Moderater är moderater om än i ny språkdräkt

Idag läste jag det skarpaste som skrivits om moderaterna sedan de äntrade Rosenbad efter valet 2006. Det är Lena Andersson som getts utrymme i det annars lydiga alliansorganet DN att demaskera delar av det moderata nyspråket.

Hon skriver om arbetslinjen som kodord för sänkt skatt. Hon skriver om den totala manipulation av språket moderaterna hängett sig åt.

"I vissa lägen framträder sakernas tillstånd klara och odiskutabla, och nyspråket skrumpnar. Då finns inget sätt ens för Per Schlingmann, nya moderaternas lingvistiska innovatör, att ompaketera fakta. Givetvis ville ingen att livet skulle bli hemskt för de svårt sjuka. Det var inte avsikten.

Men det blir så om språket används till manipulation av tanken och inte till att främja dess klarhet. Om man säger att man vill häva utanförskapet när man menar att man vill sänka skatterna blir det vid någon punkt fel, eftersom de två inte är samma sak."

"De retoriska figurerna arbetslinjen och utanförskapet handlar helt uppenbart om samma sak som det alltid handlat om för Moderaterna, att statens utgifter ska sänkas och individens beroende av dem minska."

Det är exakt så - och vi får inte lura oss att tro något annat.

"Ett visst mått av egoism måste männi-skan medges i varje system för att det ska fungera psykologiskt. Statsvetaren och rättviseteoretikern John Rawls idé om ”the veil of ignorance”, ovetandets täckelse, klargör hur egenintresset motiverar solidariteten i välfärdstanken. Rawls menar att ett samhälles regler och villkor bör bestämmas utifrån den hypotetiska tanken att vi var helt utan vetskap om vårt öde och vår plats i hierarkin. Då skulle vi inte våga annat än skapa ett system där den mest sårbara och minst privilegierade garanterades ett drägligt liv.

De flesta har en intuitiv känsla för det riktiga och anständiga i denna moraluppfattning. Det är nog av det skälet som moderaterna bara får göra korta inhopp i regeringsställning. De ges en chans då och då, men vid minsta tendens till oförstående inför lidande och utslagning bekräftas misstankarna om dem och då röstas de bort.

De flesta anar att om det inte fanns något sjukförsäkringssystem alls, skulle det inte vara Moderaterna som uppfann det. Och att vilket sjukförsäkringssystem som än fanns, rudimentärt eller utvecklat, skulle Moderaterna vilja skära i det."

Det finns inget att tillägga. Egentligen. Men ska jag sammanfatta Lenas briljanta kolumn blir det med orden:

Moderaterna är på alla plan en förstörande kraft i samhällskroppen.

Och stödpartierna har villigt låtit sig dras med.

* * *

Edit: kort om vårdval Stockholm i Dagens medicin där man kommit fram till att moderaternas politik har bränt upp 270 miljoner i onödiga läkarbesök på grund av att den moderata politiska styrningen gynnar detta beteende hos vårdgivaren.

Reinfeldt: Alliansens underläge är sossarnas fel

- Mona Sahlin kommer att bli statsminister om det ser ut så här, utan att ha gett några besked om vad hon vill med Sverige och utan att ha förberett någon gemensam politik, sade Reinfeldt efter ett framträdande på Stockholms universitet.

Frasen står att läsa i en artikel i DN med rubriken "Alliansens underläge oroar Reinfeldt och fick min bror att kommentera:

"Kanske statsbäraren Reinfeldt borde se över sin egen politik om nu svenska folket är beredda att ge makten till Mona Sahlin som, enligt Reinfeldt, saknar kurs över vad hon vill med Sverige. Svenska folket kan alltså tänka sig vad som helst utom Reinfeldts politik, vilket borde föranleda en känsla av panik hos Moderaternas ide´strateg Schlingmann men som vanligt är det sossarnas fel. Alltihop."

Reinfeldt fortsätter i DN med ytterligare en kommentar som jag lämnar till andra att bedöma om det rör sig om nyspråk eller om statsministern med tanke på opinionssiffrorna redan övar in satiriska nummer för en ny karriär som komiker:

- Jag tänker göra allt jag kan för att inte kasta ut Sverige i det kalla vattnet.

Politk är att få till stånd små, små förskjutningar som till sist leder till framgång

Thomas Bodström (S) skrev igår, lördag på sin blogg:

"Så skrivs då ytterligare ett kapitel i den eviga politiska följetången FRA (Försämrad Rättsäkerhet vid Avlyssning). Idag kan man läsa i Svenska Dagbladet att SÄPO ska få använda FRA utan tillstånd. Det snabbutreds nu i regeringskansliet. Sådana snabbutredningar har vi sett förr när det gäller FRA. Den här gången har det gått så snabbt att inte ens alla regeringspartierna är informerade. Men egentligen fattar nog alla att det egentligen handlar om att inte låta c eller kd få vara med från början. Sedan när allt är klart är det bara att acceptera för dem. Sådana överkörningar har vi sett förut.

Detta visar att det bara blir ännu tydligare att det finns en sak att göra: riv upp, gör om, gör rätt."

Av döma av kommentarerna litar inte besökarna på Thomas. Misstron mot de etablerade partierna, och särskilt då deras topplistade representanter, har av olika anledningar blivit grundmurad.

I själva verket föddes Piratpartiet ur denna sorts misstro. Så långt är Piratpartiet ett missnöjesparti, vilket det för allt i världen inte får vara eller hemfalla till. Frågorna som hanteras och piraterna gjort till sina är för viktiga för det.

Särskilt nu när saker på ömtåligaste vis går vår väg litegrand.

Vi var sju stycken socialdemokrater som skrev en motion om totalt moratorium mot all integritetskränkande lagstiftning.

Två av de viktigaste ATT-satserna i motionen bifölls. Det var och är kongressens gällande beslut. Det är vad socialdemokratin vill och har förbundit sig till.

Vad som är bättre än det, mycket bättre, är att jag får rapporter om att Thomas Bodström börjat förstå vad kongressen faktiskt sade. Det har sjunkit in i honom. Det Thomas skriver på sin blogg är inget spel för gallerierna. Ingen list. Han försöker uttrycka att FRA-lagen är skit och att regeringen slingrar sig och att han inte gillar det.

