Max och Hovslagarens hummus är dock god. Deras basrecept som nu finns ovan o någon sorts slarvig form är bra!
Jag höftar nu ingredienserna åt det hållet och får till god hummus alldeles själv.

Vad gäller ditt hårdbröd så sitter det i två saker.
1) Jag har ingen pickig kavel, eller vad vi ska kalla det, men den är under något jag vill kalla "inköpsbevakning", alltså att grannen MAx eller om jag själv hamnar på lämplig loppis så ska vi ta hem en sådan.
2) Att baka och kavla med tre ungar kan vara kul, men ibland orkar jag inte ta hand om den katastrof som blir efteråt.
Så, just nu bakar jag endast ett bröd där man gör en kladdig smet som man sen häller direkt i en bakform. Alltås jag behöver inte rådbråka degen och knåda och skapa massor av disk.

Men ditt hårdbröd ska bakas! Hemma hos MAx käkade jag hans hummus just på hembakslikt hårdbröd.

Anonym sa...

Jag förstår din belägenhet och jag kanske kan sno ihop en deg vid tillfälle och skicka upp ett gäng kakor till Näslägden, men jag vet inte när jag får tid, men jag återkommer för jag vill inte att du hamnar i katastrofen med barn som äter för mycket av just den degen....den är inte direkt nyttig rå. Magen sväller gärna och kan bilda hårda magar, därför är det inte så barnvänligt... hälsar UiU

Bloggaren sa...

UiU:
Ingen fara!
Jag kommer absolut att baka hårdbröd efter ditt recept en dag.
Troligen blir det en helg då hustrun är hemma - så att barnen inet äter upp hela satsen deg!