Inatt drömde jag att jag såg ned på min bröstkorg, så knäppte jag upp skinnet som vore det en skjorta. Ett papper låg bredvid skelettet, där vänstra lungan borde ha varit och hjärtat. En bårhuslapp vars prydliga maskinskrivna text upplyste att jag varit död sedan 1957. På baksidan stod det i blyerts att Gud var rastlös. I samma stund blev jag medveten om något jag vetat redan medan jag levde, att klena författare ofta är skarpsynta kritiker av andra författare.
Det svindlade. Jag hade i själva verket aldrig varit särskilt begåvad. Och nu var jag död.
Jag vaknade skrämd och hånad av mig själv, förutom att jag längtade vansinnigt efter sex (en glidning på skalan skräck för närhet), vilket befriade mig från de bottenlösa grubblerier som tornade upp sig. Småningom somnade jag och kosmos nästlade sig åter in i mig med hela sin makt och obegriplighet.
__________
Ofärdig skiss efter samtal med Johan om det som berör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar