Böcker på bordet

Jag packar böcker. Köksbordet är fullt av dem. Jag har skickat över tusen böcker till människor som vill ha dem signerade. Nu har jag tagit beslutet att inte fortsätta med det. Det är alldeles för kostsamt. Dessutom kan jag inte konkurrera i pris med exempelvis www.adlibris.se som fått någon deal med posten.

Adlibris tar 146:- plus 19:- i frakt för min senaste bok, ”Den andra hustrun”.

Böckerna som ligger frankerade i vadderade kuvert på mitt köksbord kostar mig 186:-
Sedan måste jag åka 4 mil i bil för att posta dem. Kostnaden och hanteringen blir rätt så enorm.

Många tror att författare får böcker gratis av sitt förlag och att vi därför borde kunna ge bort böcker lite hur som helst. Så är det inte. Man får 25 friex, därefter får man betala lika mycket som alla andra. Jag har redan gett bort över 50 exemplar. Inte till vänner och bekanta, utan till sådana som kan tänkas vilja anlita mig som föredragshållare, någon enstaka journalist, sådana personer.

De böcker jag håller på att slå in ska alltså inte skickas till läsare, utan till sådana som förhoppningsvis kan ge mig en inkomst i framtiden. Just nu kostar det bara. Dagens bok-, kuvert- och portokostnad kommer att uppgå till 9300 kronor.

Jag slutar alltså med min service till läsarna. Jag klarar inte av att genomföra den på ett ekonomiskt försvarbart sätt. Istället rekommenderar jag dem som vill köpa boken att följa länken:
http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9172240423&s=1

Inte roligt längre

Under valet gjorde jag den här valaffischen på skoj. Det är inte skoj längre.

Nu är det verkligen så att det är de lågavlönade som får betala genom höjda a-kasseavgifter så att de allra rikaste ska få lägre skatt. Inte bara på sina villor, för nu får även småföretagare utan förmögenhet vara med att betala en slopad förmögenhetsskatt åt de allra rikaste...

En redan väldigt rik människa i exempelvis Djursholm ska få 150.000 kronor mer om året att göra - jag vet inte vad för.

Alla andra tvingas betala. Alla som inte är rika. Alla som har svårt att få ekonomin att gå ihop.

Jag är ingen sossekramare, men jag tror verkligen inte på den blåblåa väg vår nuvarande regering slagit in på. Ökade klyftor i ett samhälle har alltid lett till en enda sak. Konflikt.

Det vore bättre att bygga ett tryggt samhälle. Ett frikostigt och generöst samhälle.

Som sagt. Jag är ingen sossekramare, men deras vilja har varit god. De har varit goda samhällsarkitekter.

Det enda goda med den borgerliga regeringen är att de tydliggör detta. Deras totala illvilja mot den lilla människan är så total. De döljer detta bakom torftigaste tänkbara retoriska hinna, att de till varje pris vill skapa jobb.

Deras dålda agenda är en annan. De vill sänka den lilla människans lön.

Fyra fel i timmen

Tja. Jag lät Östersundsposten komma och ta bild på min pilbåge och skriva om den. Besöket varade i en timme. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga om saken. I den korta text som blev tidningens resultat av det hela är det fyra faktafel.
Varför?
Vi hade inte brådis. Vi hade all tid i världen att reda ut saker. Men reportern valde att, jag vet inte vad.

Slarva.
Slarva är ordet.

Nu spelar det inte så stor roll. Men ändå. Fyra faktafel i en så kort text. I andra sammanhang skriver tidningarna om skattereformer, oljekriser, och det globala klimatatet.
Fyra faktafel i en liten kort text om en enkel pilbåge.

Håller tidningarna denna nivå är det 15-20 fel i alla längre och viktigare artiklar...
Ni hittar artikeln här: http://www.op.se/parser.php?level1=4&level2=596&id=768197

Och jag orkar inte ens korrigera den!
Jag blir bara så trött!

Signering

Äntligen är jag igång. Det är så skönt att släppa böcker, då är det liksom överståndet, allt slit man haft. Belöningen är i och för sig märklig och består i ännu mer jobb, men det känns bara kul!

