Döden strök förbi

Vi bor längs en skogsbilväg och utfarten är inte riktigt bra, ligger i en kurva och sikten skyms länge av träd. Det är ointressant att tala om vållande och jag var ovetande till tio minuter efter då jag blev uppringd. Inte ens då fick jag exakt veta, utan hustrun bad mig komma och hjälpa en granne att byta däck. Hon hade fått punktering.

Jag klädde mig, lastade in lämpliga verktyg och åkte till anvisad plats strax nedanför utfarten. Grannen berättade att hon kört i diket, gjort en luftfärd, tagit sig upp på vägen igen. Framskärm och underrede hade tagit stryk. Punktering höger fram.

Jag hjälpte henne att byta däck utan att tänka. Vart efter kom förståelsen: Hon har räddat livet, inte bara på sig själv, utan på en eller flera i min familj. Det var gräs och jord långt upp i motorrummet. Dikesfärden hade varit våldsam. Mycket fart, mycket kraft.

Jag åkte hem till min ensamhet. Högg tag i det som kallas det viktiga i livet. Hela dan satt jag och skrev helt vettlösa affärsplaner, svarade på frågor om affärsidé, marknadspotential, konkurrens. Jag förstår att ALMI företagspartner måste ha sådan dokumentation för att göra en riskbedömning av mig, mina idéer, men jag hade svårt att ta frågorna på allvar. Jag har en exakt bild i huvudet hur jag ska bygga mitt företag. Den räcker för mig. Allt annat är dumheter.

Särskilt idag.

Livets hinna är tunn och i våras lånade vi ett hus där det fanns äppelträd. Barnen undrade när de skulle kunna plocka.

Jag lade undan mina fåniga papper. Jag hämtade barnen och tog dem med till ett hus där jag vet att det finns äppelträd. Vi frågade om lov och fick med glädje plocka, de hade så mycket.

Hemma gjorde vi äppelpaj och väntade tills mamma kom hem. Då dukade vi fram och åt helt stilla.

Tacksamheten är ibland så stor att det inte behövs några ord.

Priset på våra själar

Jag hade för avsikt att skriva om ämnen i tiden, fildelning och integritet, men allt mitt skrivande följer sin egen logik, har eget liv. Efter en resa i Uzbekistan skulle jag leverera en reseskildring till en tidning, men halkade av spåret och försjönk i skriftliga källor rörande Djingis Khan eftersom jag hade fått en obändig lust att skriva om honom när jag var i Asien.

Strax fann jag fakta om Balkh, en av de städer föremålet för mina efterforskningar funnit bäst att jämna med marken. Jag sökte vidare för att skapa en historiskt autentisk ram kring min påbörjade romansvit om Djingis, men hamnade påfallande ofta i för berättelsen fullständigt ovidkommande sidospår. Det var så jag mötte Rumi, diktaren, som lyckades fly från Balkh och på så sätt undkom massakern. Plötsligt föreföll hans liv vida viktigare än krigarens och Jalal al-din Rumi kan fortfarande knäcka mig med sina fraser. Han är en av få poeter som lyckas ändra, ibland helt slå sönder, min invanda föreställningsvärld:

"There was once a man who inherited a lot of money and land. But he squandered it all too quickly. Those who inherit wealth don't know what work it took to get it.

In the same way, we don't know the value of our souls, which were given to us for nothing!"

Jag ser mig omkring i den tid och civilisationsyttring som råkar vara vår och finner att den inte har förändrats till det bättre och dessutom är svårt kluven; på ena sidan fylls den ständigt på med mer misstro, mer misstänksamhet, fler repressiva lagar och för friheten fullständigt halsbrytande direktiv.

Jag får ibland för mig att all denna primitiva rädsla och vilja till allt strängare straff, snarare föder det man säger sig vilja stoppa; terrorism, brottslighet, krig.

På den andra sidan ser jag människor som känner tillit och vilja till öppenhet i världen och oavsett politisk färg äger man en mer generös och givmild hållning.

Rumi som rörde sig obesvärat mellan folkligt begripligt och andligt svårt skrev för 800 år sedan:

"... If you want peace, don't harbor bad thoughts do not gossip and don't teach what you do not know."

Att han avsåg "peace in mind" försämrar inte orden när vi använder dem i vårt av lagstiftarna tillkrånglade tidevarv, snarare tvärt om.