Thomas 'Bodströmssamhället' Bodström står i mina ögon allt mer på rätt sida vad gäller FRA och han skriver vidare:

"Låt en oberoende utredning få undersöka vilka som får avlyssna, när de ska få göra det, hur avgränsningen ska se ut, hur komtrollen av mydnigheten ska vara , hur rättssäkerheten i det enskilda fallet ska vara."

Att vinna i politik tar tid. Kampen går vidare inom SAP och att få över nyckelspelare till det man själv anser vara rätt sida kanske är bland det mest produktiva vi kan syssla med.

Nu återstår att tackla datalagringsdirektivet och samme Thomas, samt IFPI och Pagrotsky.

Klargöranden att datamining inte fungerar och att massavlyssning därför bara är kostsamt och inte ger önskat resultat kan vara vidare små vettiga informationspuffar att kontrollera att de sjunkit in, hos både nyckelpersoner och andra inom samtliga riksdagspartier.

En sak jag märker i kommunikationen inom och utom socialdemokratiska partiet är att FRA utanför partiet undantagslöst är synonymt med 'Massavlyssningslagen' medan man inom sossekretsar som kan frågorna pratar i förkortningar som Rps/Säk/Must/FRA, och där FRA står för Försvarets Radio Anstalt - och inte en skitdålig lag.

FRA betyder alltså två helt olika saker utanför och innanför SAP i de kretsar där man diskuterar och vill bygga en ny försvarspolitik och där FRA bara utgör en liten futtig del i resonemang kring informationsinhämtning.

Lagen ska rivas upp.

Det har man sagt - inte minst på kongressen. Man orkar inte ens tjata om saken mer.

FRA, Försvarets Radioanstalt, ska spana, men på ett annat sätt. Reglerat och rättssäkert.

Det är vad socialdemokratin försöker uttrycka. Så även Thomas B.

Själv tänker jag fortsätta att försöka förskjuta positionerna ytterligare något snäpp år rätt håll.

(Och de som läser min blogg vet redan var jag står och vill. Blir det något skit som jag får reda på kommer jag givetvis att larma).

________________

Vi som skrev motionen:

Johan Westerholm
Thomas Hartman
Erik Laakso
Ann-Catrine Brockman
Ulrika Sandberg
Kristian Krassman

Edit 14/12: Länk till artikel i Svd som tar upp delar av detta och påvisar den rivalitet som finns mellan justitiedepartementet och försvarsdepartementet som jag missade igår när jag skrev.

Via Farmorgun får jag även länk till Isobel som skriver om "hur den fria världen sviker sina ideal" så att vi får massavlyssning.

Att fläcka ned människovärdet och utrota solidariteten

Jag har inte ord. Och var går gränsen för vår integritet? Hur skamligt får man som regering behandla de som redan är i nöd eller i en ytterst trängd situation, som sjuk, som därpå tvingas ut i arbetslöshet i ett konjunkturläge som gör det svårt även för friska att få jobb?

Är moderata ministrar korkade, eller genomför de enbart konsekvent den politik de så länge drömt om att få genomföra?

En politik som enligt en del läkare leder till att folk tar självmord? (DN)

Hur mycket lögner ska vi som väljare behöva ta?





Mitt i steget bloggar bra i ämnet, även Eva-Lena.

Själv klarar jag inte av det.
Jag är för arg.

Och här någonstans rör sig en verklighet som jag anser att piratpartiet på det ena eller andra sättet bör närma sig.

För mig går det att koppla mänsklig värdighet till kärnfrågan om varje människas rätt till integritet. Verklig integritet.

Det ligger ett helt politiskt fält här och väntar på att utforskas och formuleras med nya politiska färger.

Eller så gör det inte det. Högern är så här brutal. Har alltid varit. Kommer alltid att förbli.

Det är en avgrund mellan vänsterblocket och den så kallade alliansen i synen på människan och värdigheten.

Solidaritet är inte bara ett ord, här ser vi vad som sakta men säkert fräter sönder ett samhälle om man låter processen fortskrida.

Solidaritet, ett närmast undanskuffat ord. Vem fläckade det så att vi inte längre använder det?

Vi har att återerövra mycket.

Nödrop från en utbildad massmördare

Från CC CopyCat byrån

När Anna Troberg skriver ett inlägg med den talande rubriken: "Varför trycker regeringen på samhällets self destruct-knapp?" väcker det en rad frågor i mig:

Var går gränsen för att jag utför eller börjar mana till civil olydnad?

Jag har levt i 48 år och det är en fråga jag aldrig behövt ställa mig själv tidigare.

En följdfråga blir, kan man ens längre arbeta inom ramen för civil olydnad, eller sätter de nya terroristlagarna stopp för sådan planering och därpå följande aktioner? Civil olydnad har varit väsentlig för vår civilisations utveckling, genom den har vi vunnit kampen mot svåra avarter inom lagstiftningen, som exempel apartheid.

Var går gränsen för att staten anser att jag är en terrorist, eller uppviglar till terror?

Jag undrar när jag läser om det nya lagförslaget i Svd. Nu var ändringen inte så stor, men som bekant skär man in på oss medborgare från alla håll. Vårt utrymme blir allt snävare.

Hur länge till kan vi i diskussionen på nätet göra 'remixer' av bilder från exempelvis kända dataspel och lägga till några ord som "FRA-datorn" och "OK. Jag är inne. Var ska jag placera laddningen?", utan att polisen kommer och knackar på dörren?

Jag håller för troligt att personerna i regeringen vill gott, att de vill skydda vårt samhälle, att det är deras tro och övertygelse att det de lagstiftar för med sig ökad trygghet.

Hur ska vi få dem att förstå att effekten är den rakt motsatta?

Jag kan bara vittna om mig själv, vilket stup av hopplöshet man släpar mig mot, dag för dag, lag för lag. Det känns som man är i färd med att kväva mig. Som individ. Som samhällsmedborgare. Som samtalspartner. Som intelligent och kännande varelse.

Mitt liv har lärt mig att öppenhet är en förutsättning både för demokrati, ökad förståelse och tolerans.

Vår regering och andra makthavare går rakt motsatt väg. De inför strängare och vidare definitioner av vad terrorism är. De gör allt fler saker i hemlighet, bakom lykta dörrar, som ACTA.

Inte bara medborgarens rörelseutrymme krymper, även transparensen i beslut som rör oss minskar, för att inte säga; görs obefintlig.

