Barn

Vad är det med barn?

I en månad har de varit jobbiga. Griniga. Ovilliga. Trotsiga…

Beror det på att jag – och även hustrun velat få en gnutta mer utrymme för eget liv?

Så gav vi väl upp det där, började ägna oss åt oss allihopa igen.

Då plötsligt rabblar tvååringen Tula en ramsa som kramar ens hjärta varje kväll innan hon somnar:

- Ja älkar Naya. Ja älkar mamma. Ja älkar pappa. Ja älkar momma. Ja älkar Birger. Ja älkar Katrin. Ja älkar Fabbo. Ja älkar Solveig.

Jag tror alla förstår, men för säkerhet skull förtydligar jag. Ja älkar, betyder: ”Jag älskar.”

Även fyraåringen Naya har slagit om helt. Från att i en månads tid varit lite lagom olidlig sådär är hon nu rena rama solen, säger: ”Mamma. Du ser lite trött ut, men inte sjuk, för du är så vacker.”

Till saken hör att hustrun ser rätt trött ut. Hon är sjuk. Har fått virusinfektion på balanssinnet.

Till mig säger Naya när jag klagar över min stigande ålder: ”Du är inte gammal pappa, men klok.”

Vad kan man säga?
Vi har obetalbara barn. Och grejen är egentligen inte att vi har gettt dem mer tid den sista härliga underbara veckan, utan bara ändrat inställning. Vi ser dem och njuter av dem igen. Det är allt.

Slutsatsen blir: Vi vuxna har att sluta vara egoistiska och försöka stjäla oss mer tid och tänka snävt.

Med barn ska man bara vara – och man får tusenfallt åter – och tid.