När allt kommer omkring handlar det om priset på våra själar.

_____

Änglars behov av upphovsrätt

En bräcklig ängel blev sänd till jorden och gudarna valde noga ut två duktiga artister att bli föräldrar. De födde en flicka som gavs det inte fullt utvecklade namnet Frances Gumm.

Flickan Frances, två år gammal och färdig på ett sätt som ingen av oss jordiska kan förstå, klev upp på en scen och rev ned applåder för sin sång, och blev inkallad att göra numret igen och igen och igen. Senare sade hon att den kick hon fick av att befinna sig på en scen var som att äta nittonhundra upppiggningstabletter.

Ljuden i namnet Frances Grumm var inte stora nog. Strax erövrade hon Hollywood och därpå hela världen till det fonetiskt bättre klingande Judy Garland.

Hennes stjärna steg, men i ensamhet; ett virrvarr av droger, hon sågs ofta ragla skamlöst på gatan, hamna i slagsmål, och hade enligt samtiden utsvävande kontakter med män; langare, tölpar, agenter, filmmagnater, skivbolagsdirektörer, kriminella. Hon blev insyltad i saker, tvingades vittna i en mordrättegång.

Vad ingen såg; ängeln kämpade för sitt liv, för att bli människa, jordisk. En hel värld beundrade henne, men hon erfor ingen kärlek.

Hon gjorde lika många akuta resor i ambulans för att magpumpas, för att fås att kräkas, för att stoppa blödningar, för att hindras från att dö, som hennes sånger och filmer hade makalösa kassasuccéer.

Filmbolagen ställde in hennes gager för att få bukt med henne. Det blev kanske bättre om hon inte hade pengar, men ingenting hjälpte.

Kritikern Clifton Fadiman urskiljde kärnan i hennes väsen när han skrev:

"Varför fortsatte vi att ropa henne tillbaka om och om igen - inte för att hon gjort en bra föreställning, utan som om hon erbjudit oss frälsning?

När vi lyssnade till hennes röst... följde hennes rörelser... glömde vi - och det är beviset för hennes storhet - vem hon faktiskt var, vilka vi själva var... Man uppfattade henne varken som man eller kvinna, ung eller gammal, vacker eller ful. Här fanns ingen plats för 'glamour', det var ren magi. Hon uttryckte några få, enkla känslor så rent att de svävade kring i den mörka teatersalongen, ett väsen utan kropp, som lösgjord från en bestämd personlighet."

Åren gick. Tidlös och enastående fortsatte hon att hänföra proppfulla arenor tillsammans med dottern Liza Minelli.

Allt borde vara bra, i balans, men ängeln som med sin röst och sitt väsen trollband en hel värld kunde inte hålla sig fast. Hon orkade inte längre. Hon tog sitt liv på en toalett, på årets ljusaste dag, sommarsolståndet.

____

Historien borde sluta där, men gör inte det. Fortfarande slåss nöjesindustrin om de pengaströmmar hennes sång fortfarande kan fås att generera. Minns jag rätt är det EMI som äger Judys "50-tal". Samma industri skickar lobbyister till alla länders lagstiftare; de säger att de slåss för upphovsmännens rätt till betalning.

Upphovsrättstiden för en del av Judys sånger är på väg att gå ut. Genom lag vill industrin förlänga upphovsrättstiderna till 90 år.

Det var länge sedan Garland valde bort detta liv.

Frågan är, kommer ängeln Judy någonsin att få vila i frid?

______

Länk till Youtubeklipp där en ung Judy sjunger: Over the Rainbow

Länk till Spotify, sång: "The Battle Hymn Of The Republic (live).

http://open.spotify.com/track/0mW9dEyuNuDanq0y8Q6tB9

Feltryck i Bibeln gjorde mig stor, hävdar Hägglund

- Jag är en guds sändebud, kan man säga, utsänd att förkunna heliga ord.

För att det ska bli rätt har jag strukit de sista orden i min bibel. Där är ett förargligt feltryck. Där står;

"Nåd från herren Jesus åt alla".

Vilket givetvis inte fungerar.

Därför är jag inte intellektuell. Jag är vanlig, mannen.

Så vanlig att mitt förnuft kan förblinda den som sitter på en hög häst. DN

Pyssla nu med ditt vanliga lilla liv du också. Jobba i ditt anletes svett. Måste du diskutera, diskutera barnomsorg dagen innan vilodagen. Allt sådant jag kan se utan minsta tvekan att det är vanligt.

