Barnböcker och upplopp

Från CC CopyCat byrån

År 2030.

Jag sitter här i min VPN-tunnel (sponsrad länk) och skriver barnböcker. Jag börjar bli gammal och har upphört att förvånas över vad som händer med våra barn. Ändå är det svårt att veta var man ska lägga den pedagogiska ribban när man skriver barnböcker idag. Som bekant infördes ASK-samhället, (Följ ej länken om du inte är i VPN-läge, då ser FRA dig) där vuxna skulle stå och titta på när barnen urinerade i skolan under 10-talet. Som bekant var det bara ett av alla steg i ledet för att öka den samhälleliga kontrollen.  

Man kan säga att det fått smått bedövande konsekvenser. Om vi på 10-talet debatterade och såg problem i segregationen mellan svenskar och invandrare så måste vi idag tala om total ålderssegregation. Uppemot 38% av ungdomarna (OBS nyspråk för barn under 15) är idag enligt en hemlig rapport från det tidigare Folkhälsoinstitutet (nuvarande Folkkontrollmyndigheten) totalt alienerade. Termen man använder är alltså "alienerad", men man kräver fler kravallpoliser och tätare sk "obligatoriska urinkontroller" för att, som man säger, "bemästra denna del av ungdomen". 

Vi som lever VPN-life är givetvis inte förvånade, men att omfattningen var så alarmerande har vi inte förstått. Andra högst oroande siffror är att hela 22% av ungdomarna (läs barn under 15) har fallit in i någon form av lättare letargi, ända upp till svår apati. De vill ingenting. Enligt min mening har de drabbats av svår melankoli eftersom de inte ser någon utväg att leva fritt. Enligt "Folkkontrollens" hemliga rapport rör det sig om: "depressiv anamnes som skall åtgärdas med bla bupropionhydroklorid. (Länk till FASS årg 2010, bör vara säkert att följa). (Här skriver Charliene vad substansen förde med sig för henne).

Av de ungdomar som "mår bra" och klarar sina studier intar 73% någon form av antidepressiv. Mest förskrivet är fortfarande någon form av SSRI. (säker länk)

Mitt barnboksförfattande i VPN-life går ut på att visa att det är fullt rimligt, vettigt och normalt för ett barn att få "elaka tankar" mot lärare och personal på skolan som inte bara kränker utan rent av förgriper sig på dem. Svårigheten är att få till stånd ett stänk av humor mitt i allvaret. I figuren ovan tror jag och min VPN-vän, psykologen Gert Simonsson att vi börjar närma oss ett tonläge som kan fungera. (Vi tar givetvis tacksamt emot er hjälp. I detta skede är det helt enkelt dags för Crowd intelligence). 

Vi måste få våra barn att förstå att det är normalt att bli arg när man blir kränkt, likväl måste vi samtidigt lära dem att inte visa sin ilska, för då blir de tvångsmedicinerade.

Lagen om tvångsmedicinering i skolan kom som bekant år 2016.  Det enda hindret, att alla våra barn ännu inte står på medicin beror på att vi lyckats få EU att gå baklås med hjälp av "Direktivet om risk för Allergier". Med hjälp av detta direktiv kan enskilda föräldrar ta strid på kommunal nivå mot sin skola och åtminstone förhala insättningen av tvångsmedicin, i bästa fall under flera läsår.

Läkemedelsindustrins lobbygrupper jobbar nu för högtryck för att få bort detta direktiv, så vi måste inom loppet av två till fyra år hitta nya vägar att vägra medicin till våra barn. 

Beatrice Ask när hon år 2010 införde urinkontroll i svensk skola.

ikväll på ICR#13 diskuterar vi vägar att komma runt skolplikten.

Väl mött!

Anders

PS.

