Jag har inte bestämt mig för att äntligen göra den där resan in i mig själv alla hävdar är så viktig. Jag tvingas av omständigheter som inte är förhandlingsbara.
Viktiga livsval har alltid kommit emot mig på det sättet, de är digitala till sin natur och trots att jag alltid har hävdat att det är löjligt att söka efter sig själv är det precis det jag ska göra. Min paroll har annars varit: Fråga inte efter vem du är. Fråga efter vad du vill istället.
Vad vill du?
Jag vill ha en kvinna. Jag vill ha sex. jag vill ha off-piståkning. Jag vill ha fallskärmshoppning. Jag vill ha en asienresa och en arizonaresa och en floridaresa för att hoppa mer fallskärm. Jag vill ha ett jobb där jag kan tas i anspråk helt och fullt intellektuellt.
Så har jag malt på. I stort och i smått.
Effektivt vinnande allt det jag åtrått.
Lycklig?
Harmonisk?
Till freds?
Någonsin?
Nä. Det har inte hört till konceptet.
I min yrkesroll, som datakonsult, som journalist, som vad jag nu varit; Vad har jag brytt mig om de produkter man tillverkat, eller sålt, eller försökt ta fram, eller pysslat med? Jag har varit på jobbet för att hämta pengar. Jag har aldrig varit involverad. Jag har inte deltagit.
Så hoppade jag av allt det där. Det kändes tomt. Jag sade mig; jag vill ha äkta engagemang: Blev min dröm; författare.
Efter fem böcker publicerade: Lycklig? Harmonisk? Till freds?
Nä.
Nu hör jag min egen andning och bruset från blodet i öronen skrämmer mig. Allt annat stannar upp, blir obehagligt tyst och jag är inte längre man att bedöma om det är jag eller min verklighet som ligger i spillror. Är det jag eller varat i sig som är en illusion?
Jag läser texten till det faktablad jag brukar ha med mig när jag håller ledarskaps- och utvecklingsutbildnigar. Rubriken lyder, som ett hån nu:
"Förverkliga dina drömmar".
Jag tvingas fråga; Vad har drivit mig, vad har jag drömt?
Till vad, använder jag, arma människa, min största gåva; den fria viljan?
I samma stund frågar jag mig om den verkligen är fri, för jag inser fuller väl att jag drabbas av drifter jag inte rår över, som rycker mig hit och dit. Krafter så starka att jag inte mäktar hålla emot och som utan att jag kan se någon orsak kastar mig från eufori ena stunden direkt ned i bottenlös depression i nästa.
Förr talade man om demoner, eller att man reds av maran, idag tror vi oss klokare och mer faktabaserade och benämner samma fenomen som obalans i någon av våra signalsubstanser.
Livets spännvidd, antingen är allt från moral och allt annat vi upplever en sorts andligt given signal eller så rör det sig om en vätska i hjärnan som har en viss koncentrationsgrad som kan mätas i mol per liter.
Oavsett är livets idé svår att förstå och jag kan bara konstatera, somliga av mina drivkrafter gör mig själv illa. Därefter min närmaste omgivning.
Jag vet inte vilket som är värst. Eller, det vet jag.
Att inte vara god för sin omgivning är långt mer plågsamt än något annat.
Jag har, förefaller det mig, en överjordiskt svår uppgift framför mig.
Fragment av detta hamnar troligen här på bloggen.
Tack för att du har läst
Anders
__________________
Efter samtal med Johan kring hans postning om en krönika om en resa.
17 kommentarer:
Tack för att vi får läsa.
/Markus
Jag lär mig mer om mig själv och växer som människa för varje inlägg jag läser på din blogg.
Lev väl!
Sköt om dig,
här ett lästips.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/01/standigt-denna-liberalism.html
Gissar att du kanske inte löät Olle Wästberg så mkt, men här får du en ingång.
@ Markus: Det känns stort när du skriver så.
Hur ska jag nu undvika att få tung- eller snarare fingerhäfta?!
Tack, nu ska jag försöka ta hand om mig, vilket väl tyvärr glesar ut inläggen något. Men bloggen kommer att leva vidare.
Lars-Erick:
Olle W har jag inte läst, möjligen så att säga av misstag och utan att lägga märke till vem som skrev!
Jag ska följa dina länkar i ditt blogginlägg och kika!
Jag instämmer med Markus. Tack för att vi får läsa.
Att inte vara god för sin omgivning, att långsamt inse att man behöver hjälp, det är också
min situation just nu.
Mina jobbansökningar räknas i tresiffriga tal; jag har nu slutat att skriva ansökningarna direkt utan ringer istället och frågar om det är lönt, med tanke på att jag är 50 år gammal.
