Stora tunga författare som Hemingway och Norman Mailer har uttryckt likartade upplevelser innan de ska starta en bok.
Mailer hävdade att det var som att gå upp i en tungviktsmatch i boxning. Han visste aldrig om han skulle komma levande ur det.
Jag brukar hålla en lägre profil. Jag har för vana att säga att jag har ett lyxliv. Jag får vara hemma, jag slipper åka till exempelvis en spånplattefabrik för att stå och glo på en tillverkningsprocess som i 99 procent av tiden sköter sig själv och inte behöver inblandning. Människan behövs bara om det kommer någon spånplatta på tvären på ett sätt som det löpande bandet och dess automatiska censorer inte kan räkna ut hur de ska bete sig med, så får man då göra sin arbetsuppgift, manuellt lyfta undan den felande spånplattan och kassera den medan produktionen i övrigt löper vidare som om ingenting hänt.
Sett så har jag ett lyxliv.
Men nu börjar jag ladda om. Det var meningen att jag skulle börja skriva bok exakt den 1 augusti. Familjesituationen då tillät inte det. Så jag sköt på det och vart efter har jag slappnat av, kommit in i en sinnesstämning som är rätt slapp och behaglig. Man kan säga att jag just nu ”leker normal människa”.
Samtidigt lagras anspänningen i mig. En bok ska skrivas. Ett startdatum måste sättas.
Vad är det då som är så skrämmande med att skriva en bok?
För mig är det själva faktumet att jag ska tvinga mig själv till strikt arbetsdisciplin i 1900 timmar. Det är mer än ett vanligt årsarbete.
Jag ska tvinga mig att sitta och jobba i lite drygt ett år utan lön. Jag ska alltså äta upp mitt sparade kapital. Sedan vet man inte vad som händer.
Förlaget kan mycket väl säga: ”Hörru du. Det här var ett festligt manus, men det passar inte vår utgivning.”
På något sätt framstår det plötsligt som väldigt lyxigt att åka till en fabrik och stirra på förbipasserande spånplattor. För denna magra prestation tjänar man dessutom garanterat mer pengar än man gör som författare. Och lyx över all annan lyx, man får lön varje månad. Man får en jämn och säker inkomst!
Sett så fattar jag inte varför vi författare envisas med att hålla på. Vi är så livligt och smärtsamt medvetna om att det endast finns en nanobråkdels promilles chans att just den egna boken ska bli den som säljer så pass att man blir miljonär.
Det kommer ut över tiotusen titlar varje år i Sverige. Man kan räkna de titlar som gör författaren rik på en hands fingrar. Resten av oss är, som någon på ett förlag sade till mig:
”Som författare är du dömd till evig fattigdom. Det är regeln.”
Mailer hävdade att det var som att gå upp i en tungviktsmatch i boxning. Han visste aldrig om han skulle komma levande ur det.
Jag brukar hålla en lägre profil. Jag har för vana att säga att jag har ett lyxliv. Jag får vara hemma, jag slipper åka till exempelvis en spånplattefabrik för att stå och glo på en tillverkningsprocess som i 99 procent av tiden sköter sig själv och inte behöver inblandning. Människan behövs bara om det kommer någon spånplatta på tvären på ett sätt som det löpande bandet och dess automatiska censorer inte kan räkna ut hur de ska bete sig med, så får man då göra sin arbetsuppgift, manuellt lyfta undan den felande spånplattan och kassera den medan produktionen i övrigt löper vidare som om ingenting hänt.
Sett så har jag ett lyxliv.
Men nu börjar jag ladda om. Det var meningen att jag skulle börja skriva bok exakt den 1 augusti. Familjesituationen då tillät inte det. Så jag sköt på det och vart efter har jag slappnat av, kommit in i en sinnesstämning som är rätt slapp och behaglig. Man kan säga att jag just nu ”leker normal människa”.
Samtidigt lagras anspänningen i mig. En bok ska skrivas. Ett startdatum måste sättas.
Vad är det då som är så skrämmande med att skriva en bok?
För mig är det själva faktumet att jag ska tvinga mig själv till strikt arbetsdisciplin i 1900 timmar. Det är mer än ett vanligt årsarbete.
Jag ska tvinga mig att sitta och jobba i lite drygt ett år utan lön. Jag ska alltså äta upp mitt sparade kapital. Sedan vet man inte vad som händer.
Förlaget kan mycket väl säga: ”Hörru du. Det här var ett festligt manus, men det passar inte vår utgivning.”
På något sätt framstår det plötsligt som väldigt lyxigt att åka till en fabrik och stirra på förbipasserande spånplattor. För denna magra prestation tjänar man dessutom garanterat mer pengar än man gör som författare. Och lyx över all annan lyx, man får lön varje månad. Man får en jämn och säker inkomst!
Sett så fattar jag inte varför vi författare envisas med att hålla på. Vi är så livligt och smärtsamt medvetna om att det endast finns en nanobråkdels promilles chans att just den egna boken ska bli den som säljer så pass att man blir miljonär.
Det kommer ut över tiotusen titlar varje år i Sverige. Man kan räkna de titlar som gör författaren rik på en hands fingrar. Resten av oss är, som någon på ett förlag sade till mig:
”Som författare är du dömd till evig fattigdom. Det är regeln.”
4 kommentarer:
Anders
Fick se nat intressant i gar.
http://glumbert.com/media/shift
Ganska intressant.
Sola
appropå inget så läs "En Fest För Lived" med allas vår Ernest H!
Sola!
Jag kollade in så gott jag kunde med min dåliga uppkoppling!
Intressant!
Fredrik: Jag lägger Ernesttiteln på minnet, har inte läst den!
Hej Anders!
Jag heter Christoffer, går på Bobergsgymnasiet i Ånge och har därför sett två av dina föreläsningar här på skolan. Minuterna efter början på ditt första framförande blev jag fast, och speciellt vid dina ord om dina rebelliska försök att nå upplysning och framgång.
Jag vill med detta mail endast uttrycka min tacksamhet för dina goda föreläsningar som jag fått ta del av, ge dig lite god kritik och förtälja att du även engagerat mig i ett skriftligt projekt som skulle komma att bli bland det bästa jag gjort.
Det har nu endas gått ett tjugotal minuter sedan din föreläsning om Djingis Khan och jag kan inte klaga, som historieintresserad samhällsvetenskapare var det intressant att få veta lite mer om erövraren, på ett, med tanke på skolans tråkigt vardagliga och väldigt få föreläsningar, originellt sätt.
Tack för en återigen mycket bra föreläsning!
Mvh: Chrille
Skicka en kommentar