Nätet minns. 2010 skrevs i ämnet av bla följande: 

Thomas Tvivlaren  Amanda Brihed, Bloggokrati, Bromma Socialdemokrater, ConnyT, Gerdaus skolblogg,

Hornstull & världen, Humblebee.net, Lars-Erick Forsgren, Liberal och långsint, Lucky, Per Pettersson, Pezster, Svensk Myndighetskontroll, Tango för enbenta, Scaber Nestor, Scaber Nestor, Silvertörne, Svensk Myndighetskontroll, Svensson, Yami och pandorna

Litteratursmak och oförmåga

(Anteckning: ett försök att samla ihop mitt författande)


Efter min debut fick jag förslag av flera tidningar att recensera böcker. Minns jag rätt fick jag till och med betalt (inte bara en gratis bok) när jag försökte, men jag orkade bara två eller tre recensioner innan jag gav upp. Jag har läst i hela mitt liv och tycker det mesta är skräp. Såväl text från bästsäljarlistorna som erkända nobelpristagare kan tråka ut mig till ursinne. Samtidigt är det bland de senare någonstans jag oftast hittar det som är intressant, men bland mina favoriter finns flera obskyra författarskap, sådana som ingen akademi skulle närma sig. En del av dem uppmärksammas, om än inte av akademier, till exempel Bukowski.

En sak skrämmer mig; jag faller påfallande ofta för texter som är producerade ur trasighet. 

Jag ser en av mina favoritförfattare IB Singer (nobelpriset 1978) i det ljuset. Han skrev för att hålla ihop skärvorna och på sitt sätt för att återväcka de döda. Han föddes sensibel och känslig, fick med den psykiska dispositionen utstå och bevittna pogromer, fattigdom, vart efter Hitlers upptrappning, därpå förintelsen. Själv kom han mirakulöst undan och skrev frenetiskt samma sak livet igenom, hur just ett folk förintas. Ett perspektivbyte genomförs; men ändå är temat monotont det samma, han skriver på slutet om dem som klarade sig, som tog sig över till New York och hela tiden välver sig skuggorna från det förflutna över Hudsonfloden. Alla har förlorat orienteringen, meningen och befinner sig i galopperande chock. De irrar omkring i den här tillvaron och den vänligaste flykt de kan erbjuda varandra är att hänge sig åt sex. Alla, huvudpersoner som birollsinnehavare, reflekterar över att kasta guds gåva tillbaka rätt i ansiktet på detta fasansfulla monster till gud som kan tillåta detta måttlösa slaktande, detta lidande utan slut.

I sina fingerat eller delvis äkta självbiografiska berättelser är Singer som en rasande Job. Han försöker med hjälp av Spinoza och andra filosofer resonera, men förstår i grunden inte hur Gud kan vara så diabolisk.

* * *

Med detta sagt; jag kan, som ni ser, inte recensera. Jag stupar någonstans just här i upptecknandet och uppräkningen av vad en författare har genomfört i ett verk eller i sin livsgärning. 


Det är ett misstag att göra så. För mig. Det har sönder den sköra skönhet, förnimmelsen av den ande som tilläts träda in i mig när jag läste.

Ähum, vem var terroristen sa du?

Videofilmer kan fabriceras. Lek med tanken att denna är autentiskt (jag lever i tron att den är det).

En undran växer i mig; är det så här man vill utplåna terrorismen i världen?

Det korta klippet blir symboliskt. USA och västvärlden har total makt, släpper lös den, skrattar sen lite eftersom det ser kul ut när bilen mosas av stridsvagnen.

Sen får politiker världen över för sig att de måste bygga FRA, Datalagringsdirektiv och gud vet allt. De påstår att de vill skydda dig och mig.

Jag börjar undra. Bygger man FRA av helt andra skäl? För om jag var taxikillen i denna film skulle jag förvandlas. Jag skulle inte sitta och chatta om saken över Internet. Jag skulle efter en period av djupaste vanmakt accelerera in i en vrede som skulle göra mig ostoppbar.

Föredrag i Härnösand

3 mars 2010 höll jag föredrag, aningslös vilket i ordningen, på Härnösands folkhögskola. I fikarummet några bord bort såg jag Roger Wallis. Jag tänkte att så fort mitt bordssällskap talat färdigt går jag över. Det blev aldrig så. 

Jag höll mitt föredrag klockan 12.30, sen packade jag ihop för att åka och hålla nästa föredrag på ett bibliotek i Sundsvall, strax intill Birsta city kl 19.00. Samtidigt körde Roger Wallis igång sitt föredrag i den sal på Härnösands Folkskola jag just lämnat. 