Idag har jag signerat över 400 böcker. Först på Primroseskolan under förmiddagen, sedan i Lit där biblioteket hade ställt i ordning en trevlig kulturkväll med musik, fika och mig som föredragshållare om Djingis Khan.

Man tror inte att det ska vara jobbigt att skriva fyrahundra autografer, men det blir lätt surrigt i huvudet efter ett tag. För man vill ju inte bara skriva sin egen autograf, utan även någon personlig hälsning till var och en...

Färdig mongolbåge

En del läsare har följt utvecklingen av den nya pilbågen på den här bloggen. Nu är prototyp nr III klar. Den skjuter stabilt, grupperar pilarna bra. Vi har gått för stabilitet hellre än snabbhet, ändå är den tämligen snabb, snabbare än min långbåge med samma dragvikt. I mina ögon har Heikki lyckats bygga den riktigt vacker och i kurvorna liknar den en turkisk/asiatisk pilbåge från 1200-talet. Autentiska pilbågar från denna tid är väldigt kapabla och skjuter bra, men har ett problem; det är svårt att hitta pilar med rätt spine (böjlighet), samt det är svårt som tusan att sikta med dem. Min innovation är mycket enkel: Jag har adderat ett siktfönster till bågen. Siktfönstret gör att pilen kommer närmare pilbågens centrum vid skott, samt att pilen och båghanden alltid hamnar på samma plats, varför det är lättare att lära sig sikta likadant, skott efter skott, med den.

På SM i bågskytte som gick i helgen var det många skyttar som visade stort intresse, testdrog och besiktigade den ingående och noga. Den väckte helt enkelt uppmärksamhet.

Heikki och jag kommer att fortsätta utveckla denna båge och så småningom kommer vi att ha den till försäljning.

(Data oss bågskyttar emellan)
Dragvikt 40# vid 28”. Längd strängad 60”.

Vid provskjutning har vi skjutit en mängd olika pilar, följande med gott resultat:
Spinetolerans: Den skjuter okapade x7 1914 helt rent, samt okapade x7 2212 i det närmaste rent.
Spets: Easton Nibb, fjäder 4” parabol vänster helical. Nock 3-D Super.
Träpilar: Cederskaft 5/16 med 5” vänster helical fjäder shieldcut samt 100grain fältspets funkar riktigt bra.

Den stela lemtoppen kallas syah och fungerar som en hävarm och slungar iväg pilen med ett snärtigt och kvickt kast. Det svåraste för oss att beräkna har varit att bestämma tjockleken på laminaten i lemmarna för att få rätt styrka på bågen, även övergång mellan böjlig lem och stel syah har varit knivigt att lösa på ett bra sätt, rent hållfasthetmässigt.

SM Bågskytte

Totalt kom 400 skyttar till SM i Eskilstuna i år.

Innan man har provat en sak är man aningslös. Jag har i 18 år hoppat fallskärm, för spänningen, för adrenalinet, men också för att uppleva stegringen av alla märkvärdiga och okända kropps- och sinnesfunktioner som slår till när man tävlar. Jag tror det kallas nervositet.
Jag har varit med och deltagit i flera SM i fallskärmshoppning. Eftersom jag tränat och tävlat så mycket har jag även tagit medaljer av olika valörer.
I arton år har jag trott att fallskärmshoppning och därmed fallskärmstävlingar är den form av aktivitet som kan ge mig den högsta koncentrationen av adrenalin och nervositet.
Jag säger inte att jag har haft fel, men det är betydligt enklare – och billigare – att köpa sig en långbåge.

Jag har aldrig varit så nervös. Jag har aldrig tvingats samla mig och koncentrera mig så hårt och så mycket och så länge. Någonsin. Pilbågsskytte är en enormt krävande sport mentalt.