Två av lika kön ska inte ingå äktenskap. Kvinnan ska vara i hemmet.

Läderbögar är en styggelse och flator är onaturliga. Nakna bröst hör inte hemma i ett civiliserat land. Transvestiter finns inte på riktigt. Förbjud abort och nätstrumpor, de har förmodligen ett samband.

Du ska icke tro att du är något.

Läs inte konstiga saker i tidningar du inte begriper.

Var vanlig.

Låt dig inte luras av någon att du är mer än du är.

Bliv vid din läst.

* * *

Några av alla som bloggar om Göran Hägglund: Elin Motpol Blidväders PO Engqvist i Expressen Alliansfritt sv Kulturbloggen Jonas Morian Arvidfalk Peter Andersson Hartman Mitt i Steget In your face Ett hjärta rött Esteban Sjölander Annarkia Henrika Tanken Vindlar Morrans villervallor Thechurchofhank Loke kultur o politik Anders G

En moderat hyllar den utsände som strukit rader i bibeln Edvin Al(m)

Föraktet som föder arbetarrörelsen

Vad ska man göra med dem som visar inte bara mig utan hela folkrörelser ett svepande förakt? Ska man ignorera dem?

Ska man göra som Jesus sade och vända andra kinden till? Ja, ska man efter att ha vänt andra kinden till även gå i hans sold, inte en mil som han ber om, utan två mil? Och därefter ge bort också sin skjorta trots att han endast frågat efter ens mantel?

Eller ska man resonera med den hatiske och försöka lösa upp hans sinne och få honom på bättre och gladare tankar?

Mina frågor kommer sig av att jag talade om att jag var arg på den egna partistyrelsen som inte ännu rakt ut skrikit den enda valvinnande frasen: "Vi vill riva upp FRA-lagen. Punkt!"

En frihetstörstande liberal skrev genast på sin blogg att medlemmar i folkrörelser är värsta sortens losers, hoppade vidare till min blogg för att förtydliga genom att berätta att "vi kan snacka hur mycket vi vill på våra (underförstått löjeväckande) kafferep". Att FRA handlar om "internationell säkerhetspolitik, inte om partiföreningen i Knäckebröhult."

Jag antar att han vill framstå som frejdig. Ja, det finns en ton av frejdighet, det medger jag, men den bygger inte på människokärlek som när Babben konstruerar sina skämt och långsamt berättar dem på gotländska utan den dryper av en bitterkonservativ syn på folk i gemen som ett sorts pack.

Var kommer hans bitterhet ifrån? Beror den på att folkrörelsen i modern tid haft den mesta makten över tiden, trots att den i hans ögon ter sig så erbarmlig och enfaldig?

Hans inställning förvånar mig, för vad kan vi annars göra åt den internationella säkerhetspolitiken annat än att ta upp den i våra nätverk och sen skicka alla sorters signaler till dem vi utsett som våra demokratiskt valda företrädare att vi vill se en ändring på kursen?

På kafferep jag varit på, inte i Knäckebrödhult då, men väl i Östersund och i Lit, så har lilla jag, anarkisten Anders Widen, hållit föredragningar i ämnet FRA, bland annat.

Ibland är riksdagsmän med på de där föraktliga kafferepen. Det händer att en snubbe som heter Jens är med. Han kandiderade nyss till EU, men fick ingen biljett, vilket ur mitt perspektiv var synd eftersom han har hjärtat på rätt ställe när det gäller inte bara integritetsfrågor, utan även i många andra ämnen.

Inom folkrörelsen sker sådana saker som att lilla föraktliga jag ringer och mejlar riksdagsmän som kommer från mitt län, Berit Andnor, Marie Nordén, Gunnar Sandberg. Jag pratar om FRA, IPRED, ACTA men också om att reglerna för småföretagare är fullständigt kafkalika och uppfuckade.

För mig är det obegripligt att en liberal som vill samma frihet som jag i dessa frågor strör förakt över inte bara mig, utan alla de kamrater jag har som vill samma sak som han.

Felet tycks vara att vi tillhör ett nätverk som sedan länge kallas folkrörelse.

Men jag är tacksam. Jag tar tacksamt emot varje gång jag får ett nytt ansikte på detta förakt. Jag vänder andra kinden till. Igen och igen.