Så är det ofta att vara på turné, jag nästan möter men få vare sig se eller höra personer jag vill höra. Schemat ligger ständigt ivägen. Roger Wallis, hörde jag på omvägar, hade även han sitt schema med flera besök på olika skolor. 

Nåväl. Ändå var det värmande och roligt att hålla föredrag i Härnösand, särskilt som det var i samma lokal som jag höll mitt absolut första föredrag som författare inför en fullsatt aula. Det var för 16 år sedan i september år 1994. Jag har haft för sed att fotografera publiken, men slutat eftersom jag så många gånger blivit hindrad då skolor har stränga regler, samt att det förvånansvärt ofta finns personer med hemlig eller skyddad identitet som man helt enkelt inte bör sprida bilder på. 

Istället var det en i publiken som gärna tog en bild på mig. 

När DN som språkrör för särintressen spottar bloggosfären i ansiktet

Visst minns vi alla att DN skulle avslöja oss! Vi var köpta allihop. Vi leddes i koppel av makter som utnyttjade oss. Annars hade det enligt DN aldrig kunnat uppstå någon bloggbävning kring en så komplicerad fråga som FRA.  

Lite lustigt att DN skrev så om oss. Nu är det vi som måste söka svar på den ständigt gnagande frågan: Vem är det som leder DN i sitt koppel?

Vem eller vad är det som får DN att manipulera fakta för att därmed försöka styra opinionen?

Idag skriver min bloggvän Johan träffsäkert om detta. 
För att förstärka och påvisa (och sprida vidare) den trista publicistiska sed Dagens Nyheter allt mer utvecklat kopierar jag nedan min väns bloggpost rakt av.

__________

"Tyskland underkänner, Sverige drar i långbänk. EU:s datalagringsdirektiv bör göras om, men Sverige kan inte strunta i unionens beslut skriver DN Ledare idag.

Jag blir inte riktigt klok på vilken position DN Ledarredaktion intar, men jag ger DN rätt i en sak. Att datalagringsdirektivet och lagstiftning på Europanivå inte får låta sig påverkas av vilken nationell regering som för tillfället har makten i respektive medlemsland.

Men åter till DN position. För jag har inte alls glömt bort (jag har ett långt och skoningslöst minne när jag anser mig utsatt för en orätt, annars är minnet mest som ett durkslag) att DN såväl som på ledar- som på nyhetsplats försökte misstänkliggöra den svenska bloggosfären för att vara mutad. Du hittar artiklarna där DN låter detta vara gällande  här och här.

DN är i mina ögon den sista att försöka himla med ögonen och säga sig vara integritetens främste försvarare med sin historik. Om DN med någon trovärdighet vill ge sig in i debatten igen så bör dess redaktion dels följa upp den utlovade artikelserien med den tredje, och utlovade, sista artikeln som skulle ”avslöja” bloggosfären. Om DN inte mäktar med detta så är annars en förklaring och kanske en ursäkt både klädsam och på sin plats.

Jag upplever nämligen att DN mer och mer rör sig i en riktning mot en uttalad politisk agenda och språkrör för särintressen. En utveckling där värderingar av nyheter mycket uttalat visar inslag av politiska prioriteringar. Opinionsundersökningars publicitet är ett talande exempel. Så fort (S) visar minussiffror inom den statistiska felmarginalen talas om ras, när S-V-MP inte är eniga talas om sprickor. När å andra sidan samma förhållanden återfinns i Alliansen så försvinner det i notiser eller att oenigheter beskrivs som ”idéutveckling och kreativa samtal”.

Här skiljer sig de stora dagstidningarna åt. SvD, vars ledarredaktion jag minst av allt kan sägas sympatisera med, har inte den koppling till nyhetsbevakningen som DN uppenbarligen har. SvD, inklusive ledarredaktion, skall ha all heder och respekt för den journalistiska tradition som SvD, i mina ögon, är den främste representanten för.