Det slår mig att den dyraste och bästa utbildning samhället har givit mig är den militära, då man tvångsuttog mig och utbildade mig till massmördare i form av artilleribefäl som inom loppet av sju sekunder kan få 1,8 ton spränggranater att detonera på en av mig i tid och rum bestämd plats. (Vad sägs om Rosenbad?)

När jag nått fänriks grad och passerat kadettskolan hade min utbildning kostat skattebetalarna 2 miljoner kronor. I det skedet vapenvägrade jag. Alla pengarna bortkastade eftersom jag ansåg i det innersta av mitt väsen att jag inte ville ta till militärt våld för att lösa en enda konflikt åt vare sig mitt lands eller något annat lands regeringars konflikter.

Med skakiga knän och med fladdrande hjärta tog jag 23 år gammal mitt livs hittills största beslut, för jag trodde att jag skulle åka i fängelse när jag iklädd min uniform med gradbeteckningar på axlarna och allt (som jag helt perverst i situationen var stolt över) anmälde min vägran att mörda på order.

Jag slapp med nöd och näppe fängelse, skickades istället till civilförsvaret där jag bestods med ännu mer kostsam utbildning och blev befäl igen och utbildad att röja minor. Jag är förutom militärt utbildad massmördare också min- och sprängämnesexpert på skattebetalarnas bekostnad.

Kära regering och stat. Vad vill ni att jag ska göra med mina kunskaper?

Personligen vill jag värna demokratin, det öppna samtalet och förmedla tolerans, men snart vet jag inte hur.

I rasande fart krymper ni mitt och mina medmänniskors utrymme.

Vi upplever det inte längre som att ni har en vilja att skydda oss.

Vi upplever det motsatta.

Att jaga ett folk

Ytterst ansvarig

Jag har inga illussioner om människans innersta godhet.

Jag tror inte heller på någon inre ondska.

Däremot, en människa kan vara intrasslad i sina egna idéer, sin egen logik, som kan förefalla överväldigande klar och skimrande inuti den egna hjärnan.

En människa kan leva mitt inne i en härva av missförstånd utan att förstå sin egen villfarelse.

En sådan människa behöver inte mörda för att göra ont. Inte starta krig.

Sådan förvirring kallas på det nya politikerspråket för 'arbetslinje' och 'avvärjande av terrorhot'.

Så skrivs regler till statliga verk som därefter tvingar dödssjuka i cancer att arbeta. Till varje pris.

Det ät så vi får lagar som gör gällande att hela folket ständigt ska avlyssnas. För att skydda vem från vad?

Människans inneboende benägenhet till förvirring tvingar oss att dra en slutsats: Bara om man tror på människans absoluta ädla sinne kan man ge några få så mycket makt som vi idag ger.

Det gäller regeringen.

Det gäller byråkratier och myndigheter som SÄPO och FRA.

Det gäller sådan byråkrati som var menad att vara stödjande och vi alla finansierar genom skatt, men nu har förvandlats till ett kontrollorgan som istället för att hjälpa förföljer och trakasserar människor i behov av hjälp och stöd.

Vi har fått en rad myndigheter som nu fått i uppdrag att jaga, avlyssna och psykiskt trakassera valda delar av den egna befolkningen, helst de svagaste, sjuka. Döende.

Det är sådana instrument den ytterst ansvariga, statsministern, förvandlat Försäkringskassan, arbetsförmedlingen och Försvarets Radioanstallt till.

* * *

Läs mer hos Mitt i Steget, Ett hjärta rött (som även ger följande utmärkta länkar)

Metro – Cancersjuka Carin måste jobba heltid

Press; AB1, AB2, AB3, SvD1, Expressen1, 2, SR,

Bloggat; Motvallsbloggen, Ensam mamma…, Peter Andersson, Alliansfritt Sverige, Åsa mitt i Världen, Individuellt sett, Kommunisternas blogg, Utredarna,Robin Hood, Karins Värld, Resursbloggen, I Cattis lilla värld

Nu kopplas snart kablarna in

Den 23 november skrev jag ett inlägg som rätt många vägrade att förstå. Sist in kom signaturen Samface och skrev bland annat följande:

"Riksdagen är inte på något sätt det enda sättet att påverka och verkligen inte något självändamål för PP. PP är bara en del av piratrörelsen som funnits bra mycket längre än partiet. Piratbyrån, Svart måndag, StoppaFRALagen.nu, motståndsrörelsen till mjukvarupatent, WeRebuildEU och Juliagruppen är exempel på några andra organisationer och nätverk som jobbar för våra frågor men helt utomparlamentariskt.

Sen kan man fundera på vilken syn du har på våra medlemmar när du kommer med idéer som att försöka få alla 50 000 PP-medlemmar att gå med i SAP. Anledningen till att vi lyckats samla så många människor bakom våra ställningstaganden har ju med att göra att vi inte tar ställning i andra frågor. Min bedömning är att vi i runda slängar har drygt lika många vänstersympatisörer som högersympatisörer bland våra medlemmar. Men bland de frågor man ändå är helt överens är en väldigt misstänksam inställning till alla former av auktoriteter. Med det sagt vill jag bara tillägga ett lycka till med att tala om för dem att de ska gå med i bodströmspartiet! :)"

Först blev jag bara trött, eftersom jag verkligen uppfattade saken som att man inte ville förstå. Men så tänkte jag; har de verkligen inte förstått så är det väl bäst att jag försöker förklara en gång till:

Jag är väl medveten om de grupperingar Samface nämner som arbetar i något vi kan kalla Pirat anda, men vad jag försökte säga i mitt inägg är att det är synd att politikst drivna gått ur sina vanliga partier i förmån för PP.

De borde stannat. Eller hellre, fler borde gå in. PP inte bara tolererar, utan uppmuntrar ju dubbel partitillhörighet.

Om Samface läst min blogg, min hemsida, så hade han sett att jag har mina rötter i anarkismen. Jag är antiauktoritär. Efter att ha insinuerat att jag verkar lite auktoritär skriver Samface:

"lycka till med att tala om för dem att de ska gå med i bodströmspartiet!"

Jag själv utgör ett exempel på en sådan som har gjort det. Jag gick med i Bodströmspartiet.

För att jag vill bekämpa honom. Jag gör det bättre inne i partiet än utanför.