För det är precis detta förakt som en gång i tiden födde kampen mot den lilla privilegierade rika klick som styrde och ställde över oss. Som inte gav oss rösträtt, inte gav oss utbildning. Inte gav oss någonting just annat än förakt.

Vi slutade att tigga och bete oss som slavar. Vi växte och tog oss makt. Vi började ge bort skjortor och mantlar och traska alla milen alldeles självmant.

I själva verket har detta förakt alltid varit arbetarrörelsens största tillgång. Och handen på hjärtat: Det var länge sedan vi lyckades prestera storslagna och vackra visioner för vår framtid.

Att vi har så många väljare kvar beror till stor del på att vi fortfarande kan känna att de på den högra sidan på den nu gamla och söndervittrande politiska skalan fortsätter att förakta oss.

Trots att höger och vänster fått allt mindre betydelse lever föraktet kvar.

Vi erfar fortfarande strömmar av förakt från representanterna i alliansregeringen. Föraktet slår igenom i hur de vill föra sin politik, i skattesatser, i hur de omformar försäkringskassan, arbetsförmedlingen, i allt. Därför vill vi inte välja dem, ens om de råkar presentera en eller annan god idé som de har triangulerat fram för att rent retoriskt positionera sig mer i mitten, där de tror att de flesta väljarna befinner sig.

På sitt sätt är de alldeles hjälplösa eftersom deras förakt föder vårt motstånd.

Den blåsta organismen folkrörelse -vs- Partiet som är en folkrörelse

Det kommer oroliga mejl till mig efter min arga postning i lördags. Jag väljer att strax kopiera in ett av dem här i bloggen som visar på det deltagande, den oro och den febrila men ändå redliga kamp som pågår under ytan.

Trots bloggar och twitter och facebook och allt vad de nu heter, de nya sociala medierna, så syns det inte utanför den egna kretsen hur vår folkrörelse fortfarande är ytterst vibrant och levande.

Folkrörelse kan vara ett ord som leder tankarna till något förlegat och kanske är det därför det riktas hat och misstankar och illvilja mot själva folkrörelsetanken från liberalt håll, vilket är svårt att förstå eftersom både liberaler och socialdemokrater vill befria människan.

Det är vårt gemensamma mål; att befria människan, men vi ser förstås lite olika vägar till det där målet. Liberaler har fått för sig att alla ska slåss mot alla, vi socialdemokrater tror att det är en bättre och trevligare väg för människan om vi samarbetar.

Det är, enkelt uttryckt, den stora grundskillnaden i synen på vad som kan vara bästa metod och väg fram till ett drägligare och trevligare liv för oss alla: Kriga om största möjliga ekonomisk egna vinning, eller samarbeta för att alla ska få det bra mycket bättre.

En folkrörelse är inget konstigare än att människor letar sig till olika arenor eller medier där de kan samtala och på så sätt driva fram nya idéer. Ändå väljer flera liberala skribenter att beskriva folkrörelsen som om den vore en fullständigt egen men mycket blåst organism som ideligen låter sig förnedras och föras bakom ljuset av sin dompterande och elaka ledning.

Tvärt om finner jag storhet i folkrörelsen. Jag har som yrkesutövande journalist och senare författare valt att ställa mig utanför alla former av politiska sammanslutningar. Detta för att inte hamna i en sorts jäv.

Jag har på ett närmast patetiskt sätt förfäktat att jag är och vill vara fri skribent och författare. Att jag inte har några som helst bindningar.

Så klampade jag in i rörelsen dagen efter det att Alliansen tagit makten. För jag uppfylldes av en enda tanke; Alliansen måste bort. Särskilt nu när de har en ledare som säger en sak, att han representerar det nya arbetarpartiet, men rent praktiskt för rakt motsatt politik och demonterar det han säger sig omhulda; det lilla som är kvar av folkhemmet.

När jag tog steget in i rörelsen berättade jag direkt att jag har en frihetlig grund, vill forsätta att vara fri skribent och om jag måste kalla mig något så blir det anarkist.

- Coolt, sa den nya bekantskapen strax bredvid mig på mötet. Så utbrast han: Det är fantastiskt att vi kan hålla ihop oss, alla oss invidualister och frihetssträvare. Vi är en sagolik och sannskyldig bukett med vildblommor - ändå kan vi till sist föra fram gemensamma tankar, gemensamma idéer om hur vi bäst ska bygga ett samhälle för alla.