Väl så, men i mitt fall väntar jag fortfarande på bevisen som DN utlovat. Minnet är som sagt, både skoningslöst och långt – nästintill tjurigt, när jag upplever mig själv eller någon annan (i detta fall bloggosfären som kollektiv) blir illa behandlad.

Annat:  Dagens media, SvD, SvD2

En text om ett föredrag som vart efter skenar

Det var något år sedan jag höll föredrag om Djingis Khan, så när det nu efterfrågades blev jag perplex. Jag visste inte vad jag skulle svara för de hade hört ryktas att jag har "ett så tjusigt" bildspel med bilder från Asien och Mongoliet. 

Grejen är att jag har en gammal (nästan)-bärbar dator som jag har dualboot på. Jag kör bara Linuxvarianten Ubuntu på den. (Efter att ha fått oersättlig hjälp att komma igång via  en ICR-kanal (se Ubuntu Sverige)).

På mina andra föredrag använder jag inte datorn och det bildspel om Djingis som ligger i. Det som hänt är att jag inte haft tid att på ett bra sätt konvertera min gamla Microsoft Powerpoint-presentation till det likvärdiga programmet Impress i OpenOffice. Bildövergångar överensstämmer inte och andra fel uppstår.  

Att jag installerat Ubuntu bredvid Microsoft XP har två orsaker, rent ideologiskt vill jag migrera, men också för att XP visserligen fortfarande fungerar, men sakta men säkert ruttnar och går allt långsammare, hur mycket jag än städar den delen av partitionen på hårddisken. (Och nej, råd mig inte att ominsallera den här billigaste sortens förinstallerade operativ som ger känslan av att Microsoft fortfarande har monopol på PC-marknaden vad gäller operativ. Det blir inte bra, dessutom tappar jag då allt annat jag har där och det tar dagar att återställa. Bättre då att fortsätta migrationen bort från eländet).

Hur förklarar man för en arrangör att visst, jag kommer, men jag är livrädd att mitt underbara bildspel som just nu ligger på en rutten del av hårdisken inte ska gå att återskapa.

I värsta fall får jag sitta fram till 16 mars och bygga ett helt nytt bildspel i Impress. 

Det tar tid att bygga bildspel. För av någon anledning har man ju vant sig vid att inte bara härma ett bildspel så som de såg ut på diabildsprojektorns tid. Nej, man gör fina överfasningar, och glidningar, och...

Ibland undrar jag: När ska den digitala världen bli lika stabil som den analoga?

Analogt: Mina första diabilder tog jag 1976. 

Det är 34 år sedan. De har samma format i denna dag. Bilderna krånglar aldrig. Inte diabildskassetten heller.  

Digitalt: För ett år sedan kunde jag fortfarande hjälpligt köra XP och Microsofts PowerPoint. Nu har den teknologin ruttnat för mig. Den sönderfaller alldeles av sig själv inuti min dator eftersom operativets styrfiler eller vad det är skriver sönder sig själv och jag varken vågar eller har kunskap att gå in och rota i dem, om jag nu ens kommer åt dem.

Jag tvingas under djävulska besvär lyfta över min digitala motsvarighet till diabildskassett till en ny projektor, ett nytt program. I nuläget väljer jag alltså Ubuntu och det öppna programmet Impress. Jag gör det med förhoppningen att det får fortsätta att vara öppet och därmed faktiskt skyddat från att förstöras i framtiden av att stängs in av nya aktörer som vill börja tjäna pengar, kanske på oärligt sätt. (här får min förra postning om #voddlergate viss bäring).

Är det den förra sortens propertiära teknologi våra politiker vill försvara, eller har de inte förstått vidden av diskussionen kring upphovsrätt som sträcker sig långt in i hur vi måste börja tänka om för att skydda inte bara patent, utan även öppna standarder från missbruk eller från att låsas in? 

Allt från patent, immateriell rätt till upphovsrätt, öppna protokoll och standarder måste ses över.    

Förstår de inte, eller vill de inte förstå, eller har de (läs bla Pagrotsky från oppositionen) (Att den borgerliga sidan är helt med på Ifpis noter förvånar inte. Moderaterna vill ju inte ens öppet redovisa från vem eller vilka företag de får sina kampanjpengar ifrån) umgåtts alledeles för mycket med Ifpi, STIM och liknande organisationer så att deras världsuppfattning blivit något ensidig?

