Ljus och skugga

Minnen virvlar i mig. Sorgliga. Skaviga. Onda.
Strindberg skrev: ”Dra ett streck och gå vidare”, så mådde han aldrig bra heller. Så hade han stoff att skriva sjuttiotvå böcker. Han stampade fram litteratur ur sin obearbetade dynga livet igenom.

Jag tror inte på någonting. Jag tror inte att det finns en metod. Psykoanalytiker vill gärna att man ska gräva sig tillbaka i tiden, till barndomen. Att det är bra. Dr Phil på TV är behaviorist och tror nära nog det motsatta. Han tror att man kan starta där man är – och bygga framåt. Förändra sig. Skapa nya mönster utan att göra en fem år lång och plågsam djupdykning i sina barnaår ledsagad av en legitimerad och emotionellt neutral person bredvid sig i soffan.

Min fasta övertygelse, mitt facit: Ingen djävel vet hur våra psyken fungerar. Det som benämns som schizofreni i USA är ibland autism i Sverige. Bättre reda är det inte på diagnostiken. Man har inte ens brytt sig om att göra en standardisering på det internationella planet och därutöver är instrumenten att mäta vår själsliga status både enfaldiga och trubbiga. Man har ställt samman några batterier med frågor. Man intervjuar. Man iakttar beteenden. Reaktioner. Man försöker förstå och kartlägga något så ogripbart som den mänskliga naturen. Vad finns i oss, vad är anden? Ett gnistregn elektroniska impulser mellan hjärnans proteinmolekyler samtidigt som körtlar på olika ställen i hjärnan och kroppen helt nyckfullt och på eget bevåg pumpar ut hormoner och andra vanskliga vätskor som får vårt humör att svänga som rena aprilvädret? Hjärnan är ett intrikat organ, signalerar och kommunicerar både med sig själv och kroppen genom små elchocker medan den badar i olika kemiska soppor och även utsöndrar nya kemikalier. Den ändrar nivåer och intensitet i sin egen elektrolyt och plötsligt blir även en sådan som jag något mer social för några minuter, sen sjunker jag tillbaka igen, in i mig själv, andra människor blir ointressantare för mig än mina egna tankar.

Som barn fick jag ofta anklagande höra: ”Hur kan du vara dig själv nog så till den milda grad?”
Man sade att jag var arrogant, förmäten, överlägsen, ja i själva verket räckte inte orden till för dem som anklagade mig och utan att jag rörde en fena lyckades jag provocera vuxna till vanvettig vrede, särskilt lärare. Deras skäll bet aldrig på mig. Min integritet var enorm, kanske mest beroende på att min ande praktiskt nog flög någon annan stans, inte var där.

Var sitter begåvningen? Var är vår sociala förmåga lokaliserad?
Jag saknar ingenting för egen del. Det är andra som lider av min bristande sociala duglighet. Min hjärna vägrar att lära sig just det spelet, de reglerna. Min hjärna finner tydligen allt sådant som fullkomligt ointressant.

Nå väl. Att jag efter 45 år plötsligen har benämnts som en lirare med Asbergers hjälper mig att förstå. Det kastar nytt ljus över saker. Att hela fyrverkerier av svåruthärdliga minnen skjuter upp och exploderar strax innanför näthinnan får jag ta. Jag drar inte ett streck över dem, men jag sitter inte heller och snaskar eller kletar ner mig med dem som psykoanalytiker gärna vill få en att göra. Jag ser ingen mening med det. Däremot ser jag en betydelse i att ljuskaskaderna flyttar skuggorna. Jag ser där det tidigare var ogenomträngligt mörker.