Jag gapar fortfarande efter tre år i partiet. Av förvåning. Av beundran. Man hanterar otroligt svåra saker. Tillsammans. Omkring 100.000 medlemmar som i grunden är lika disparata som jag. Det finns de som stirrar sig blinda på och ideligen bråkar om att det existerar en arbetaradel inom partiet, att det finns proppar och politrucker och maktfullkomliga as som sitter ivägen.

Visst är det så. Det kommer alltid att vara så och då måste vi påminna oss: Vi har att ständigt begränsa makten hos dem som vi andra har givit makt.

Men det är också rent hisnande högt i tak. Jag som anarkist kan och får oblygt vara med och diskutera, skriva motioner, hålla utbildningar - och blir erbjuden politiska uppdrag jag nekar att ta. För där någonstans svindlar det till i min anarkistiska själ. Jag kan vara med och bidra med tankar och idéer, men kan inte förmå mig att åta mig politiska uppdrag.

Mina kamrater ser det som en naturlig del av tillvaron, att ta ansvar.

Jag ser att de har rätt, man måste ta ansvar, men som anarkist kan jag bara ta ansvar över mig själv. Det strider mot något grundläggande i min själ att inta en ledande position där jag oundvikligen blir tvingad att leda verksamheter och andra människor.

Jag tål inte själv att bli ledd och kan därför heller inte leda.

_____

I lördags spydde jag galla över partiledningen.

Det är inte något effektivt sätt att få sin vilja igenom. Det är bara dumt.

Samtidigt är jag glad att jag gjorde det, för den postningen har gett så mycket. Den gav frihetskämpande liberaler som Ingerö bevis för att folkrörelsen inte fungerar.

Inom folkrörelsen gav mitt vredesutbrott det rakt motsatta. Det visar att det är helt okey att vara människa med fel och brister. Medlemmar i alla skikt, med eller utan politiska uppdrag hör av sig till mig, med oro. Inte över att jag är förbannad och svär över ledningen, utan för att jag kanske ska lämna dem.

När vi sopat bort alliansen och fixat integriteten. Då kliver jag av. Inte förr.

Och här ett av mejlen som jag hoppas kan spegla en del av det arbete som pågår inom partiet, som är en folkrörelse.

Hej Anders

Jag läste precis ditt väldigt känslomässiga blogginlägg om tankarna att lämna socialdemokraterna. I fråga om privatlivets skydd kommer det bli omöjligt att åstadkomma verklig förändring utan socialdemokratin, och för att få partiet att svänga krävs det att folk inom partiet driver linjen. Det är många som gör det, det är många som lägger ner otroliga mängder tid och energi för att få partiet att svänga. Vi behöver dig och dina insatser även framöver, och då måste vi ha dig kvar.

Vi kör över ledningen på kongressen. Kommer du?

PS.

bla riksdagsmän, men även "vanliga" medlemmar har sänt mejl med tips och råd hur vi ska fortsätta kampen för att fixa biffen på kongressen." DS

Guldläge för Sossepirater

Jag var förbannad igår och postade, mot mina egna bloggregler, i affekt.

Jag hamnar alltid i affekt. Det är mitt normala tillstånd och sätt att fungera. Jag läser något och genast brusar och susar det i öronen medan det sipprar fram stekhet lava som genast börjar rinna nedför ryggraden.

Mitt i dessa kroppsliga förnimmelser och häftiga sensationer stiger inte min vrede, den accelererar direkt upp i gudomliga proportioner. I min lilla människokropp ryms en gigant och det hela går på ett litet kick.

Innan jag haft en enda medveten tanke framme i pannloben som styr saker med sans och förnuft och får mer utvecklade människotyper, sådana som överklassen i England, att gå med stel överläpp och säga "jolly good" fast de menar tvärt om och vill mörda, skickar amygdala signaler direkt till mitt språkcentrum, det är så författares hjärnor är disponerade, vi är behäftade med en sorts anticensur i skallen, i alla fall jag, och innan någon hämning alls hinner slå till skriker jag ut mitt vansinne, mitt raseri, min ärliga mening om världens fullständigt låga och tarvliga beskaffenhet.