Det var en fantastisk upplevelse då jag för första gången gick in på en IRC-kanal och kastade ur mig en fråga: "Hur får jag ubuntu att prata med min skärm, just nu är upplösning fel och cursorn pekar på ett ställe men reagerar och skriver på ett annat?" Någon timme senare hade en för mig okänd "raptzig" eller liknande signatur, lotsat mig igenom svårigheterna och så hade jag en fungerande dator. 

Vill man från politikerhåll inte förstå den oerhörda mänskliga värme, hjälpsamhet och demokratiska kraft som ligger i detta?

Förstår man inte vilken total nivellering av kunskap och information och i viss mån produktionsmedel detta medför?

För jag vill inte tro att en ledande socialdemokrat som Pagrotsky, om han visste och förstod, fortfarande skulle framhärda i att stödja Ifpi, Stim och branschens diaboliska vilja. 

Hur hjälper vi alltså sådana som Pagrotsky till insikt?

Vi står inför den största kunskapsrevolution mänskligheten skådat - och så håller politikerna på att hjälpa några få stora multinationella företag att låsa in allas vår gemensamma kunskap bakom godtyckliga lagar med än mer slumpmässigt valda tidsperioder, vid patent tio år, vid upphovsrätt av författare 70 år efter det att författaren avlidit, bara för att nämna två illustrativa absurditeter.  

 * * *

Fråga: Jag har lyckats strula bort min Ubuntu-se kanal på nätverket irc.freenode.net i mitt program Xchat. 

Hur skriver man in det för att få det att fungera igen).

* * *

Om texten är osammanhängande, kanske rent av obegriplig, beror det på att jag ju mekar med bildspelet och inte ägnat skrivandet värst stor koncentration. (Hjälp mig gärna att klarna den i en kommentar i sådant fall).

Skärpning Pagrotsky - läs på

En vän till mig, Jens Nilsson (S) som precis blivit MEP, har bla försökt hjälpa mig att bla bli sk "facebookvän" med Pagrotsky. Pagrotsky har inte svarat.

(Edit: Jens' idé med detta var givetvis att vi tillsammans skulle öka inte bara Pagrotskys kunskaper i dessa frågor, utan att partiet som helhet skulle bli bättre på dem, förstå dem. Nu har det gått månader sedan Jens försökte föra ihop mig och Pagrotsky).

Till sossarnas partikongress skrev jag och flera sosialdemokrater en Stopp-motion för all vidare integritetskränkande lagstiftning, från FRA till IPRED till ACTA. Allt ville vi stoppa.

Kongressen sade JA till två av vår viktigaste fyra ATT-satser.
Dessutom, mina och mina kamraters formuleringar tvingade Pagrotsky att backa några hack vad gäller Ipred, inte för att jag är nöjd, men vi integritetsvänner inom SAP har trots allt viss framgång.

Nu till det aktuella ämnet #Voddlergate:

Eftersom jag är 3-barnsfar och försöker få mitt lilla företag att snurra hinner jag inte göra på annat sätt denna gång än att saxa in Intensifiers text nedan. Mest för att uppmärksamma sossar, främst till sist Pagrotsky, på att vi måste börja se rätt saker.

Mvh
Anders

Inklipp från Intensifier som jag instämmer i. Det är ytterst allvarligt att SAP's kulturtalesman inte verkar insatt:

"Själv tycker jag det är allvarligt att kulturtalesman Leif Pagrotsky vill understödja GPL-förbrytare. Kanske dags att läsa vad Rasmus skriver om varför Voddler hackades istället.

Om nu Pagrotsky vill ha “framåtsyftande möjligheter, som infrastruktur och utbildning” kanske det är dags att bjuda in någon annan än underhållningsindustrin att “ställa krav på politiker”.

Det finns till exempel hur många som helst som sysslar med fri mjukvara och fri kultur, istället för “gratis men låst” som Voddler och Spotify."