Detta var mitt första SM, min första tävling någonsin i denna sport, och jag har mest stått på ladugårdsbacken hemma och skjutit med mina konstiga prototyper till pilbågar det senaste halvåret. För en månad sedan skaffade jag en långbåge och jag visste inte ens hur sådana här tävlingar gick till. Mina klubbkamrater hjälpte mig igenom det hela, visade mig var jag skulle stå, vart jag skulle gå när jag skulle byta bana, höll mina grejer när jag var tvungen att springa på toaletten och nervositetskissa och så sköt jag en serie till. Och en till och en till…
Efter totalt 126 pilar hade jag på något märkligt vis tagit mig igenom en grundomgång, en elimineringsomgång (Fråga mig inte vad det betyder, men av 72 skyttar i min klass var det plötsligt bara 16 kvar och jag var en av dessa 16, Jag skulle till att skjuta i en sorts sextondelsfinal alltså. Sen följde en åttondelsfinal och jag klarade mig mirakulöst mig vidare även där).
Plötsligt var vi bara fyra skyttar kvar. Någon satte upp en bronsskylt på min bana, jag skulle skjuta om bronset mot en annan tävlande på samma tavla. Vi fick 12 pilar på oss att avgöra matchen om bronset medan guldstriden sköts på banan bredvid. Jag förlorade denna sista match. Jag fick inte brons, men jag kom fyra på mitt första SM. Jag var helt slut i skallen och visste inte hur jag skulle få ur alla spänningar ur kroppen. Som tur är kramade mina klubbkamrater mig och höll i mig, annars hade jag rasat ihop.
Sen sa jag som det var till mina lagkompisar: ”Det här är fan tuffare än att hoppa fallskärm! Jag är helt slut!”
I bilen på väg hem somnade jag innan vi åkt en mil…

Långbåge var den största klassen med 72 deltagare.

Vi tog brons i lagtävlingen i klassen långbåge.
En sak som jag gillar med sporten är att det precis som inom fallskärmshoppningen kan ingå både tjejer och killar i samma lag, och gentlemän med käpp kan tävla bredvid unga skyttar. Kompetensen i skytte är visserligen till viss del motorisk, man ska dra och släppa en sträng med sina muskler, men det viktigaste sker inom en, mentalt.

Att skriva – en kurs

Mitt yrke är lite märkligt. Det finns inget facit för hur man gör. Ändå finns det en uppsättning verktyg. Man kan angripa språket på olika sätt. Det bästa är oftast att spontanskriva, inte tänka efter så mycket. Men sen, när man skrivit klart en text kan man sätta sig och skärskåda den. Då är det bra att plocka fram sin lilla verktygslåda så att man kan göra de vettigaste och bästa valen. Ska man stryka något? Ska man konkretisera texten mer? Har jag gestaltat huvudpersonen tillräckligt, begriper läsarna hur han är, eller bör jag förtydliga?
Har jag haft för mycket detaljer och fakta i texten, men vill ha kvar det, kan man faktiskt se till att slänga in en rapp dialog. Dialoger blir ofta luftiga, lätta och snabba att ta sig igenom för läsaren.

Så där sitter jag helt operativt och betraktar mina texter när jag skriver böcker. Dock väger jag inte orden lika noga när jag exempelvis skriver blogg.
Av böcker kan man kräva mer. De ska vara välskrivna, eller åtminstone inte störa läsaren med en massa bludder som inte hör till berättelsen. Men hur ska egentligen en blogg se ut? Är det fritt fram att skriva apdåligt? Naturligtvis. Det apdåliga kan även fungera i en hel bok, bara man vet syftet med det – och förhoppningsvis läsaren förstår vad man är ute efter.

En text kan alltså skrivas nobelprisaktigt välavvägt till katastrofful och ryckig och osammanhängande. Det finns inget facit. Olika texter fungerar olika bra i olika sammanhang.

Att hålla skrivkurs är därför en vansinnig sak. Hur förklara mitt yrke, mitt hantverk?
Allt jag egentligen kan göra är att berätta hur jag tänker, hur jag får ur mig texter. Det är det enda jag känner till och vet något om.
Jag ger kursdeltagarna fritt att ta till sig av mina verktyg, men de kan, och bör, förkasta allt jag säger om det inte passar in eller sättet de vill skriva på.