Karln måste bort från poster där han kan påverka integritetsfrågor och sådan lagstifting. Men jag har svårt att få bort honom ensam. Det skulle vara mycket enklare om några hundra 'sossepirater' gick med i den arbetarekommun som Bodström tillhör och sade: "Vi har inte förtroende för Bodström i integritetsfrågorna. Vi vill inte ha honom som justitieminister. Däremot ser vi honom gärna som arbetsskapande minister, eftersom Thomas är så energisk skulle han säkert få fart på Sveriges ekonomi i ett nafs."

Min tes är att några hundra 'sossevridna pirater' i rätt arbetarekommun skulle kunna göra stor skillnad, för att inte säga underverk.

En sådan som Bodström bygger sin politiska grund i sin 'hemma-arbetarekommun'. Om tillräckligt många röstar emot honom där har han snart ingen grund att stå på.

På liknande sätt ser det ut i andra partier. Jag känner till en ytterst obehaglig minister vid namn Beatrice Ask. Jag kan själv inte med någon som helst trovärdighet gå in i moderaterna. Däremot skulle måhända 'moderatpirater' kunna göra det.

När dessa pirater väl äntrat det moderata skeppet gäller samma sak; man säger ifrån, man säger att man inte har förtroende för Beatrice i integritetsfrågorna.

Artigt och belevat föreslår man att hon med fördel kan bli ambasadör i Borneo eller Nya Guinea.

Om fler pirater gick in i befintliga partier skulle kampen kunna föras så mycket mer effektivt - och räcker inte det, tja då röstar piraterna givetvis på Piratpartiet - också.

Vi har ett gigantiskt demokratisk underskott i Sverige. Få är med i politiska partiet. Det gör det lätt att med få personer ändra riktning inom de befintliga partierna.

Ett bevis för det är att jag kan sitta i mitt lilla hus i ett norrländskt skogsbryn 64 mil från Stockholm och skriva saker i IPRED-frågan som tvingade Pagrotsky att backa en liten bit.

Men det blev för lite. Vi som värnar om dess frågor inom partiet är inte i majoriet, men vi börjar sakta men säkert vinna mark.

Några hundra pirater till, hade gjort markant skillnad.

Några hundra driftiga pirater till i varje parti skulle gjort än mer skillnad. Kanske hela skillnaden.

Om Piratpartiet redan gjort så, även fört denna kamp inifrån, hade man redan haft större inflytande i riksdagen.

Med detta vill jag ha sagt: Vi hade kommit längre. Nu kopplas snart kablarna in.

Allt man inte hinner

Det kom in en del kommentarer till mitt förra inlägg, men jag har tvingats lämna dem mer eller mindre obesvarade. Jag har haft en hektisk turné med besök på flera skolor.

När jag kommer ikapp mig tidsmässigt ska jag försöka att utveckla mina tankar, nu bara några minnesbilder för att jag bättre ska komma ihåg turnén.

Nu lägga barn.

Birka FHS

Från Föredrag

Hola FHS

Från Föredrag

Strömsund högstadium

Från Föredrag

Och Grevåkerskolan i Hammerdal (som jag tyvärr inte har bild på).

Jag trött och sliten, men jag älskar det här jobbet, alla jag träffar.

Allianspartierna, ett efter ett, blottar sin totala detaljkontrollsvilja

Jan Björklunds politiska vilja stavas total kontroll.

Han förstår inte hur det kan vara provocerande.

Bild från upploppen i Paris.

Jag blev hjärtans glad häromdagen när jag fick tips om de motioner (pdf) om integritet som några folkpartister skrivit inför sitt landsmöte.

En del har framfört synpunkter att en av motionerna skulle vara vag. Jag tycker inte det utan det är en stark motion i en tid då total kontroll från den yttersta makten har blivit det mest eftersträvansvärda av allt.

Nu får jag nya tips i kommentarer, men ser även hos Alliansfritt Sverige att den till namnet liberala partiledningen fått sin vilja igenom. Motionen som gladde mig så har avslagits.

Partiledningen med Jan Björklund i spetsen visar därmed sitt rätta ansikte. Det finns inte en gnutta liberalism kvar i den kroppen. Folkpartiet som bärare av liberala världen är stendött.

Det manar till eftertanke. Särskilt när jag sätter det i sammanhang med andra politiska idéer och viljeyttringar som partiledningen ger luft åt - och som ombuden har valt att behålla.

Folkpartiledaren sade följande om oroligheterna i Rosengård etc:

”Samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst”.

Jag ser för mig tre stora faror och jag vet inte vilken som är värst:

1) Liberala partier skapar lagar som i hög hastighet för oss mot ett totalt kontrollsamhälle.

2) Liberala partier som tidigare tagit socialt ansvar har mer än moderaterna blivit anhängare av Milton Friedmans skola att kapitalet ska släppas helt fritt. På något mystiskt vis ska det sen därur med automatik växa fram demokratiska mekanismer som får oss alla att bli så lyckliga. (Så man kan undra varför man till varje pris vill kontrollera medborgarna enligt den politiska viljan i punkt 1).

3) Liberala partier börjar uttrycka vilja att gå fram i bostadsområden på samma sätt som polisen har gjort i Paris förorter, med enda resultat att polisen lockar fram än värre kravaller. Det är alltså de liberala partiernas politiska vilja när man misslyckats med sin övriga politik, att tillse att medborgarna har det så pass bra att de inte ser kravaller som en lösning på sin svåra situation i landet.

Som läget är finns det bara en motvikt - och den är ännu i mina ögon för svag och oformulerad - de rödgröna.

Piratpartiet säger att de vill bli vågmästare. Jag anser att Piratpartiet har bråda dagar att bredda sin politik något.

Jag kan inte stödja ett piratparti som går in och stödjer en så kallad Liberal Allians att fortsätta sin människofientliga och ovärdiga politik enligt de tre ovan punkterna; Total kontroll, Total massaker på välfärdssamhället genom oansvariga skattesänkningar som inte går att finansiera och en smygrasism som knappt är smygande längre utan flagrant.

Om vi inte får bort alliansen vid valet kommer de efter ytterligare en mandatperiod att efter sig lämna ett ekonomiskt ruinlandskap fyllt av kameror och övervakning, ökat utanförskap och detaljregleringar in på minsta nivå.

Jag anser att Pirater som är vänster eller liberala med omedelbar verkan bör gå in i V, MP eller S och föra sin politik där, men även för att bredda och fördjupa sitt politiska kunnande.

