fredag, februari 29, 2008

Missad Oscar

Idag lagade jag pannkaka. Att laga pannkaka är lätt. Inte heller blir de så stökigt.
I normala fall, det som kokböcker utgår ifrån. Där brukar stå 3 dl mjöl till en sats.
Alltså laddar jag bunken med 8 dl och så fort jag börjar vispa och blanda är barnen framme och hjälper till.

Att fixa smet är det bästa de vet.

De är så duktiga så och det säger jag också till dem. Mellan varven rör de i smeten på bästa sätt, och däremellan rinner av mig approximativt beräknade mängder längs armarna och ned i armhålorna på Tula när hon vill måla lampan med lite smet, eller hur hon nu tänker. Och Odin suger i sig sin ranson genom att doppa hela handen i bunken och sen suga på fingrarna.

Till sist har Odin så mycket smet i ansiktet att jag får för mig att jag bör tvätta honom, men när jag för honom till vattenkranen för att sanera blir han rosenrasande.

Efter maten somnar han med pannkankssmeten i ansiktet och jag hör honom snörvla sött eftersom han är ganska förkyld.

När jag går in för att väcka honom någon timme senare möts jag av en varelse vars ansikte är som en enda stor varböld. Min son hade förvandlats till det äckligaste lilla monster jag någonsin sett.

Denna mask av pannkakssmet och snor, som Odin just har uppfunnit, skulle kunna få vilken lågbudgetfilm som helst att lyfta till oanade höjder.

Tyvärr gjorde jag misstaget att tvätta bort den innan jag kom på att jag borde ha dokumenterat det hela, men vi ska laga pannkaka fler gånger.

onsdag, februari 27, 2008

Hummus och litteratur


Det finns saker att förvånas över och våra låsningar är en av dem, särskilt dessa som nästan liknar fördomar i sin fasthet. För 25 år sedan var jag i Kairo. I utkanten av det jag tror är världens största marknadsplats och basarkvarter, Kan el-Kalili, satte jag mig slumpmässigt ned vid en uteservering. Det var ren hunger som drev mig dit och jag hade ingen aning om vad de kunde tänkas bjuda mig. Jag lade inte ens märke till att det inte var en egyptisk restaurang, vars mat jag precis börjat begripa hur man beställde och vilket prisintervall som kunde betraktas lämpligt. Istället kom libanesisk mat på bordet och för första gången i mitt liv serverades jag hummus. Jag fann denna rätt så utsökt god att jag till sist inte brydde mig om den huvudrätt som också ställts fram, utan bad om mer hummus.

Det talas ibland om kärlek vid första ögonkastet, men det räcker inte för att beskriva det förhållande till hummus och den muslimska världen, som kom att uppstå i mitt liv, där i basarkvarterens vimmel och dofter av kryddor och rökelse och varma människokroppar.

Det är som när Sjeherazade berättar om den rättrogne emiren Haruns älskligaste ögonfröjd och kärlek, Kuat al-Kulub. Jag tror det var i den femtiotredje natten hon uppenbarades för läsaren, av de i raden som kom att kallas tusen och en. Det är verkligen så att det uppstår i oss människor ibland sådan brinnande längtan att den i det normala livet blir så svår att uttrycka att vi endast har en plats att söka oss till och det är sagornas förlovade land där vår trängtan äntligen kan få utrymme nog att breda ut sig och levandegöras i sprakande färger och toner och gestalter.

Där i Kairo dansade några av de litterära gestalterna i Sjeherazades berättelse för min inre syn livligare än vanligt; Hur kände sig till exempel den unge mannen, Ghanem ben-Ayub el-Motim el-Masslub, som redan berusad av kärlek kysste den förbjudnaste av frukt, Kuat al-Kulubs fötter, innan han lät huvudet tränga allt högre upp mellan benen och låren och han började njuta av den mjuka levande huden som doftade mysk, rosor och jasmin och märkte hur hon darrade med hela kroppen i återhållen åtrå?

Denna berättelse, som fullkomligt ångar av häftigaste längtan och lust, som är bland det snyggaste och bäst skrivna erotiska stycke jag någonsin läst, slungar iväg mig, rakt in i en helt annorlunda föreställning om vad den muslimska världen är än den jag annars har omkring mig.