Ja, som ovan ser den första semantiska strukturen ut i mitt medvetande, ungefär. Efteråt. Men innan min arma hjärna förmår att prestera sådant svammel skriker min mun rakt ut det absolut första tankeinnehåll reptilhjärnan i amygdala fått språkcentrum att generera. Det är inte vackert, det är inte klokt, men det är så det fungerar - och jag vrålar med den oreflekterade automatens, så kallade virpannans, fulla kraft:

VA FAN!

Det var vad som hände igår.

Idag gäller följande. Idag har mitt förnuft och min analytiska förmåga hunnit ifatt litegrand och jag har således kunnat tolka den första informationen men även inhämta mer information.

På så sätt uppstår nyanser i världen. Den är inte längre svart och vit, utan ljuvligt färgsprakande.

Det är som rubriken antyder fullständigt guldläge för sossepirater. Egentligen handlar nu striden bara om lite olika ATT-satser, men även om ord som "bör" eller "skall".

Tolkar mina arma lilla skalle läge rätt är alltså den stora röda skutan Arbetarepartiet, SAP, på väg åt alldeles rätt håll. Faktiskt och fantastiskt nog. Allt medan alliansen fortsätter att gömma sig i dimbankarna för varje piratistisk och förnuftig tanke, ser framtiden alltså rätt ljus ut, bara vi skjuter den satans alliansen i sank - och jag gör det gärna tillsammans med piratpartiet.

Nå.
Vi var från början 6 , Erik Laakso, Thomas Hartman, Kristian Krassman, Ulrika Sandberg, Johan Westerholm, men blev 7 arbetarkommuner som sände in följande stoppmotion mot alla integritetskränkande lagar, sådana som FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, ACTA och så vidare.

Att partistyrelsen nu föreslår att vår motion ska sänkas i glömskans hav beror på att de istället förordar Stockholms Arbetarekommuns motion nummer I27, med Carl Tham, Göran Eriksson, Martin Lindblom och Bengt Göransson som författare. Stockholms arbetarekommun har tagit den som sin egen.

I27 är bra. Men det finns glidningar jämfört med vår motion. Det handlar om ATT-satsernas hårdhet.

Vi skriver:
att (s) verkar för ett moratorium för all lagstiftning som kan komma att kränka individens rättigheter och skydd enligt Regeringsformen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Stockholmarna skriver:
Att partikongressen uttalar att en ny socialdemokratisk regering med ledning av bland annat Säkerhetskommissionens och integritetskommittens betänkande bör skärpa kontrollen av användningen av hemliga tvångsmedel, ökar insynen och omprövar vissa lagar med starkt beaktande av proportionalitetsprincipen.

__________

Jag ställer mig frågande till två skrivningar, bara i denna enda att-sats (av 3) från stockholmarna. För det första skriver de att "en ny socialdemokratisk regering" ska göra saker. Om vi, otänkbara tanke, men ändå, fortsätter att vara i opposition, då faller hela Att-satsen.

Ordet "bör" är för svagt när stockholmarna skriver: "...bör skärpa kontrollen av användningen av..."
Detta bör skall bytas mot ordet skall.

__________

Men det handlar också om makt. I vår motion har vi en mycket vass formulering, som faktiskt kan ändra på maktförhållandena, eller kanske snarare Ansvarsförhållandena mellan riksdag och partistyrelse.

Vi som står bakom motionen ville och vill verkligen pröva saken. Vi skrev:

att (s) framgent i de fall då riksdagen skall behandla förändringar av principiell karaktär som inskränker offentlighetsprincipen och/eller påverkar den personliga integriteten negativt, inhämtar partistyrelsens utlåtande.

Det är inte helt lätt att överblicka vad denna skrivning kan få för följder.
Vår avsikt var att partistyrelsen aldrig mer skulle kunna säga om exv ett riksdagsbeslut: "Men vi hade ingen aning om vad de pysslade med där i kammaren."

Avsikten med att-satsen var att partistyrelsen måste vara insatt för att inte i efterhand kunna ducka från obehagligheter som gått igenom i kammaren.

MEN. Denna Att-sats har också en baksida. Man kan också tolka den som så att S-rikdsagsmän inte får rösta efter eget huvud, de måste gå och fråga partistyrelsen först.

____________

Så här svårt och kvistigt är det.
Vi ville något väldigt gott med vår ATT-sats. Vi ville skapa tydligare ansvarsförhållanden.
Men handen på hjärtat. Nu när jag lyckats tysta mitt limbiska system, eller när det åtminstone inte vrålar så högt längre, så måste jag tillstå och fråga mig; skulle vi till kongressen kunna skicka med ännu bättre ord och förslag till kongressombuden?