Detta bör man göra parallellt med att man fortsätter sin strävan att komma in i riksdagen. Partitaktiskt vet jag inte alls om det vore det allra bästa för PP. Däremot kan det vara nödvändigt för att få ordning på lagstiftningen som rör allas vår frihet - och hur vi vinner detta spelar rent taktiskt mindre roll. Vi måste bara vinna striden.

Det finns inga alternativ.

Partiledningarna inom Alliansen är så jävla rökta. Och människofientliga. Att det finns några få goda krafter i varje alliansparti räcker tyvärr inte.

De rödgröna, med fel och brister, är betydligt öppnare för bearbetning i rätt riktning.

Jans marsch dödar i denna stund socialliberalismen. Vad kommer sen?

Igår hyllade jag av hela mitt hjärta ett gäng folkpartister som skrivit en bra motion.

Efter ljusglimten igår ser jag nu mörkt på folkpartiet och den mörkaste figuren i partiet är dess ledare. Min vän Johan Westerholm uttrycker så väl det jag själv känner att jag idag vill sprida hans text vidare.

Det är en viktig text. Det är mörka och farliga krafter som på landsmötet fick röst genom Jan Björklund och fick Johan att skriva följande:

Det här inlägget är lite av självterapeutisk karaktär, det är lite att skriva av mig en sorg jag burit nu i elva år men som idag med Jan Björklunds (FP) tal på landsmötet kom till ett slut. Varför sorg? Jag ska försöka förklara, men det är inte helt lätt.

Jag kommer från en republikansk mittenväljarfamilj, präglad i en akademisk tjänstemanna kultur som av tradition bekänt sig till socialliberalismen och det är därför jag kallar mig för en socialliberal socialdemokrat. Men varför sökte jag mig till socialdemokratin? Detta parti är det enda numera som kan försvara dessa värderingar anser jag, värderingar som har sin grund i John Rawls ursprungsposition vilken är väl värd att reflektera över.

Första principen: Alla ska ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande friheter som är förenligt med att andra har ett liknande system av för alla lika stora friheter.

Andra principen: Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de är både

a) till största förväntade fördel för de minst gynnade och
b) knutna till ämbeten och befattningar som står öppna för alla under förhållanden som ger alla skäligt jämngoda möjligheter

Lyssna sedan eller läs vad Jan Björklund säger i sitt tal från Folkpartiets landsmöte rapporterat bland annat SvD. En del av talet var bra, men stora delar var mindre bra tycker jag men det senare är väl inte så konstigt det heller, jag känner väldigt få beröringspunkter med så som (FP) utvecklas idag.

Att självaste skolministern inte kan hålla känd idrottares födelseort var väl kanske lite mycket begärt, men vore jag denne idrottare skulle jag känt mig förolämpad, skall hr Björklund nu hålla på med ”name-dropping” skall det vara korrekt. Annars får det vara, det tillhör om inte annat god ton och uppfostran.

Men det var två saker som jag reagerade vid, de taktfasta applåderna och när folkpartiledaren sade följande om oroligheterna i Rosengård etc:

”Samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst”

Smaka på dessa i kombination, låt det sjunka in en stund. Det är inte så att jag bejakar anarki eller det vi sett i Rosengård och Husby, tvärtom är det något jag själv arbetar för att förhindra som del av min verksamhet. Men den här typen av formuleringar har historien hört förr. På andra platser och i en annan tid. Att (FP) gick socialliberalerna till mötes med beslut om äldreboende och en äldrepolitik var bra men det räcker inte hela vägen.

Det jag ser är en socialliberalism i dödskramper och det är med en stor sorg. För en gång i tiden, för länge sedan, trodde jag i min enfald att (FP) var ett parti som hyllade John Rawls, socialliberalismens fader, gärning och idétradition. Så är det inte sedan en lång tid vilket gjorde att jag i valet 1998 första gången röstade (S) och att jag till slut gick med i (S) den tredje måndagen i september 2006.

Efter en lång process begrep jag till slut hur de socialliberala och akademiska värderingar i ett parti jag hade känslomässiga band med utvecklades till ett alltmer populistiskt neoliberalt språkrör i Milton Friedmans anda. Folkpartiet är ingenting annat än liberalism utan socialt patos, långt ifrån socialliberalismen.

Socialliberalismen är därmed nu död i (FP) skepnad, länge leve socialliberalismen.

SvD, Aftonbladet, Expressen, DN1, DN2, DN3, DN4,

Folkpartister när dom är som bäst!

När något är bra eller gläder en vill man kopiera för att spara men också för att sprida vidare. Man vill dela med sig.

Jag har en lång tid varit upprörd över Alliansens arrogans, inte enbart i frågor som FRA och IPRED. Jag har tyckt att FP och C har lagt sig platta för M. Man har inte stått upp för sina centrala och viktiga socialliberala värderingar.

Ett än värre svek är att man lagt sig i frågor som FRA och IPRED. Så glädjande då att nedan motion nu kommer på Folkpartiets landsmöte i Växjö.

Följande text har jag kopierat rakt av från Madeleine Sjöstedts blogg. Jag gör det som en hyllning, men också för att sprida en gnutta hopp.

Njut en stund av ett gäng folkpartister när de är som bäst!

"För en ny upphovsrätt på Internet

Motionärer: Madeleine Sjöstedt, Stockholm, David Ekstrand, Uppsala, Daniel Forslund, Johanneshov, Jonas Förare, Spånga, Erik Jennische, Stockholm, Seved Monke, Stockholm, Teodor Koistinen, Stockholm, Olle Nilsson, Umeå, Patrik Silverudd, Stockholm

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att partistyrelsen ges i uppdrag att verka för en utredning om en ny upphovsrättslag

2. att partistyrelsen ges i uppdrag att utarbeta Folkpartiets ställningstagande kring den nya upphovsrätten med utgångspunkt i den positiva syn på Internets möjligheter till informationsspridning som ges uttryck för i motionen

3. att den nya upphovsrättslagstiftningen måste söka efter en bättre balans mellan upphovsrättsinnehavares intressen och allmänintresset genom att utöka de legala möjligheter fildelningen och andra tekniker ger

Under de senaste åren har användningen av Internet och de möjligheter till informationsutbyte, åsiktsbildning, faktainhämtning och kulturkonsumtion som detta ger lett till mångaviktiga diskussioner. Genom nya lagar och domslut ställs nu frågan på sin spets. Ska politikens uppgift vara att sätta gränser för Internets användning eller att söka efter metoder att bejaka den nya tekniken?

