Ordningens och anarkismens ursprung

Ingenting i livet är konstant, inte ens den egna personligheten eller ens åsikter om det motsatta könet.
Från det jag började skolan upptäckte jag att jag avskydde flickor. Denna motvilja bara växte med åren. Flickor var tråkiga. De satt perfekt stilla på lektionerna och lyssnade på allt det långrandiga som fröken sa. Råkade jag krypa under bänken i syfte att undvika lärarens blick en liten stund, för att kolla in hur världen såg ut om jag höll huvudet upp och ned, var det genast någon präktig flicka som med nit och iver räckte upp handen och uppmärksammade fröken på det hemska med mig:
”Fröken, nu stökar Ander igen!”

Flickor var inte bara tråkiga och gjorde allt det där trista som fröken bad om, de var rent förfärliga; de drog sig inte ens för att skvallra. Dessutom ställde de sig in. I min klass fanns en flicka som gav fröken presenter. Tänka sig! Jag gav aldrig fröken presenter. Jag avskydde henna mest av alla. Hon tvingade mig hela dagarna till saker jag inte tyckte om. Det gick så långt att jag till slut inte fann någon annan råd än att börja skolka för att slippa bli torterad så svårt.

Nu tittar jag på mina döttrar, de kallar sig själva Storasyster och ”Pessan Tula”. Och det är precis vad de är, men jag måste erkänna, jag är alldeles hänförd av dem. Hustrun hänför mig också, men på ett helt annat sätt – och hon har ändå precis gått och blivit rektor, det värsta ämbete jag kände till under mina första 17 levnadsår.

Och så kom sonen. På gott och ont går han i mina fotspår. Medan storasyster och Prinsessan Tula med stort allvar gör precis som man säger när det ska diskas eller städas, eller kanske ännu hellre, bakas kokosbollar så gör sonen något helt annat. Han har satt i system att ignorera varje order, varje instruktion. Han hörsammar precis ingenting, hellre blir han upphetsad av tillsägelser och fortsätter än ivrigare att pilla in strumpstickan i kontakten eller vad nu man försöker hindra honom ifrån att göra. Varje tendens i hans psyke, varje känsloyttring han äger, och hela hans samlade agerande utmynnar i att jag tvingas säga att han är anarkismen personifierad. Precis som jag själv en gång i tiden passar han inte in i möblerade rum och det tog många år innan jag passade in i samhället. Så är riktiga pojkar helt enkelt funtade.
Varje dag hinner han med att riva ut allt ur alla lådor i köket, möblera om alla skor i hallen, en del hittar man i toastolen, andra under krypgrunden på huset. Och har han varit med att baka med storasyster och prinsessan Tula, så lyckas han alltid smussla undan tillräckligt med deg som sedan sitter kletad på TV:n, datorn och fönstret i sovrummet. Och när jag ska gå ut för att hämta ved gör det ont i foten när jag kör ner den i stöveln, för där ligger givetvis det försvunna smörkladdiga decilitermåttet.

Vi har haft barn i fem år, det märktes inte de första åren, för då hade vi två flickor som inte rörde till alltihop att mest likna en soptipp. Sonens energi att föröda hemmet är helt outsinlig och det är med blandade känslor jag serverar honom mat, å ena sidan får han då mer energi att förhärja huset med, å andra sidan ger det honom en chans att växa och en dag uppnå mer mogen ålder, då även mitt kön tycks lugna ned sig en smula.

Vid 46 års ålder har mitt sinnelag kommit till en mild acceptans av både pojkars och flickors läggning. Jag tycker inte längre att flickor är så tråkiga att alla klockor i världen stannar, särskilt de som är upphängda i klassrum, och jag skulle numer bli upprörd om mina döttrar inte ”skvallrade”. Jag är istället i trängande behov av deras rapporter, vad sonen har för sig, så jag hinner avvärja farorna. Och duktiga som de är ropar döttrarna alltid exakt i rättan tid för att rädda liv, men naturligtvis efter det att de själva fått skratta åt ett roligt skådespel: ”Pappa! Skynda dig! Odin har klättrat ned i toastolen med huvudet före!”

På så sätt hinner jag ur den viktigaste aspekten alltid i tid men ändå, för att rädda kläder och tvätt och prylar ur det snabba och ständigt accelererande fördärvets grepp, är den avgörande sekunden alltid slagen. Men det är som Storasyster i familjen säger; ”Pappa, vi har ju tvättmaskin."