Ord som verkligen klargör att S inte bara vill, utan kommer att sätta stopp för det massiva hotet mot vår frihet och integritet.

Ord som klargör och blottlägger de grannlaga skillnader av ansvarsnivå som ska ligga på riksdagsmännen visavi partistyrelse.

__________

Jag upprepar. Vi ville uppnå största möjliga klarhet i ansvar. Vi ville att vårt parti ska bli tydligare. Att dess topp aldrig någonsin ska kunna slingra sig efter att beslut fattats.

Kanske finns det bättre vägar att uppnå detta. Tipsa gärna.
Kongressen är snart!

_________

Vår/våra likalydande motion/er om moratorium har nummer:
I26:1-3 (Östersund) I28:1-3 (Krokom) I29:1-3 (Sandviken), I30:1-3 (Örebro) I31:1-3 (Norrtälje) I32:1-3 (Tierp)

Partistyrelsen valde att bifalla I27:1 och att avslå ovan. Partistyrelsen anser även att en rad motioner och de ATT-satser är besvarade med hänvisning till en rad utlåtandet I26:2, I26:3, I27:2, osv, som partikamrater själv kan börja spåra upp inför kongressen.

Va fan. Måste jag bli Pirat. Jävla SAP

Det var länge sen jag bestämde mig för att aldrig skriva i affekt här på bloggen.

Eller snarare, att inte posta i affekt.

Skriva kan man ju alltid göra.

Nå. Just nu har jag fått informationer på att partistyrelsen, alltså sossarnas förbannade äckliga partistyrelse vitsordar att vår motion om moratorium mot bla FRA ska avslås.

Jag blir så trött. Vi har jobbat så hårt. Vi kopplade ihop så många arbetarkommuner som skrev under motionen.

Vi gräsrötter kände att vi hade - och har - koll på läget, för att inte säga kontakt med verkligheten.

Och så svarar partistyrelsen med långa drapor snömos. Eller som Brockman uttryckte det på facebook (som jag inte har lärt mig att vare sig använda eller länka till, jag bara kollar någon gång i kvartalet) Brockman: Min spontana reaktion är ungefär bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla internet bla bla bla bla bla terrorism bla bla bla bla bla barnpornografi bla bla bla bla bla bla bla integritetsombudsman.

I en annan skrivelse så skriver man ännu mer snömos än jag kan referera till om UPPHOVSRÄTTEN. Att man vill skydda Mig som upphovsman...

Så. Man har inte lyssnat på mig. På oss alla.

Vi är rätt många upphovsrättsmän som säger att vi hellre är helt utan upphovsrätt än att galenskaper som IPRED införs.

Jag har varit medlem i partiet i två år och inte talat om annat än att upphovsrätten är helt jävla uppfuckad.

Jag har i flera motioner även nämnt att upphovsrätten måste revideras, åt det håll Piratpartiet pekar ut, även om jag anser att deras föreslagna 5 år är för kort tid. (En av mina böcker, Månskensligisten, fick exv nytt liv efter 14 års utgivning vid en plötsligt nyutgåva).

Allt detta har jag försökt föra in i den interna diskussionen i partiet.

Och så kommer det här.

Som sagt. Jag brukar inte posta i affekt, men jag känner mig tvungen att häva ur mig.

Nu har jag tre alternativ:

1) Att stanna kvar o pissa och sparka och bitas inne i (S)kitpartiet.

2) Att återgå till mitt anarkistiska tillstånd och rösta blankt (Mitt normalläge i de flesta val)

3) Att bli Pirat.

Huvudfrågan är var jag gör bäst nytta.

Samt att jag håller för sant att även alliansen måste bekämpas med alla medel. De sabbar inte bara integriteten och inför med rasande fart ett kontrollsamhälle, utan man sabbar även själva samhällsväven på det mest aggresiva sätt.

Det är precis som Isobel skriver i ett helt annat sammanhang:

"Civilisationens grund är kollektiv överlevnad, det får man inte glömma."

Den här regeringen drabbar såväl hela kollektiv som individer med sin skitpolitik. Den fattar överhuvudtaget inte hur man bygger ett gemensamt samhälle där man kan känna delaktighet och glädje.