Enligt vår bedömning är behovet av en ny sammanhållen lagstiftning för upphovsrätten på Internet akut. Dagens lagstiftning tar uppenbarligen inte hänsyn till den positiva kraft för kunskaps-, kultur- och informationsutbyte i världen som finns i fildelningen och i andra tekniker, utan pressar in något helt nytt i en form som försökte lösa 1900-talets upphovsrättsproblem.

Målet för en ny lagstiftning ska alltså inte vara att förhindra fildelning, som Pirate Bay-domen och Ipred-lagen kommer att leda till. Målet ska i stället vara att skapa en lagstiftning som både gynnar den kunskaps- och kulturexplosion som fildelning och annan teknik innebär, samtidigt som man skyddar upphovsmännens intressen. Även med ett kort historiskt perspektiv är det svårt att förstå varför det skulle vara omöjligt.

Man ska betala för musik och film som man laddar ned på Internet om någon äger upphovsrätten till den. Men i dagsläget är det t.ex. mycket svårt för den enskilde personen som laddar ned musik från t.ex. The Pirate Bay att veta om den är upplagd lagligt eller inte. Risken är alltså att många människor låter bli att ta del även av det lagliga utbudet som finns.

Det vore en katastrof. Att kriminalisera teknik som möjliggör för människor att ta del av kunskap och kultur de aldrig haft tillgång till tidigare är stötande. Internet är något av det största som hänt mänskligheten, fullt jämförbart med revolutionen kring boktryckarkonsten. Tillgängligheten till information via Internet är vårt århundrades viktigaste bildnings- och kulturfråga. Vi måste alltså förhålla oss till detta på ett öppet och konstruktivt sätt. Därför är också utmaningarna för politiken svåra. Lagstiftningen måste utformas så att den överlever ett par decennier.

Många komplicerade frågor ställs på sin spets. Hur ska en lagstiftning se ut som tillgodoser de motstridiga

intressen som kan finnas mellan upphovsmän och användare? Självklart måste vi ha ett system där artister kan få betalt för sina alster, men samtidigt måste kunskapstörst och kulturutövande uppmuntras. Var är det rimligt att gränserna för upphovsmännens äganderätt går, och hur lång tid ska upphovsrätten gälla?

Dessa frågor och många andra som finns i debatten kan inte besvaras genom förändringar i praxis eller anpassningar av EU-direktiv. Det behövs en djupgående analys av hur de viktiga värdena av yttrandefriheten, kunskapstörsten och upphovsrätten ska kunna garanteras på Internet i framtiden. För Folkpartiet med sin tradition till försvar för individens rätt till förkovran och kamp för människors rätt att uttrycka sig och skapa opinioner är en ny politik kring upphovsrätten nödvändig. Denna politik måste omsättas i handling. Därför måste Folkpartiet verka för att tillsätta en utredning för att modernisera lagstiftningen kring upphovsrätten på Internet."

(Tipstack Lars-Erick)

Är det så här trevlig makten ser ut? - Om vi vill?

Jag måste erkänna att jag blir förvånad när jag reflekterar över åren sedan maktskiftet. Jag har haft den trista synen att politik är hopplöst ur den aspekten att det är svårt att komma till tals.

Och ja, det är svårt att komma till tals om man inte är medlem i ett parti. Så känn på den här berättelsen. Det kan bli du:

1) Anders har varit anarkist i hela sitt liv (röstat blankt), men haft en sorts solidarisk värdegemenskap med Socialdemokratin. (knäppt tycker en del av Anders liberala vänner:)

2) För tre år sen gick Anders med i Socialdemokraterna. Sen dess har han endast bevistat tre möten i arbetarkommunen. Han har inte deltagit i något politiskt arbete. Han har fått förfrågan att sitta i kyrkofullmäktige men tackat nej.

3) Det enda han gör är att driva en blogg, mejla och facebooka och ringa lite nu och då till vissa av partiets politiker.

4) Till (S)-kongressen skrev han några motioner, varav en tillsammans med flera andra.

* * *

Vad har utfallet av detta minst sagt måttliga engagemang i partiet blivit?

Jag är fortfarande jag. Ingen partipiska viner över mig. Däremot och utan att jag ber om det försöker man hjälpa mig med mina hjärtefrågor. Man lyfter dem. Man bär dem ända in i kongressen och kämpar för att mina skrivningar ska få betydelse. Man strider rent av för det jag tror på.

Man strider eftersom man tror på samma sak som jag.

Man gör det till och med obekvämt för en del av partitopparna eftersom man vill förändra.

Man vill ha en annan riktning.

Jag har aldrig i någon församling blivit så väl bemött som i min arbetarkommun. En av anledningarna är förvisso att jag råkade sätta på pränt saker de själva kände var viktiga. Med glädje antog de så mina motioner.

På så sätt tog man mitt engagemang på största allvar.

För mig går kampen vidare. Jens Nilsson (S) som strax kommer att åka till Bryssel kämpar vidare för att utveckla den landsända jag bor i. I förbifarten gör han sitt för att hjälpa mig i min kamp kring integritetsfrågorna. Han försöker hjälpa mig att få kontakt med bla Pagrodsky.

Hur ska jag säga? Jag sitter alltså här i mitt skogsbryn 64 mil från riksdagen, ännu längre från Bryssel och skriver lite på fritiden. Jag märker att ju mer jag gör det inåt socialdemokratin, ju bättre saker händer.

Allt gnäll i högan sky som förekommit här på bloggen har ur den aspekten varit totalt improduktivt.

Det mest märkliga är att jag känner mig helt i nivå med sådana som Jens. Jag känner mig inte som en försagd gräsrot bredvid pamp.

Vi är kompisar i det här. Jag råkar skriva böcker, han råkar ha blivit invald i EU:s parlament. Det är hela saken.

* * *

PS: Pirater som jobbar i EU-frågor; gagna saken, skapa vänskapsband med Jens Nilsson i de frågor ni kan ha nytta av varandra.

Tipsa gärna Christian Engström. Någon gång i Januari bör Jens bli installerad.

Och ja. Jag kryssade Jens i EU-valet.