Samtidigt en berättelse är en berättelse. Som författare har man att skapa spänning eller igenkänning eller överraskningar. Oftast är det det fullkomligt självklara och enkla som fungerar bäst.
Under dagens skrivkurs spottade deltagarna ur sig sammanlagt 32 texter. Alla var bra. Alla levererade en berättelse. Det skapades närvaro, detaljrikedom, känslor.

Fantastiskt.

Koncentration under skrivandet

Vill förändra världen

Egentligen borde jag vara ogrumlat glad, men är det inte. Glädjen förmörkas av det löjliga hemlighetsmakeri Almi vill att jag ska ägna mig åt. De säger: ”Du har tagit fram en unik produkt och därför måste du skydda den”.

Jag vill inte skydda produkten. Jag vill ha kul!
Jag har haft kul hela vägen när jag uppfunnit min pilbåge. Lika spännande har det varit att följa Heikkis bygge av den.

Nu vill jag inte hålla på att vara hemlig om grejen, för att tjäna pengar på den. Jag vill bara ge denna pilbåge till världen så att de som vill pröva att bygga den, eller de som bara vill skjuta med den kan få göra det.

För övrigt är det något sjukt med patent. Det finns bra bromsmediciner mot AIDS. Men de länder där man verkligen behöver dessa bromsmediciner har inte råd att skaffa dem. I det fallet skapar patentet stort mänskligt lidande. Eller snarare, de stora läkemedelsföretagens vinstintressen skapar detta lidande. De skulle kunna ge efter på sina patent, de skulle kunna låta licenstillverka dessa bromsmediciner till rimliga kostnader.

I grund och botten tror jag att de flesta är som jag. Man har egentligen ingen lust att sitta på sin kammare och hålla sin uppfinning hemlig. Man vill att folk ska få använda den.

Ett problem är dock kapital. Man behöver kapital för att uppfinna. Jag och Heikki har gjort av med många tusenlappar för att bygga de första pilbågarna. De har gått sönder, de har inte funkat, de har varit dåliga. Först den tredje bågen började motsvara våra förväntningar. Först nu är vi på rätt väg.

Nu har ALMI gått in och stöttar oss för att vi ska orka utveckla pilbågen vidare. De har gjort en sorts ekonomisk bedömning att det kan finnas efterfrågan på just denna pilbåge. Alltså låter de oss inte uppfinna vad vettlös pryl som helst. Det får vi i och för sig göra, men då skulle vi inte få några pengar från dem.

Tänk vad vi skulle kunna sänka lidandet i världen om vi tog bort patenten och istället hjälptes åt att bedöma vilka produkter som kunde vara vettiga och nyttiga och bra att ta fram. Tycker vi att Aidsmedicin är bra att ta fram, ja då satsar vi också pengar på det. Inte för att tjäna mer pengar, utan för glädjen att ta fram en medicin som sänker lidandet i världen.

En ny ekonomisk ordning. Eller snarare, en glädjespridandets ordning.

Hem till mig finns snart 2 enkelriktade och 1 dubbelriktad motorväg

Uppfart för dubbelriktad motorväg

Det heter att konkurrens är bra. Kanske är det så, men ibland undrar jag. Särskilt när det gäller infrastruktur.
Ingen, absolut ingen skulle få för sig att bygga 3 motorvägar hem till min by med fyra hus spridda med 200 meters avstånd. Ändå är det precis vad man håller på med.

Länge har en enkelriktad motorväg funnits på himlen ovanför oss. Satelliter däruppe bombarderar oss med hundratals teve- och radiokanaler, bland annat SVT i digital form.

Om 25 dagar släcker man det analoga TV-nätet här jag bor. Istället bygger man ett digitalt markbundet nät som kostar miljarder, fast satelliterna redan finns och kan prestera exakt samma sak – ge oss statstelevision…

Som lök på laxen trängs nu TV-distributörerna nere i min skog, där Jämtkraft låtit resa en transformatorstation. I stationen kommer inte enbart stormsäkrade elkablar upp ur jorden, utan även bredbandsfiber.