Denna min andra värld ligger känslomässiga ljusår från det som händer i Danmark idag där man ritar karikatyrer och bränner och hotar varandra, kort sagt är så plumpa och grova mot varandra att man gör världen allmänt oskön att betrakta.

Jag doppade brödbitar i hummusen och såg ut över folkhavet, över kopparslagare och silversmeder och servitörer som bar brickor med kaffekoppar och beslöjade kvinnor vars svarta ögon glittrade och enkla män som i kippande toffelliknande skor sköt sina kärror med varor framför sig och hönor som kacklade och en högtalare högt uppe i minareten raspade plötsligt igång och ljuvligt reciterande höjde dagens tredje bön mot himlen.

Jag föll i vördnad inför det folk, den kultur, som frambragt en sådan enkel men ändå delikat matträtt och skrivit så fantastiska berättelser som de Sjeherazade berättade för kung Sjahriar för att han inte skulle avrätta henne.

Ja, mina ögon öppnades där i Kairo. Tjugotvå eller tjugotre år gammal gick jag i över tre månader omkring i ett rent ljus som sköljde över mig och kom överallt ifrån. Detta ändå i en gatubild som sårades och sargades av våldsamma demonstrationer. Där var inte enbart de vanliga folkmassorna på väg till och från torget utan även beväpnade soldater och milis, för det var undantagstillstånd i landet och inbördeskriget i Sudan bröt precis ut. Men det var som om min själ struntade i eller ignorerade det tarvliga stycke nutidshistoria jag råkade bli utsatt för och också tvingades uppleva. Givetvis tog jag in även nutiden, men hellre mindes mitt väsen andra tider och förstod att en bok som ”Tusen och en natt” inte kan vara en solitär, att en sådan berättelse inte kan vara en enstaka genialisk tillfällighet, utan avslöjar att här finns en hel kultursfär, en hel värld som ligger och väntar på en och som i sin rikedom gör att det tar mer än en livstid att korsa den.

Ja, den muslimska världen är ett fullständigt okänt universum för oss, men det finns en njutbar och enkel genväg in i den. Det är bara att köpa ett exemplar av ”Tusen och en natt” och börja läsa och låta sig roas och tjusas och sakta börja älska och i mitt fall har det visat sig bli en livslång kärlekshistoria.

Så kom jag att älska hummus. Så kom jag att älska den arabiska och muslimska världen och min längtan här hemma strax under polcirkeln har ibland blivit svår; visst, jag har borde ha haft lätt att plocka fram mina exemplar av ”Tusen och en natt” för att bläddra bland juvelerna av mänsklig berättarkonst, men jag har av outgrundliga skäl inte gjort det. Inte heller har jag haft tillgång till hummus. Under alla dessa år har det inte slagit mig att jag skulle kunna göra hummus själv. Det har inte slagit mig att receptet finns i massor av kokböcker, om inte i mitt eget hem, så hos vänner och på biblioteket, säkert även på nätet.

Hur kan ens hjärna låsa sig så? I tjugofem hela år!
Jag som brukar inbilla mig att jag är rätt så fiffig och äger ett någorlunda rörligt intellekt har varit fullständigt blocklåst.

Förra veckan kom lösningen. Min granne Max bjöd på otroligt god hummus.
Jag inte bara åt upp allt han hade, utan det självklara slog mig äntligen och jag närmast skrek, så som endast den som har en länge uppdämd längtan kan skrika:
”Ge mig receptet!”

De senaste sju dagarna har på alla sätt varit heliga och underbara för mig då jag har tillverkat bunke efter bunke med hummus och medan barnen leker låter jag ett gott bröd stå att jäsa på spisen medan jag låtsas stå och vakta själva jäsprocessen för att slippa undan barnens frågor och rop på hjälp, för i min hand har jag några av de underbaraste berättelser mänskligheten presterat.

fredag, februari 22, 2008

Klimatsmart

Hur tänker regeringen?
Hur kan man vara så defensiv i klimatfrågan?

Den enda klimatåtgärd man gjort är att ge bort 10.000 kronor till varje en som köper en etanolbil.
Man ger alltså bort surt förvärvade skattepengar till bilar som går på ett bränsle som inte är särskilt klimatsmart. Medan fler och fler rapporter strömmar in om hur dåligt etanol är som drivmedel ur miljösynpunkt, så stoltserar vår regering med att de genom detta enda beslut kämpar för miljön och klimatet.