Maud och de skövlande grävskoporna

Maud visste först inget, sen säger hon i TV att hon vetat länge

Någon som minns Tobleroneaffären?

Vilket ljus kastar Mauds vattenaffärer över Monas chokladkaka? Vilka åtgärder vidtar regeringen, eller för den delen Centerpartiet självt?

_____

Det jag nu ska säga kan låta konstigt. Jag har trots allt gått in i Socialdemokraterna, men jag lider.

Jag anser att vi behöver ett klokt och sansat socialliberalt parti, ett sådant parti som Centern en gång var. Man värnade frihet, integritet och demokrati, bland annat genom folkbildning. Nu slår man med övriga i alliansen sönder olika strukturer inom folkbildningen.

En gång värnade man miljön. Nu har Maud släppt vattenfall löst att gräva kol i Tyskland och släppa fram sådan lobby i EU. Stick i stäv med den politik alliansen påstår sig bedriva i Sverige och EU och världen.

När centern var i opposition grälade man på sossarna för att de var för slappa i sin styrning av Vattenfall, men när Maud väl fick ta över tyglarna släppte hon dem helt. Om det beror på inkompetens eller för att det är hennes innersta neoliberala ideologiska vilja, det vet jag inte; oavsett blir resultatet att Maud har förvandlat centern, inte till en skugga av sitt forna jag, utan till dess nidbild.

En gång behövdes centern som spänstig idébärare och som motstånd till de sämsta tendenserna inom mitt eget parti. På den tiden var centern ett rätt stort parti.

Med Maud har dessa inte bara vackra utan välbehövliga idéer fullständigt smulats sönder. Det finns ingen värdegrund kvar - och partiet krymper i rasande fart, vilket jag anser farligt.

Jag vet inte hur C ska kunna reparera sitt förtroende igen. Mauds skada i svensk politik är på så sätt monumental.

Skadan sträcker sig utanför det egna partiet.

Kanske behöver centern åka ut ur riksdagen för att till fullo inse sitt eget totala svek inte bara mot folk och väljare, utan främst sina egna ideal. Kanske är det enda vägen för centern att lyckas med en verklig rekonstruktion? Samtidigt vill jag det inte. Det kan ge än mer rysliga effekter på högerkanten än vi redan tvingats bevittna.

Hur centern med Maud som ledare ska kunna vinna trovärdighet inför det stundande valet övergår mitt förstånd.

* * *

Fler på ämnet: Scaber som jag lånade bilden ifrån.

AB DB Metro KK DN Alliansfritt Sverige K & Å HD Kjellberg svt jinge Mitt i Steget Mitt i Steget2 Peter Andersson

Peter Andersson, Peter Högberg, Eva-Lena Jansson , Roger Jönsson , Charles Berkow, Rasmus Lenefors, Peter Högberg igen

Det stora i det lilla

Jag är en usel FB-användare, men försöker få kontakt med nyckelpersoner. Istället för att skälla som en bandhund sakta men säkert finna gemensamma ämnen, sådant vi är överens om, först därefter försynt tala om att vi kanske bör hitta nya lösningar på en del saker, som IPRED till exempel.

Ibland går det andra vägen. Marie Nordén (S), riksdagsledamot från länet hade vänligheten att skicka en hälsning från kongressen:

"Hej, dina texter om FRA citerades och användes flitigt under kongressen! Kul!"

Behöver jag säga att Marie är motståndare till FRA?

Behöver jag säga att riksdagsledamöter är 'vanliga' människor som blir ledsna, blir glada, tänker klokt ibland och helknas andra gånger?

Behöver jag säga att det känns skönt att ha kompisar som stöder en när man har motigt i övriga gruppen i sitt utskott att framföra att till exempel FRA stinker?

Tidigare var jag inne på att skapa en utbildarutmaning, att vi skulle utbilda våra riksdagsledamöter.

Det är lite förmätet på sitt sätt. Trevligare då att utveckla vänskap.

Marie Nordén (S) är en vän.

Gunnar Sandberg (S) en annan. Och det var FRA som förde oss samman. Vår första kontakt berodde på att jag ville övertyga honom om hur fel FRA och IPRED var. Men att stoppa där vore korkat. Hur mycket bättre är det inte att upptäcka att man har gemensamma intressen? Att man därmed gradvis märker att vänskap uppstår och vill det sig väldigt väl finns man där för varandra när det blåser kallt och läget är svårt.

Från Sosseresan

Via Facebook försöker en annan kompis, Jens Nilsson (S) hjälpa mig att få kontakt med Leif Pagrodsky. Leffe har ju enligt mig och Jens lite märklig syn på IPRED. Leffe verkar tycka att IPRED är bra?!

Jens Nilsson åkte just in i EU-parlamentet eftersom Lissabonfördraget gått igenom. Jens anser av egen kraft att IPRED stinker, men får också stöd av mig och andra gräsrötter för att formulera sig bättre och bättre i integritetsfrågorna. På filmklippet nedan berättar han inför EU-valet om det absurda i att kriminalisera en hel generation.

Tja.

Istället för att försöka greppa 'hela jävla skiten' gräver jag lite där jag står. Verkar i det lilla.

Just ikväll får jag för mig att det är rätt stort. Inte så att jag känner mig mallig.

Jag är bara glad och känner mig varm över att Marie skickade en liten hälsning.

Nothing else but awesome

Min hustru är tolerant. Jag får göra allt jag vill för henne. Utom detta. Hon har utstått 11 års tjat nu. Jag tjatar inte ofta, tar upp ämnet en gång per år och ägnar således 364 dagar åt att i tysthet planera, visualisera men även vässa min argument för hur lycklig jag skulle bli.

Det finns en annan klippa i Norge, en klippa som ger betydligt bättre säkerhetsmarginaler. I mina ögon är det lika säkert att hoppa från Kjerag som från ett flygplan på tusen meters höjd.

Hustrun har hoppat ur flygplan. Hon har några hundra hopp. Hon både kan och förstår alla säkerhetsaspekter, utom en; i hur mycket högra grad jag rent psykologiskt har 'habiterat' mitt beteende i frifall. Jag har tretusen hopp.

En fundering: Jag får högre stresspuls och obehagskänslor (läs ångest) när jag tänker på att träffa arbetsförmedlingen, än jag får när jag planerar ett hopp från en klippa.