Och då får jag negativa signaler från kanske 80 % av dem. En del är ärliga och säger att "det var väl inte vad vi hade tänkt oss", men de flesta blir bara tysta ett tag i luren och säger att "alla är givetvis välkomna med att ansöka".
Nu har det gått över 6 månader utan att jag ens har fått en mottagningsbekräftelse på nån ansökan. (För det mesta åker jag i den första "grovsorteringen". Åldersfiltret. Då får man inte ens en bekräftelse.)
Men, så hittade jag häromdagen en annons från en av mina fd arbetsgivare (Ny ägare, men med mina gamla arbetskamrater).
Jag sökte och fick svar på stubinen! Han ringde samma dag som ansökningstiden gick ut. Jag var FÖRST på detta jobb!
Men, sa han, "Du måste genomgå ett prov för att vi ska få en uppfattning om vad du kan. Med tanke på att det gått så lång tid utan att du har jobbat..."
Jag pluggade och pluggade...övade..övade. Jag var på intervjun - allt gick strålande: personkemin, allt. Jobbet skulle passa mig perfekt!!
Men så kom provet. Jag drabbades av total blockering. Jag fattade ingenting.
Katatoniskt paniktillstånd. Jag insåg allvaret.
Jag kommer inte att kallas till några fler intervjuer. Det här är min absolut sista chans att få ett jobb - bränn inte den nu!!!! Det blir ingen omtenta!!
Och det gick inte. Jag bara darrade. Helt låst. Kunde inte tänka en tanke. Hjärtat bultade.
Jag bara sögs neråt, i en krympande spiral...
För att komma ut ur tillståndet måste jag ställa en totalt superidiotisk fråga; det visade sig att jag bara hade LÄST FEL, i min nervositet.
Det släppte. Jag fattade!! Jag började få ordning på mig själv.
Men då var tiden ute...
Jag kommer att dö. Gatan kallar. Det finns ingen plats för mig. Nu kopplas samhällets avstötningsprocedur in.
Det finns ingenting.
@ Perraj. Jag vet inte vad jag ska skriva som svar.
Kan du göra om testet?
Be om att få göra det, tala om exakt det som hände?
* * *
För mig känns det annorlunda.
Jag får nu faktiskt 'hjälp' att ta mej tillbaka in i samhället... Om man ser det så.
Alltså, man vill skaffa mig ett jobb, inte för att producera något, utan just för att jag ska ha ett jobb...
Det är liksom normen.
Att jag de senaste 20 åren inte haft ett jobb utan skrivit böcker som spritts i ca 50.000 exemplar räknas inte, eller hör i vart fall inte till normen.
Jag ber dem som ska hjälpa mig att få fortsätta att skriva. Trots allt, det finns 400.000 arbetslösa, det finns inte jobb till alla.
Genom att skriva skapar jag rätt mycket jobb, åt mig själv, men också åt redaktörer, illustratörer, tryckare, lastbilschufförer som faktiskt pallvis forslar böckerna hit och dit i Sverige.
För varje postförsänd bok tjänar posten mer än jag får i royalty på samma bok.
Mina böcker har skapat enormt mycket ekonomi, men mycket lite av det rinner ju ner till mig.
SÅ. Nu ska jag normaliseras, sättas på ett jobb, inte för att producera, utan för att just normaliseras. Passa in i mallen.
* * *
Men hur vi ska fixa din situation vet jag inte.
Jag blir ledsen när jag läser.
Varma hälsningar
Anders
Hej Anders,
Tja, jag var väl lite extra nere när jag skrev ovanstående, och även om det är sant så är ju själva slutsatsen som jag drar av detta mitt eget sätt att reagera, och inget annat. Jag kommer inte att dö, nu i alla fall. Jag bredde på lite extra. Och det är faktiskt något mörkt väsen nånstans, som växer av det...
Det ges inga möjligheter att göra om det där provet, nej. Jag har gett de signaler som behövs för att de ska se på andra sökande i stället, och det finns SÅÅÅ många, och som är både yngre, mera välutbildade och mera ambitiösa än jag.
Jag har inte fått något klart besked, men vi får se. Låt oss säga så.
För övrigt är jag kanske i ett läge liknande ditt. A-kassan är slut, nu befinner jag mig i den här "Statliga jobbgarantin" (eller vad f-n det heter,jag kan inte det korrekta namnet och vill inte lära mig det), pengarna kommer från FK, 680 spänn om dagen. Nåt år framöver. Jag vet att det är bättre än i andra länder, som USA tex. Men det är inget man kan göra något av, det går liksom inte att göra något, och det är det som är så hopplöst.
Det blir bara värre ju längre tiden går.