Hur tänker de?
Inte som det sägs på Politikerboosten väl?

fredag, februari 15, 2008

Brev till blivande författare

Genom alla år har jag svarat personligt på brev från alla de blivande författare som av en eller annan anledning fått för sig att skriva till just mig för att fråga hur man gör för att få en bok utgiven på ett förlag.

Jag vet inte hur man gör. Jag är den sämsta att berätta och råda. Rätt ofta känner jag mig desillusionerad, ibland rentav slagen till marken. Det är kul att skriva och vara författare, men det finns en fas av yrket som är tung, blytung, själva utgivningsfasen. Även med en succéliknande bok i bagaget är det tungt att kontakta nya förlag för att ge ut en ny bok.

Jag hör talas om författare, som faktiskt skriver sämre säljande böcker än jag själv, som har den finaste och lyckligaste relation till sina förläggare. När jag hör dessa solskenshistorier fattar jag precis ingenting.

Så, de som av otur eller annan anledning vänder sig till mig för att få råd får höra en ganska nedslående historia.
Den senaste som skrev till mig och frågade om råd fick detta svar:


Hej XXXX
Förlåt att jag dröjt med svar. Orsakerna är många och de vanliga ursäkterna att jag haft ont om tid skulle vara lätta att gömma sig bakom, men det beror främst på att jag känner mig ledsen över att jag istället för att hjälpa din entusiasm att växa måhända kommer att hämma den.

Ändå, det bästa är att vara beredd på den verklighet du som författare har att möta. När en författare tar kontakt med ett förlag kan denne till en början känna sig väl till mods, de låter trevliga och lovar stort att de ska titta på det man sänder in till dem.

Sen förnimmer man ingenting, möjligen ett totalt och ihållande vakuum. Eller snarare, man får aldrig reda på vad som händer. Man ringer och frågar, då har de glömt bort en. Man blir konsternerad, och i hemlighet så sårad att man kommer av sig och inte minns att man hade fler saker att fråga. Man tvingas ringa upp igen efter några dagars svår vånda, då vet de inte ens vart manuset tagit vägen, och det händer att de blir vresiga och fräser omotiverat åt en. På deras tonfall förstår man att man är en mycket störande individ som de helst vill slippa prata med.

Personligen hade jag en sagolik tur med mitt första manus; ”Månskensligisten”. Redan efter 17 dagar ringde Bonniers upp mig och sade att allt var klart. De gjorde sig till och med omaket att spåra upp mig och fick tag i mig på en fallskärmsklubb. Det var en lördag, en röd lördag.

Så kan det alltså också gå till, att förlaget spårar upp författaren en helgdag. Att förlaget visar sig vara ivrigt att ge ut det man skrivit – och att de till varje pris vill meddela författaren fortast möjligt innan något annat förlag tar boken, eftersom förlagen vet att man oftast skickar till flera samtidigt.

För att detta ska ske måste förlaget uppleva två saker: Att manuset är bra och har potential att sälja.
I själva verket är den främsta måttstocken det sistnämnda, att de tror sig kunna tjäna mycket på boken. Denna tro åsidosätter hastigt alla andra kriterier, sådant som litterär kvarlitet och andra subtila värden. Det är därför det ges ut så mycket skit. Viktigaste kriteriet är och förblir att det går att sälja. Mängder och åter mängder.

Sedan min debut, som gick så lätt och smidigt, har jag gett ut ytterligare fyra böcker. Varje bok har varit en strid på liv och död att få ut och under långa perioder har själva processen gjort mig djupt deprimerad. Förlagen svarar inte. De glömmer mig. De lämnar inte tillbaka manus. De är otrevliga. Jag skaffade till och med en agent, som ju ska stå på författarens sida i alla lägen. Denna agent sket fullständigt i mig och min bok, visade det sig. Så, efter mycket trassel bytte jag agent, och har numer agenten endast för utlandsförsäljningen, om det nu blir någon sådan. Att ha agent i Sverige har jag alltid tyckt varit onödigt, men ett tag gav jag upp eftersom jag ville ha någon mellan mig och de otrevliga förlagen.
Dock, nu har jag ingen agent för den svenska marknaden eftersom de drar kraftig procent. Istället biter jag i det sura äpplet och tar alla förlagskontakter själv, hur obehagligt det än är.