Fick jag välja byggdes endast denna sista infrastruktur ut, den dubbelriktade fibern. För mig är det en gåta varför vi alla via skattsedel och licenser ska betala digital marksänd TV som bara kan gå ena vägen. Satelliterna sprutar redan ur sig tevekanaler – och visst hade det blivit billigare att bara dra fiber - som ett dubbelriktat komplement till det satelliterna redan klarar av i form av TV-kanaler.

Hur som. Nu är det bara 200 meter kvar till mitt hus. Tjälen ska ur marken, en entreprenör ska få tummen ur och gräva, sen har jag bredband. Så jag gnäller inte, men är ändå irriterad över dumheten, att man bygger alla dessa onödiga och svindyra motorvägar hem till mig. Jag kommer bara att använda en av dem i vilket fall; den dubbelriktade.

Svar på uppraggning

På fik med barnen. En kille i Nayas ålder kom fram och petade på henne och sa:
"Jag vill bli kompis med dig".
Naya tittade på honom och sa:
"Jag har redan så många kompisar, så jag behöver inga fler. Fast vill du veta, så bor jag på Näset."

Jag - uppfinnaren

Tyvärr allt jag kan visa av pilbågen som är under utveckling

Så var man väl uppfinnare då. Det känns konstigt. Men jag kan inte se det på annat sätt.
ALMI Företagspartner har utvärderat mina förslag på hur man skulle kunna förbättra en pilbåge och anser att idén är så god att de stödjer mig.

Jag får nu ekonomisk hjälp i mitt vidare arbete med att utveckla pilbågen från prototyp till en riktig produkt.

Samtidigt har Heikki, bågbyggaren, och jag blivit partners. Jag står för idén, han bygger. Det svåraste just nu blir att liksom ”glömma” pilbågarna och att Heikki står och sliter i verkstaden – för mig väntar ett accelererat liv med lansering av del 3 i serien om Djingis Khan.

Föredragen hopar sig kring denna bok. Tyvärr går det aldrig att planera föredragen väl i tiden varför jag kommer att studsa mellan Stockholm, Ramsele, Stockholm, Ånge, Stockholm, Timrå, Sigtuna... En bra tid framöver...

Om ni frågar mig vad jag vill göra, så har ni säkert redan listat ut det! Jag vill stå i verkstaden tillsammans med Hikki och bygga pilbåge! Men icke! Verkligheten kräver annat av mig och det kommer att bli bra. När jag väl är på turné brukar jag gilla det.

Telefontråd genom skogen

Jag har så mycket jag vill skriva. Jag har så många bloggvänner jag vill kommentera hos, men det är knappt jag kommer ut på nätet.
Fem gånger det senaste halvåret har vi bett vår operatör att fixa linjen.
Samma visa varje gång: ”Dra ur alla dina apparater, vänta i 30 minuter, sätt sedan i telefon efter telefon och se vilken som är trasig.”

Vi har inga trasiga telefoner och mitt inbyggda modem går i 56kb hos alla andra jag kopplar upp min bärbara hos. Hemma går det i 12kb – om det överhuvud orkar koppla upp.

De har lagat linjen tre gånger av de fem vi gjort felanmälan. Hela förra veckan skickade jag ett felanmälansmejl per dag eftersom jag vägrar att sitta i telefonkö ytterligare timmar av mitt liv - operatören har inte hört av sig...

Ibland går linjen liksom till av sig själv och jag kan surfa i fantastiska 32kb, men när vi pratar i telefon är det sällan man riktigt hör vad folk säger.

Ur denna enda aspekt är det ett elände att bo i skogen och ha en telefontråd som ingen i hela världen vill åka och laga. I övrigt trivs jag fint.

Reaktion efter SVT:s tema om kristenhet

Jag är sekulariserad, men äger andlighet. Jag har en tro.
Jag tillhör den kristna kultursfären, vilket inte är ett val, jag är infödd i den.
Jag älskar Jesus, men är inte frälst.
Jag hittar bra och goda passager i Bibeln. Jag hittar också obegripliga, kanske för att de är gamla, kanske för att jag inte förstår kontexten.
Jag hittar även avskyvärda fraser, som jag för mitt liv inte kan förstå.