När det gäller vissa tilldragelser i vardagslivet har jag ingen som helst stresstålighet, allt medan jag i andra situationer söker maximal utmaning och därmed maximalt adrenalinpåslag.

Att förbereda mig mentalt och fysiskt, att skaffa kunskap och sedan hoppa från Kjerag är min högsta jordiska dröm.

Fast hustrun har rätt i en sak. Jag kommer aldrig att nöja mig där. Hon förstår att hon inte kan släppa mig dit. För jag vill flyga som killen på filmen.

Han har inga marginaler kvar.

Existentiellt, filosofiskt men även politiskt ger denna min brinnande längtan djupa tankar kring frihet och vad frihet är.

Länge var det förbjudet att hoppa från klippväggar som Trollväggen i Norge. Det kostade så mycket att skicka ut räddningsteam.

Nu har politikerna vänt. Man tillåter hopp från klippor och välkomnar att det blivit en lukrativ kommers kring hopparna.

Från världens alla hörn reser sådana som jag som är sugna dit. En del bara går och kikar och våndas, andra tar en kurs och hoppar.

Att sälja sig själv som vara

(Klicka för större)

Att skapa PR kring sig själv kanske en del klarar på ett bra sätt. Jag gör det inte.

Ovan är det Naturvårdsverket som hjälpte mig att skriva text och välja bild till det seminarium jag utvecklade och anpassade speciellt för dem.

Är det bra? Känns det lockande? Är det något jag kan använda mig av vidare på min hemsida för att informera om vad jag gör och erbjuder?

På hemsidan har jag smått intetsägande rubricerat grundstommen till samma föredrag "Ledarskap och stresshantering"

* * *

För övrigt är jag riktigt upprörd hur illa det fungerar att vara enmansföretagare i Sverige. Jag har gått omkring i många år nu och i hemlighet trott att jag är en total sopa som inte klarar av att fixa det på ett bra sätt.

Men så plötsligt började jag och "Sagor från Livbåten" diskutera problematiken; att de sociala skyddsnäten funkar för alla andra, men inte för egenföretagare.

Jag inser alltmer att vi är många egenföretagare som känner och upplever att vi ska - med Reinfeldsk vokabulär - LEVERERA inte bara skatt utan också sociala avgifter och moms - men vi får inte ett jävla skit tillbaka.

Jo, man kan i vissa fall dra av momsen!

Det händer att jag hjälper en kille som driver företag i byggbranschen, han kallar staten för: "den stora fula hallicken som bara tar, men aldrig ger..."

Hur ska jag säga? När en lönearbetare blir sjuk får han en karensdag utan pröjs. Sen betalar hans arbetsgivare de påföljande 14 dagarna, tror jag. (rätta mig gärna, för detta är lagar och regler som jag inte tagit del av sedan 1989 då jag senast var fast anställd)

När en egenföretagare, som gått lite knaggligt ett tag, blir sjuk, gissa vem som då ska betala sjukpengen...

En egenföretagare som är ensam får 100% produktionsbortfall både när han hon tar semester, eller blir sjuk

Med oro och medkänsla läser jag hur Isobel har det. Ärligt talat hade jag den helt felaktiga bilden att hon säkert hade sitt på det torra. Jag trodde att hon genom att skriva på så pass stora tidningar blivit tillräckligt känd - och därmed skulle större stålar per automatik rulla till henne.

Enfaldig tanke, förstår jag nu.

Det är skit att vara egen företagare. Särskilt i branscher som har med text, idéer eller kultur att göra.

Att jag har klarat av att vara författare sen 1994 beror inte på att förlagen öser royalties över mig. Jag har sökt och även fått en del stipendier, men de är faktiskt försumbara i relation till den bokproduktion jag presterat - och faktiskt bekostat själv att prestera.

Jag smugglar mig fram, känns det som, genom att skapa en för författandet totalt irrelevant diversebutik där jag säljer vilken sorts föredrag som helst.

Det började med rena författaruppdrag, så upptäckte jag att jag hade lätt för att fånga publiken, att jag med lite förberedelser kunde utveckla även andra föredrag där jag har råkat samla på mig någon sorts kunskap eller kompetens.

Och här står jag nu efter alla åren och har fortfarande lika svårt för att tala för min 'vara'. För varan råkar vara jag själv.

Ett sidospår i katedralbygget

Jag har vare sig tid med politisk aktivitet eller att blogga. eller att skriva mina texter till nästa bok. Jag försöker få sprutt på mitt sega lilla 'föredragsföretag'. I november fakturerar jag helt OK, sen är det mörkt...

Jag hoppar också på små byggjobb.

Icke desto mindre har jag ätit lunch vid datorn - och skrivit något som blir en mix av blogg och text som ska passa in i mitt märkligaste skrivprojekt hittills. Det har arbetsnamn som i bilden ovan.

Spontana kommentarer av alla sorter mottages tacksamt! (författaren i mig avskyr läget, i övrigt har jag det pretty cooolt)

Ha en bra helg!

_____________________

Jag har trott på det goda

i allt ljuset som strålar tvärs igenom

hela universum

Jag har trott på det goda

i tyngdkraften och alla lagar

som håller ihop vårt obetydliga solsystem

Jag har trott på det goda

i människan och i sin förlängning

att hela mänskligheten skulle kunna vara god

men sedan jag kom att bevaka lagarna

som skrivs av dem som är valda att representera oss

finner jag varken mildhet eller saktmod

Helt andra saker aktiveras och det är de som redan har

som kommer att få mer,

brutalitet och själviskhet premieras

så gror och växer mänskligheten snett

uppåt med en enda generator i drift

- lagarna gynnar de monumentala i girighet

Jag tror inte längre på det spontant goda

men jag har ett val och antingen måste

jag bekämpa det växande onda

Eller undvika politik och den så kallade

nöjesindustrin så mycket som möjligt

behandla dessa båda entiteter som något giftigt

men jag, vi alla, har att vara försiktiga

den andra sidan konstruerar lagar i rasande fart

inte för att skydda eller skapa god ordning

Nej, den man rustar för att kunna slå

mot var och en,

kan snart döda utan orsak

Jag tror inte längre på det självmant goda

vi har att kämpa för varje sketet strå

strida för varje ynka millimeter respit

innan min död hoppas jag kunna säga att

ett litet ljus synts till i den allra yttersta periferin

av den spiralgalax som lokalt kallas vintergatan