I början blev jag väldigt ledsen över den bryska behandling jag tyckte att jag fick utstå från förlagens sida. Det blir jag inte längre. Jag börjar inte bara bli härdad utan även förstå hur förlagen har det. De är aktiebolag. De ska leverera vinst till aktieägarna och de råkar sälja den svåraste sorts produkt som finns, böcker. Och de får in floder av manus varje dag.

Det år jag skickade in min debutroman; ”Månskensligisten”, fick Bonniers in 1852 romanmanus till påsikt. Under de 17 dagar det tog dem att ta ställning för min Månskensligist hanterade min förläggare och hans medarbetare ytterligare 109 andra manus. Varje månad år 1993 strömmade det förbi 154 manus på den avdelningen. Manus som skulle skumläsas, varav några utsågs att bedömas vidare i en djupare läsning, flertalet skickas tillbaka till författaren så fort som möjligt. En del tappades säkert också bort…

Förlagen har ett helvete att välja rätt i denna aldrig sinande ström av manus, att göra en vettig bedömning av vad de kan tjäna pengar på. Det händer att förlagen begår fatala misstag; Pippi Långstrump blev först refuserad, likaså tidernas största kassakalv, Harry Potter. Man kan undra hur de förläggare som refuserat dessa vinstmaskiner kände efteråt, hur mycket alkohol det gick åt för att döva den smällen. Eller vad de nu tog till. Att ha fått in och läsa Harry Potter och refusera kostar trots allt miljarder i förlorade intäkter…

Om det är trångt i porten att få ge ut en vuxenroman så är det ännu svårare att få ut barnböcker. Det är fler därute som har fantasi och vill skriva just barnböcker. Jag har själv skrivit tre barnböcker. En av dem har jag även låtit illustrera. Detta illustrerade manus sände jag samtidigt in till sex olika förlag. Jag brydde mig inte längre om att ringa eller prata med alla. Jag drog lott och ringde endast Bonnier Carlsen. En trevlig röst tillhörande en kvinna talade om för mig att de varje år fick in 3.600 barnboksmanus, varav några få, kanske någon enstaka nykomling, ges ut.

Mindre förlag, sådana som Opal, som ger ut exempelvis Pettson och Findus kan ibland ha en något tillbakalutad hållning och enbart satsa på den kassako de just råkar ha i stallet. De är alltså lika svårflirtade som de stora förlagen som besväras mer av den veritabla störtloden av manus att sortera. Alla författare skickar på chans sina manus till de stora, vilket medför att bara manus och refuseringshanteringen blir en ganska stor kostnad för dem. De hinner inte ens vara riktigt trevliga, vilket de säkert skulle vilja, men skulle kosta alldeles för mycket eftersom förlagen då skulle behöva anställa ytterligare en stab men människor som hade till enda uppgift att sitta och ringa och trösta alla ledsna författare ute i landet.

Sett så har man som författare bara att acceptera varför förlagen ibland låter så besvärade när man ringer och vill tala med dem om den fantastiska bok man just skrivit.

När man sänder in en barnbok har man rent statistiskt inte så stor chans att få boken förlagd. I 3499 fall av 3500 får boken avslag. Detta avslag kan dessutom ta lång tid att få bekräftat och förlaget kan i hanteringen rent av tappa bort en. Så ser det ut.

De flesta förlag försöker dock att klara av varje refusering inom 6 veckor. De tjänar inte på att ligga på manus de inte vill ge ut. Att det ibland fastnar hos dem beror oftast på mammaledigheter, sjukdom, personalomsättning och sådana omständigheter.

Av mina sex insända barnbokmanus till lika många förlag fick jag tillbaka fyra. Två förlag tappade bort mig i hanteringen och de som svarade skrev standardsvaret att: ”boken inte passade in i deras utgivning för tillfället.”

Bara samma dag jag som barnboksförfattare postar mitt manus är det tio andra som samtidigt skickar sina manus till samma förlag.

Alla författare bryr sina hjärnor med tankar och frågor kring hur de ska fånga förlagets intresse. Jag tror ärligt talat inte att det går, att det inte finns några sådana knep, förutom historiens äldsta; att man råkar känna någon på ett förlag, att man ibland kan komma före i kön genom ett slags svågerpolitiksprincip.
Jag känner ett sådant fall som fått hjälp genom känningar, men jag känner även motsatsen, att vänskapen istället gjorde att vännen inte såg och upptäckte sin författarväns fina text.