Att resa

Vi åker genom svindlande landskap. Jag är på väg till ett möte som kommer att fullborda mina drömmar om hur man kan uppnå korta men intensiva stunder av absolut harmoni.
Bredvid sitter Naya 5 år och säger att det är vackert och hon lyckas säga det utan att låta vare sig präktig eller lillgammal. Men strax har vi passerat en fördold brytpunkt av tid beroende på barnkroppars snabba metabolism. Saker och landskap äldsta dottern ser är inte längre intressanta. Och solen sticker henne i ögonen. Naya fem år utbrister, med ett helt annat och otrevligare tonläge att ”jag hatar att åka bil!”

Tula, strax tre år, hänger på i baksätet:
”Ja, hataj att åka bil.”

Misstämningen sprider sig. Jag hör hur Odin, 15 månader, börjar knorra. Var är äpplena, tänker jag? Jag har alltid äpplen och bananer och färdigskurna morotsstavar till hands att trycka in i barnens munnar när det börjar barka åt skogen med deras blodsocker och humör. En minnesblixt slår in i mig, påsen står kvar på köksbänken.

”Ska vi svänga in till döda fallet?” säger jag för att i möjligaste mån avstyra den annalkande katastrofen.

”Va´e döda fallet för nått?” kvider Naya surt så jag riktigt ska förstå att hon inte vill höra talas om några döda fall.

”Va’e döda fallet för nått?” ekar Tula.

Odin, 15 månader börjar stöna. Jag hör på stönet att det här inte kommer att bli en kul resa. Medan jag kör häver jag på något övergymnastiskt vis högerhanden bakåt och når baksätet och barnstolen där. Jag kan sticka in handen mellan Odins rygg och hans säte. Han är varm som en härdsmälta och dyblöt av svett. Jag tänker: Hur roligt kan det vara att sitta fastspänd och kränga omkring baklänges genom världen i ett frigolitbalja timme ut och timme in? Hur skulle jag må? Hur länge skulle jag stå ut? Hur fasen kan de få för sig att konstruera barnstolar i frigolit, det varmaste av varmt? Och brinner som napalm gör det också, om det skulle börja brinna. Flamsäkert tyg draget över – pyttsan!

”Det kanske finns en kiosk vid döda fallet!” utropar jag.

Hoppet tänds i Nayas ögon.
”Har dom glass?”

Jag vrider min själ fram och tillbaka innan jag svarar. Just nu skulle jag kunna bjuda på all glass i världen, för ungarna har varit duktiga. Men jag vet också hur lätt jag har att glida iväg. För några veckor sen åt vi faktiskt glass och godis mest varje dag. Barnen var ju så duktiga och var värda det! Men hustrun har rätt. Jag är precis fullständigt principlös på några av de plan vi människor ibland befinner oss, eller bestämmer som lämpliga. På andra plan är jag benhård. Orubblig.

Jag lyckas med en förbluffande intellektuell saltomortal och hör mig själv säga:
”Kiosken kanske är stängd. Eller så finns det ingen kiosk. Det heter ju döda fallet så det kanske är alldeles dött där”.

Så vinner man betänketid!

Döda fallet är stängt. Det är inte en människa där. Vi går omkring och tittar. Kissar bakom buskar. Busar. Tillbaka i bilen hittar vi kexsmulor i baksätet som vi muntert äter upp eftersom det är det enda vi har. Barnen skrattar. Tycker pappa är tokig som på så stort och riktigt allvar anser att de faktiskt ska äta smulorna! Allihopa.

Naya hittar mitt handtag. Anledningen till hela resan. Hon vrider och vänder på det.
”Men pappa. Varför måste vi åka till Heikki när du redan byggt ett handtag? Du säger ju att det fungerar så bra?”

Jag svarar att det bara är ett idéhandtag, en grovskiss gjord av tejp och korkmattsbitar och lim och tygremsor och spackel. Jag säger att Heikki ska bygga en hel pilbåge i vackra träslag och sen kommer han att slipa till ett handtag som blir så fint att vi kommer att häpna.

Väl framme förlorar jag och Heikki oss i det nya handtagets funktion och utformning. Hans två något äldre döttrar tar hand om och leker med mina barn. Mot kvällningen har vi hittat formen. Pilbågen är fortfarande rå och oslipad, men är ändå det mest välbalanserade jag hållit i min hand. Min tro besannas. Den är en fröjd att skjuta med.

