SM Bågskytte

Totalt kom 400 skyttar till SM i Eskilstuna i år.

Innan man har provat en sak är man aningslös. Jag har i 18 år hoppat fallskärm, för spänningen, för adrenalinet, men också för att uppleva stegringen av alla märkvärdiga och okända kropps- och sinnesfunktioner som slår till när man tävlar. Jag tror det kallas nervositet.
Jag har varit med och deltagit i flera SM i fallskärmshoppning. Eftersom jag tränat och tävlat så mycket har jag även tagit medaljer av olika valörer.
I arton år har jag trott att fallskärmshoppning och därmed fallskärmstävlingar är den form av aktivitet som kan ge mig den högsta koncentrationen av adrenalin och nervositet.
Jag säger inte att jag har haft fel, men det är betydligt enklare – och billigare – att köpa sig en långbåge.

Jag har aldrig varit så nervös. Jag har aldrig tvingats samla mig och koncentrera mig så hårt och så mycket och så länge. Någonsin. Pilbågsskytte är en enormt krävande sport mentalt.

Detta var mitt första SM, min första tävling någonsin i denna sport, och jag har mest stått på ladugårdsbacken hemma och skjutit med mina konstiga prototyper till pilbågar det senaste halvåret. För en månad sedan skaffade jag en långbåge och jag visste inte ens hur sådana här tävlingar gick till. Mina klubbkamrater hjälpte mig igenom det hela, visade mig var jag skulle stå, vart jag skulle gå när jag skulle byta bana, höll mina grejer när jag var tvungen att springa på toaletten och nervositetskissa och så sköt jag en serie till. Och en till och en till…
Efter totalt 126 pilar hade jag på något märkligt vis tagit mig igenom en grundomgång, en elimineringsomgång (Fråga mig inte vad det betyder, men av 72 skyttar i min klass var det plötsligt bara 16 kvar och jag var en av dessa 16, Jag skulle till att skjuta i en sorts sextondelsfinal alltså. Sen följde en åttondelsfinal och jag klarade mig mirakulöst mig vidare även där).
Plötsligt var vi bara fyra skyttar kvar. Någon satte upp en bronsskylt på min bana, jag skulle skjuta om bronset mot en annan tävlande på samma tavla. Vi fick 12 pilar på oss att avgöra matchen om bronset medan guldstriden sköts på banan bredvid. Jag förlorade denna sista match. Jag fick inte brons, men jag kom fyra på mitt första SM. Jag var helt slut i skallen och visste inte hur jag skulle få ur alla spänningar ur kroppen. Som tur är kramade mina klubbkamrater mig och höll i mig, annars hade jag rasat ihop.
Sen sa jag som det var till mina lagkompisar: ”Det här är fan tuffare än att hoppa fallskärm! Jag är helt slut!”
I bilen på väg hem somnade jag innan vi åkt en mil…

Långbåge var den största klassen med 72 deltagare.

Vi tog brons i lagtävlingen i klassen långbåge.
En sak som jag gillar med sporten är att det precis som inom fallskärmshoppningen kan ingå både tjejer och killar i samma lag, och gentlemän med käpp kan tävla bredvid unga skyttar. Kompetensen i skytte är visserligen till viss del motorisk, man ska dra och släppa en sträng med sina muskler, men det viktigaste sker inom en, mentalt.