Det som till sist bär ett manus till publicering är att inte bara förläggaren. När ett manus börjar granskas djupare är förläggaren inte ensam. Han eller hon samlar till ett redaktionsmöte och flera är med och gissar och tror och gör den ekonomiska bedömningen om de ska satsa på boken.
Att trycka en bok är dyrt. Särskilt barnböcker som har färgtryck. Därtill kommer distribution och det förlaget fasar, att behöva betala frakt på osålda returer.

Branschen funkar på det märkliga viset att bokhandeln får hem böcker gratis, och de sänder även tillbaka osålda returer gratis. På så vis är det är förlagen som tar all ekonomisk risk.

Därför drunknar förlagen i manus de aldrig kommer att ge ut. Många av dessa manus har stora förtjänster och kvaliteter. Ändå kommer de aldrig att ges ut. Ingen vågar satsa pengar på dem. Man anar och tror att de inte är tillräckligt kommersiellt gångbara.

Förläggaren kan många gånger äga en vilja att ge ut flera av dessa manus som sållas bort, men han vet samtidigt att han inte har råd att misslyckas. Så, vad kan jag till sist säga för att ändå inte knäcka din eller någon annans entusiasm?

Det finns många förlag och de personer som jobbar på dessa olika ställen har naturligtvis inte samma smak.
Säger några förlag nej, kan det ändå finnas förlag som vill ge ut just din bok.

Och som sagt, man kan ha en sagolik tur. Så som jag hade i min debut!

Här en förteckning över svenska förlag.

www.forlaggareforeningen.se

.

torsdag, februari 14, 2008

Var kommer de ifrån?

Oj, Jag kom just på en ny boktitel. Nej, det är fel. Jag kom på en hel bok! En rolig bok att skriva.

Rätt ofta undrar jag hur dessa oerhörda kvanthopp faller in i oss. Jag går omkring fullständigt ovetandes om denna bok, som är helt väsenskild från det jag sysslat med de senaste tio tolv åren, plötsligt, bang; så har jag denna helt nya idé i skallen!

Var får den sin dignitet och tyngd ifrån?
Hur kan något vara så stort och omvälvande?
Hur kan ens eget psyke överaska en så?

Usch. Nu bär jag på en stor tanke som jag inte vet om jag kommer att kunna förvalta.
Det skulle bli en fantastisk bok om jag bara orkar axla den.

Och i ljuset av denna tanke vet jag inte om jag klarar av att blogga vidare med detta småttiga och futtiga på Politikerboosten som inte vill bli kul. För dom är ju inte roliga. Dom där som fått för sig att de snuddar vid stjärnorna, bara för att svenska folket begick det mest bedrövliga misstag och röstade in dem i Rosenbad.

Jag hade hoppats att kunna förvandla det till något kul, ibland tänkvärt, men jag tycker inte det blir så.
Feler är väl att jag blir deprimerad jag bara tänker på det de gör och det de vill fortsätta att göra.
De skapar inget. De bara förstör.

fredag, februari 08, 2008

Känslan arg

Känslan arg är mäktig.
När man är arg känner man sig fullständigt rättfärdig.
Man känner att man har mer rätt än någonsin annars.
Man har rätt – att skälla, att slå!

Jag minns så väl de lärare som skällde ut mig för att jag var en idiot, inte hängde med, inte kunde skriva eller läsa.

Så rätt de tyckte och upplevde att de hade.
Jag hade dyslexi, en språklig inlärningsproblematik som sannerligen inte går över för att man skäller på eleven. Kanske är det rentav det minst effektiva läraren kan göra i alla pedagogiska situationer, skälla.

Jag minns den studierektor som skällde ut mig så att spottet yrde ur mun på honom. Mitt brott, jag hade klättrat på gymnastiksalens tak.
Han var så rättfärdig i sin ilska att han vägrade lyssna på min förklaring, att jag hämtat en av skolans bollar.

Att vara riktigt arg är att uppfyllas av helig rättfärdighet. Känslan arg gör att man känner sig ofelbar.

Känslan arg är på så vis den farligaste och blindaste känsla människan kan härbärgera.

Hur kopplar man detta med den personligt blinda ilskan till politik? Det är skrämmande enkelt, trots allt, politiker är inte mer än människor de heller.

