fredag, februari 08, 2008

Känslan arg

Känslan arg är mäktig.
När man är arg känner man sig fullständigt rättfärdig.
Man känner att man har mer rätt än någonsin annars.
Man har rätt – att skälla, att slå!

Jag minns så väl de lärare som skällde ut mig för att jag var en idiot, inte hängde med, inte kunde skriva eller läsa.

Så rätt de tyckte och upplevde att de hade.
Jag hade dyslexi, en språklig inlärningsproblematik som sannerligen inte går över för att man skäller på eleven. Kanske är det rentav det minst effektiva läraren kan göra i alla pedagogiska situationer, skälla.

Jag minns den studierektor som skällde ut mig så att spottet yrde ur mun på honom. Mitt brott, jag hade klättrat på gymnastiksalens tak.
Han var så rättfärdig i sin ilska att han vägrade lyssna på min förklaring, att jag hämtat en av skolans bollar.

Att vara riktigt arg är att uppfyllas av helig rättfärdighet. Känslan arg gör att man känner sig ofelbar.

Känslan arg är på så vis den farligaste och blindaste känsla människan kan härbärgera.

Hur kopplar man detta med den personligt blinda ilskan till politik? Det är skrämmande enkelt, trots allt, politiker är inte mer än människor de heller.

Jag är övertygad om att USA:s president blev heligt förbannad när flygplan efter flygplan flög in i olika byggnader. Först blev han bestört, precis som jag och alla andra, sedan arg. Över alla mått arg, vilket gjorde att han fylldes av helig rättfärdighet. (Själv vittnar han att han talade med Gud).

Resultatet känner vi alltför väl. Nu dör fler amerikanska soldater av självmord efter sin hemkomst från kriget, än vad det dör amerikaner i Irak. Så orättfärdigt förefaller dem kriget att de inte längre vill leva efter att ha deltagit.

Även hemma i Sverige ser vi exempel på heligt raseri som släppts lös. Men denna vrede döljer sig under ordet ideologi.

Mot allt sunt förnuft. Mot folkets vilja. Mot alla fakta som pekar på att den borgerliga alliansen blir allt mer impopulär så fortsätter de att demontera sektor efter sektor i den svenska modellen. Det heter att man vill sälja ut företag och vård av ideologiska skäl. Men det handlar inte om det. När man resonerar intellektuellt kring en ideologi och de åtgärder man vill genomföra börjar man inte skena på det här viset. Då har man förnuftet i behåll och kan sköta saker lite mer pragmatiskt.

Nu finns det ingen pragmatism i de borgerligas beteende. De är helt besinningslösa och slår sönder allt de råkar få ögonen på, även sådant vi medborgare uppskattar av trygghetssystemen och vill ha kvar.

Man slår sönder saker som det tagit sjuttio år av kompromisser och slit att bygga. Kanske är det därför borgarna är så frustrerade och arga? För att det är så sällan de får ha makten, så sällan de får visa att de duger?

Men de duger ju inte. Inte när de beter sig som bärsärkar i en fin porslinsbutik.
Det olyckliga är att om borgarna fortsätter på detta vis så förstör de inte bara för sig själva och åker ut ur Rosenbad. De förstör även för medborgarna för tjugo år framåt, kanske längre.

Borgarna slår nu så vilt att en del saker ter sig närmast irreparabla.

Borgarnas version återfinns på Politikerboosten.

2 kommentarer:

Peter Madison sa...

Och det tokiga är att vi har valt det helt själva...galet! Faktiskt.

Bloggaren sa...

Peter: Tja, det var ju någon böna som nyss skrev i Expressen att alla kanske inte borde få rösta, att ca 48% inte visste vem som styrde landet......

En demokrati är aldrig bättre än folket som väljer... antar jag...