Just nu ser jag inte att SAP heller vill bygga civilisation. Det visar sig att man håller på med snömos.

Just nu är mitt förakt totalt och riktat mot det politiska toppgarnityret i samtliga våra riksdagspartier.

____

Edit: ny postning med ny info här, (för er som kommer hit via länkning)

Alla lösa trådar

Min plan har varit att uppdatera min hemsida med saker jag gör.

Till exempelt, att börja samla små referat av böcker jag läser. Det hade jag tänkt att göra här. Nu har jag inte ens under juli och augusti skrivit upp de böcker jag läst.

Jag har länge tänkt styra om mitt onlineskrivande till min hemsida. Låta den växa helt vilt.

Hellre än att lägga allt här i bloggen.

Men det blir inte som jag tänkt. Jag gör inte som jag själv planerat.

Ett annat problem med bloggen och hemsidor. Jag vill ofta hålla saker inne.

Det finns saker jag inte vill släppa fram förrän i sista ögonblicket.

I min värld är det så det går till att skriva böcker.

Läsaren får då ett färdigt verk.

Inte som här. Något hoprafsat.

Allt det här gör att jag har svårt att koncentrera mig på den bok jag har i åtanke.

Den jag verkligen vill skriva.

Här, några försåtliga och delvis missledande fragment ur första kraschen till boken som den gången inte ens blev ett embryo. (Vissa böcker kraschar oändligt många gånger innan de lyfter).

Kanske samlar jag mig inte eftersom det är så skrämmande att ta tag i en krasch.

* * *

Det som grämer mig mest just nu är att jag inte gjort de där korta referaten av alla de böcker jag läst senaste året.

Idag försökte jag vara åtminstone lite duktigt och listade upp de böcker jag råkar ha liggande på nattuksbordet just precis nu:

Känslans intelligens, Daniel Goleman (Goleman info)

Tick Tack, John Sladek (fantastic fiction)

Den bannlysta vetskapen, Alice Miller (sv. wikipedia)

Tedags för dystra själar, Douglas Adams (douglasadams.com)

Kom och hälsa på mig om tusen år, Bodil Malmsten (Blog)

Idéer, Jack Foster (hemsida)

Virtual Light, William Gibson (Wikipedia)

Absolut, Carl Hamilton (hos adlibris)

Koranens Budskap (Koranensbudskap.se)

En modern variant av slaveri

Alliansens ledare; statsminister Reinfeldt tar allt oftare stora lånade ord i sin mun. På sitt sätt påstår han indirekt att han vill bli en ny Tage Erlander.

Statministern gör det eftersom han har ambitioner att regera i 25 år, kanske mer, men inte som vem som helst. Den moderate statsministern vill bli den meste sossen genom tiderna!

Reinfeldt, en moderat partiledare och statsminister talar om Folkhem. Han gör det utan att rodna.

Vi måste ge honom en eloge. Det är en oerhörd, närmast måttlös prestation.

Det är vid ytterst få tillfällen i historien vi får tillfälle att lyssna till sådan demagogisk retorik.

Man har från Allianshåll också envist talat om Arbetslinjen.

Ja. Man gick till val på "Arbetslinjen"; en sosseparadgren.

Var är denna arbetslinje nu?

Och vad vill Alliansen åstadkomma med sina åtgärder i arbetsmarknadspolitiken?

Ett korrektare namn på Alliansens åtgärder är LIVEGENLINJEN.

(Förutom att man sätter all sund konkurrens ur spel).

Följ med. Börja rota bland helt offentliga dokument om vad som händer, hos af, hos försäkringskassan, hos andra myndigheter.

___________

Jag söker just nu jobb under denna regims premisser.

Jag skickar er därför att läsa Om De Kastlösa, som jag numer tillhör.

Det är vad Alliansen håller på att skapa; allt medan de talar om "Folkhem" skapar de dess raka motsats:

Alliansen är i färd med att skapa ett samhälle inte bara med två utan med tre klasser.

De höga - De låga - De kastlösa.

De sistnämnda lyder under arbetsförmedlingens fatala regelverk.

_______

En av alla källor: (pdf) af

________

De hemlösa, och pensionärerna är ytterligare grupper Alliansen trycker ännu mer ut i marginalen, eller "utanförskap", för att tala med Alliansens egna ord.

Jag kan nämna fler, men stoppar här av en sorts bakvänd barmhärtighet.