Och folk som jobbar tror på fullt allvar att man "står i jobbkö" - som om det verkligen vore en KÖ som leder FRAM någonstans! I många fall t o m att man måste ha tackat nej till en massa jobb och därmed får skylla sig själv.
Det är en oerhört kuslig människosyn som gömmer sig i detta godtyckliga tänkande. Man ser inte hur illa folk far, vill inte se, man hittar i stället en etikett att applicera. Jag har själv varit en av dem som tänker så här om de arbetslösa - nu sitter jag själv i samma sits, och det är jävligt lärorikt.
Mitt i detta finns paradoxalt nog också en berusande frihet. Man är utanför ekorrhjulet. Man är inte "tvungen" på samma sätt. Man ser konspirationer. Det gör man inte medan man jobbar - man bara blålyder.
Jag började blogga - skulle jag aldrig gjort medan jag jobbade.
Jag har funnit en identitet som jag inte hade förr. Jag är mycket mera medveten och engagerad. När jag tar en öl med polare (som jobbar) är jag den drivande i diskussionerna - som aldrig förr full av drömmar och visioner. De tycker jag har vuxit som människa och är faktiskt nästan avundsjuka. Detta upplever kanske också du.
Men så är det dessa förbannade pengar, varifrån de ska komma...
Tack för ditt engagemang, det värmer! Och jag känner detsamma för dig.
Vad jag är glad, egoistiskt kanske att jag godtog en förtidspension för 10 år sedan......sedan dess har jag haft ett liv.
Inga pengar,(tillräckligt till hyra och vin)..... men ett liv!!
Hälsar UiU (som tystnat en smula....)
@ Perraj. Det är hemskt det du skriver, att du vuxit som människa efter det att du blev av med jobb...
På ett sätt växer min hustru otroligt i och med sitt jobb nu, som skolledare och rektor. samtidigt kan jag, som ju står som en ännu så länge någorlunda fri konstnär bredvid, att jobbet kräver av henne kontinuerligt 12 timmar varje dag. Helgerna ägnas åt att bara vila och ta igen sig.
På andra områden krymper hon. Hon kan inte dela världar med mig, med barnen.
Samtidigt gör hon otrolig mänsklig nytta i sin yrkesroll. För elever, för sin personal, för föräldrar som kommer i kläm mellan olika andra idiotiska kommunala instanser. Hon finns där för dem.
Tänk om hon också han läsa GK Chestertons bok om Thomas av Aquino, för nöje, men också som klangbotten och resonans till det som sker på hennes jobb i detta nu.
Tänk om man och hustru hann diskutera Thomas av aquino. Bara som ett exempel...
Jag vacklar just nu, orkar inte slåss för min rätt som författare att ha ett liv, att ha tid att reflektera.
Jag ska gå med på att låta mig fållas in i en syssla för att fylla normen. Ingen produktiv syssla, som kommer att hjälpa Sverige att höja sin BNP, utan just en syssla... Skattefinansierad....
För att klara det har jag påbörjat en bok. Jag går in i min andra värld.
UiU, hej! Det var länge sen!
Inse att ditt uttalande kan få högerns ondsinta män att få vatten på sin kvarn... :)
Hej Anders!
Lysande skrivet, som alltid.
Det slog mig i samma stund jag läste.
Förverkliga dina drömmar - den gamla klyschan, som om livet ger dig framgång, något annat, sen, inkomst, pengar, en annan värld, en sagodröm - sanningen är en annan.
Drömmen är verklig. Nu.
Den var verklig när du skrev dina böcker. Varje sida, varje ord. Den är lika verklig nu när du skriver din blogg. Liksom jag petar ner de här bokstäverna. Inget annat gäller. Nuet.
Det är något annat som plågar. En illusion som ett kollektivt medvetande spelar ut.
Det känns som att PENGARNAS förbannelse är vår tids virus.
Det är vad vi reagerar på.
Du är fantastisk, skriver fantastiskt, är en underbar inspiratör.
Det är Perra också....
Fredrik
Fredrik: Tack! Du är i sanning en fantastisk inspiratör du med! Det du skapar förtjänar större uppmärksamhet - vilket jag tror det kommer att få.
Det är inte lätt att få gensvar för sin kreativa talang i form av pengar, det är ytterst få förunnat. Efter att ha läst din bok fattar jag ännu bättre hur svårt det verkligen är.
Men det är kanske bara att fortsätta att göra det vi är bra på? Jag säger detta till alla oss tre. Vi löser det inte nu, ändå är det något som vill veta NU, och ha svar NU. Det är fel sätt att hantera nuet - det kan inte forceras.