Jag ser Bibeln som en antologi, som människor skrivit. Inte Gud.
Bibeln är för mig en vittnesbörd, om både Gud och hur det är att vara människa.
Så är även Mahabarata och Koranen, för att endast nämna två andra heliga texter.

Det finns helighet. Mänskligt liv är heligt och barns rätt att bilda sig en egen uppfattning, är för mig helig.

Även vuxnas rätt att bilda sig en egen uppfattning är för mig helig.

Det där svåra, det mänskliga valet, att själv få välja, är för mig heligt.

Min äldsta dotter, fyra år, går på kyrkis. Hon älskar kyrkis, för där får hon ro och tid att sitta och "pyssla", som hon säger. ibland pysslar hon med helt sekulära saker, som en pärlplatta, ibland pysslar hon ihop ett symboliskt ljus av papper med en målad eldslåga på.
På detta kyrkis ger man barnen spelrum att själva sedan leka raket med sitt ljus, om barnen så vill, men de får också med sig vad "ljus" kan betyda.
En sorts vag mening om vad ljus är. Varmt. Sant. Härligt.

På min dotters kyrkis leker barnen och har kul. De socialiserar sig med varandra, sjunger en snutt och äter en frukt.

Det blir nästan symboliskt. De äter paradisets frukt. Det mänskliga valets frukt - och får kunskaper...

Lyx och fattigdom

Stora tunga författare som Hemingway och Norman Mailer har uttryckt likartade upplevelser innan de ska starta en bok.
Mailer hävdade att det var som att gå upp i en tungviktsmatch i boxning. Han visste aldrig om han skulle komma levande ur det.

Jag brukar hålla en lägre profil. Jag har för vana att säga att jag har ett lyxliv. Jag får vara hemma, jag slipper åka till exempelvis en spånplattefabrik för att stå och glo på en tillverkningsprocess som i 99 procent av tiden sköter sig själv och inte behöver inblandning. Människan behövs bara om det kommer någon spånplatta på tvären på ett sätt som det löpande bandet och dess automatiska censorer inte kan räkna ut hur de ska bete sig med, så får man då göra sin arbetsuppgift, manuellt lyfta undan den felande spånplattan och kassera den medan produktionen i övrigt löper vidare som om ingenting hänt.

Sett så har jag ett lyxliv.

Men nu börjar jag ladda om. Det var meningen att jag skulle börja skriva bok exakt den 1 augusti. Familjesituationen då tillät inte det. Så jag sköt på det och vart efter har jag slappnat av, kommit in i en sinnesstämning som är rätt slapp och behaglig. Man kan säga att jag just nu ”leker normal människa”.

Samtidigt lagras anspänningen i mig. En bok ska skrivas. Ett startdatum måste sättas.

Vad är det då som är så skrämmande med att skriva en bok?

För mig är det själva faktumet att jag ska tvinga mig själv till strikt arbetsdisciplin i 1900 timmar. Det är mer än ett vanligt årsarbete.
Jag ska tvinga mig att sitta och jobba i lite drygt ett år utan lön. Jag ska alltså äta upp mitt sparade kapital. Sedan vet man inte vad som händer.
Förlaget kan mycket väl säga: ”Hörru du. Det här var ett festligt manus, men det passar inte vår utgivning.”

På något sätt framstår det plötsligt som väldigt lyxigt att åka till en fabrik och stirra på förbipasserande spånplattor. För denna magra prestation tjänar man dessutom garanterat mer pengar än man gör som författare. Och lyx över all annan lyx, man får lön varje månad. Man får en jämn och säker inkomst!

Sett så fattar jag inte varför vi författare envisas med att hålla på. Vi är så livligt och smärtsamt medvetna om att det endast finns en nanobråkdels promilles chans att just den egna boken ska bli den som säljer så pass att man blir miljonär.

Det kommer ut över tiotusen titlar varje år i Sverige. Man kan räkna de titlar som gör författaren rik på en hands fingrar. Resten av oss är, som någon på ett förlag sade till mig:

”Som författare är du dömd till evig fattigdom. Det är regeln.”