Jag är övertygad om att USA:s president blev heligt förbannad när flygplan efter flygplan flög in i olika byggnader. Först blev han bestört, precis som jag och alla andra, sedan arg. Över alla mått arg, vilket gjorde att han fylldes av helig rättfärdighet. (Själv vittnar han att han talade med Gud).

Resultatet känner vi alltför väl. Nu dör fler amerikanska soldater av självmord efter sin hemkomst från kriget, än vad det dör amerikaner i Irak. Så orättfärdigt förefaller dem kriget att de inte längre vill leva efter att ha deltagit.

Även hemma i Sverige ser vi exempel på heligt raseri som släppts lös. Men denna vrede döljer sig under ordet ideologi.

Mot allt sunt förnuft. Mot folkets vilja. Mot alla fakta som pekar på att den borgerliga alliansen blir allt mer impopulär så fortsätter de att demontera sektor efter sektor i den svenska modellen. Det heter att man vill sälja ut företag och vård av ideologiska skäl. Men det handlar inte om det. När man resonerar intellektuellt kring en ideologi och de åtgärder man vill genomföra börjar man inte skena på det här viset. Då har man förnuftet i behåll och kan sköta saker lite mer pragmatiskt.

Nu finns det ingen pragmatism i de borgerligas beteende. De är helt besinningslösa och slår sönder allt de råkar få ögonen på, även sådant vi medborgare uppskattar av trygghetssystemen och vill ha kvar.

Man slår sönder saker som det tagit sjuttio år av kompromisser och slit att bygga. Kanske är det därför borgarna är så frustrerade och arga? För att det är så sällan de får ha makten, så sällan de får visa att de duger?

Men de duger ju inte. Inte när de beter sig som bärsärkar i en fin porslinsbutik.
Det olyckliga är att om borgarna fortsätter på detta vis så förstör de inte bara för sig själva och åker ut ur Rosenbad. De förstör även för medborgarna för tjugo år framåt, kanske längre.

Borgarna slår nu så vilt att en del saker ter sig närmast irreparabla.

Borgarnas version återfinns på Politikerboosten.

onsdag, februari 06, 2008

Sjukförsäkringsppolitiken gör mig sjuk

Jag ryser. Jag mår illa. Jag vet inte längre hur eller vad jag ska skriva, vare sig här eller i Politikerboosten.

Som vanligt överträffar verkligheten med råge det en stackars författare kan dikta ihop.

Borgarna håller på att hacka sönder vårdsystemet alldeles. Sjukförsäkringspolitiken är en härva av illvilja från regeringens sida. Till och med borgerlig press börjar skrika i högan sky. Till och med Timbro börjar tycka att regeringen går för långt.

Lars Bodén i Västerbottens Folkblad skriver;
"Till om med Timbros vd tvingas erkänna att 'det finns ett drag' i politiken som stärker kritiken om att regeringen slår mot de sjuka och svaga."

En moderat tidning som brukar hålla med och stödja nuvarande regering är Barometern. Nu känner sig Per Dahl i Barometern sig nödgad att skriva:

"Den stora frågan är ju om en regeringen efter att ha fattat beslut om sjukförsäkringar även kommer att dra in offentliga pensioner för alla som pensionssparar privat? Naturligtvis under mottot 'Arbetslinjen: 85-årningar, ligg inte där och slöa, ut och jobba med er!'”

Jag får ont i magen eftersom det är så himla långt kvar till nästa val.

fredag, februari 01, 2008

”Det sovande folket…”

Bild: Expressen

...är en bok som Fredrik Reinfeldt skrev redan 1993.

Den utgör mycket upplysande läsning för hur vår statsminister tänker. Han skriver bland annat så här:

”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav finansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.”

Nu i regeringsställning pratar han ofta om att han vill bygga välfärd, främst genom att sänka skatterna ytterligare.

I sin bok är han ärligare och tydligare. Där står att vi måste

” Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt.”

Jag brukar inte tycka att Expressens retorik är mycket att ha, men idag skriver de bra om saken.
Naturligtvis anser skribenten, Marie Söderkvist, inte att vi ska exkludera vissa människor från att rösta. Hennes text är tvärt om mycket tänkvärd.

Själv tar jag givetvis upp det på ett lite annorlundat sätt i: Politikerboosten