Anders: Ja, det är märkligt att det är så, att man kan växa som människa efter att ha förlorat jobbet. Men jobb, som det fungerar idag, är faktiskt slaveri. Det tar all tid, all kraft, och under tiden spirar en längtan att få tid att hinna med det man verkligen vill göra. Den tiden får man när jobbet försvinner. Jag har jobbat i nästan 30 år, så det är mycket att ta igen.
Det hemska är insikten hur mycket jobbet faktiskt tar av livet. Arbetslivet är inget som leder någon vart, utöver inom sjäva arbetet.
Jobbet tar livet från dig, och du får pengar som tröst. Det är en usel deal, men man TROR det är OK! Man är rentav tacksam för pengarna. Men du själv är inget värd.
Det är åt helvete. Och jag tror att det kommer att ske en stor förändring. Det är verkligen ett slaveri - det är inget jag bara vräker ur mig...
Anders: Jag skrev en lång drapa men jag suddade för jag ansåg att det vore synd att ställa saker och ting på huvudet för dessa stackars politiker som med alla medel i världen vill göra människor till slavar. Det är bättre de försöker så vi får en "revolution" snarast.
Hälsar UIU
UIU och andra: Jag tror slaveriets ursprung ligger på ett annat (jag säger inte högre) plan än på politikernivå. Politiker är marionetter, diversions. De finns för att vi behöver fiender. Bara av den orsaken.
Vi vill alla så gärna kunna peka ut en kategori, vi har ett behov av att definiera ondskan. Vi behöver en fiende att slåss emot.
Därför finns politiker. Men de är inte de riktiga fienderna.
Efter revolutionen, sedan vi vunnit, vad sker då? Vad hände t ex med den berömda ryska? (Boktips: Animal Farm av Orwell)
Det är dags för ett annat slags vakenhet, om vi slutligen ska lära oss av historien. Vi är alla med om att skapa slaveriet. Faktiskt.
Om vi bara blir medvetna, kommer inte längre slaveriet att fungera. Men det betyder också att vi måste bli medvetna om oss själva.
Den riktiga makten - som profiterar på våra behov - profiterar i synnerhet på vårt behov av ett DRAMA, där det finns "onda" och "goda" kategorier.
Och så länge vi bara agerar INOM sfären för detta DRAMA, är vi manipulerade!
Många skriver. Kolla t ex upp Klar Sikt:
http://www.klarsikt.humancreations.se/default.aspx
Det är viktigt att sätta sig in i SITT samhälle och inte förlora sig i "tycka-synd-om" endera sig själv eller närliggande med problem som ibland kallas för arbetslöshet.
Denna lek med ord som båda politiska sidor använder, vissa kallar det för arbetslinjen andra för något annat. Lagen är skriven i motsats dvs där står att individen har rätten till arbete men tolkas utifrån att iom att man har rätten har man också skyldigheten.
Detta synsätt ligger till grund för många misstag.
Bara för att du har rätten är det inte automatiskt en skyldighet, ialla fall inte i gemene mans huvud.
Bara för att man har rätten att sätta potatis behöver du ju inte ha skyldighet att bärga den om hösten....eller Hur?
Det finns så många grå s.k rätt som i sin slutsats ger en motsatt förhållande dvs det är en skyldighet.
Vi människor som lever i en sk demokratisk värld lärs att allt som du har rätt till har du en skyldighet att göra...eller hur?
Men om man nu inte har jobb eller inte får jobb skall du ju för faan heller inte ha en skyldighet att jobba.
Arbetsläger fur allen= eller hur?
Nu har jag väl sått ett odemokratiskt frö så låt mig nu hudflängas!!
Hälsar UIU
@ Alla!
Här pyste det lite av heta känslor. Vi ser dem alltför sällan.
Jag önskar att vi ur dem kan formulera den motsatta bilden; det vi vill.
Världen är uppfuckad. Det kan vi se.
Aktiebolagslagen är neutral. Den säger bara att ett aktiebolags uppgift är att förmera pengar till ägarna.
Detta ligger sedan till grund för att girigheten blir axiom.
* * *
Hittills har vi arma människor bara hittat på ett motsatt system, att vi skulle äga saker kollektivt genom kollektiva jordbruk upp till att staten äger allt.
Som vi vet blev det ett ännu mer förfärligt fängelse.
* * * *
Jag, anarkisten, blir alltså vad gäller samhälssystem en försiktig sympatisör med sossarna.
Jag lämnar kapitalismen intakt, låter kapitalet fungera och tjäna sina pengar, men sen försöker jag pungslå de allra girigaste någorlunda på skatt så att vi tillsammans kan besluta hur vi ska fördela om de där resurserna, till sjukhus, ensamstående mammor osv...
* * *
Allt medan jag som anarkist fortsätter att drömma om ett än friare landskap!
Stort att stanna upp.
Skicka en kommentar