Ett års funderingar kring ”handtagets tryckpunkt” börjar närma sig sin upplösning och en varm lycka sprider sig inom mig.

På väg hem genom mörkret sover barnen. Sista timmen vaknar Odin och skriker eftersom han inte vill sitta i sin frigolitbytta längre och koka.
Jag kan inte låta bli att börja fundera över bilbarnstolar: Ett billigt material som går att formgjuta, men inte är så varmt mot kroppen. Men jag försöker skuffa undan tanken. För jag och Heikki trevar oss nu fram i samtalen om något helt annat. Vi kan ta delar av det kunnande vi fått kring krafter och spänningar i material i pilbågar och flytta över på vindkraft.
Det låter kanske konstigt, men exakt så är det. I mitt huvud snurrar nu en ny sorts vindkraftverk – och det kommer ur pilbågarna, samt det faktum att jag kan segla och har hoppat mycket fallskärm. Aerodynamik helt enkelt, upplevd med hela kroppen i fritt fall i 400 km/h.

”Hinner vi till Bolibompa?” undrar Naya.
”Om det inte är halt längre fram”, säger jag och tackar henne inom mig för att hon tar mig åter till denna världen. Jag ska vara pappaledig och inte börja ragga en halv miljon för att ha råd att utveckla ett nytt vindkraftverk. Och när jag är klar med pappaledigheten ska jag skriva böcker. Så är planen.

Den upplevda tryckpunkten i handen

Marknadskrafter. Riktad reklam.

Makt, begär efter jag vet inte vad, och otroliga kassaflöden.

Och mitt i detta flöde visar sig till synes oskyldiga företeelser som Facebook vara närmast bisarra faktainsamlare om människors vanor, allt möjligt, så att ägarna, sådana som Microsoft och andra, i slutändan kan rikta reklamen ännu effektivare, men även förskansar sig rätten att använda folks foton, texter. Allt. Plötsligt äger ägarna till Facebook hela våra imaginära liv, de delar av våra liv vi valt att lägga upp där.

Allt det där svårgenomträngliga händer därute i den stora världen.

Själv kurar jag skymning i mitt torp.
Närmaste stad ligger 3,8 mil bort. Jag bor alltså tillräckligt ensligt för att kunna slippa känslan av att vara en del av det virrvarr av, inte förtroliga överenskommelser, utan de snikna och gnidna och kortfristiga affärskontrakt och terminer i olja och derivat och optionshandel på kommande vete- ris- och majsskördar världen faktiskt är byggt på men som vi valt att kalla civilisation; denna företeelse som rör sig lika ryckvis framåt som en skottskadad och som endast förmår att mäta sin egen förmodade framgång i de kvartalsrapporter som strömmar in på världens börser.
Ibland vill jag slippa allt det där och då är det skönt att tundran börjar precis här och i väster breder fjällkedjan ut sig.

Jag har stängt av allt det där andra.
Jag är bara här.

Långsamt, ytterst långsamt genomför jag det jag vill. Jag fokuserar.
Barnen är med mig hela tiden, medan hustrun arbetar många timmar på sitt nya jobb som rektor.

En halv minut där, tio minuter här, en halvtimme där. Vecka efter vecka.
Snart har jag troligen lyckats flytta det jag definierat som ”punkten”.
Det sker medan barnen rasar utan att jag behöver styra dem eller medla i en hårdragningskonflikt. Det sker när jag plockar disk och barnen hjälper mig istället för att slabba ner mer och tappa och ha sönder saker, vilket händer lika ofta.

Jag kan inte förklara hur eller varför jag fastnar i de projekt jag till slut genomför. Denna gång handlar det om att förflytta det jag kallar ”den upplevda tryckpunkten” cirka 12 millimeter nedåt i handen.

Det handlar givetvis om bågskytte och den tryckpunkt som bildas i handen när man spänner upp en pilbåge. Genom att forma handtaget annorlunda går den att flytta – och sitter den på rätt ställe har jag fått för mig att man kan skjuta någon procent bättre. Men det är inte det intressanta. Det jag söker är något annat. Det handlar om känsla. Det handlar om hur kraften går in i skyttens kropp och fortplantar sig genom senor, muskler och skelett.

I slutändan handlar det om Zen.
Andra har alltså gjort upptäckten många tusen år före mig.

Jag håller inte på med Zen. Jag mediterar inte. Jag håller inte på med bågskytte heller, eller i vart fall lika lite som klockmakaren håller på med metallurgi utan endast måste bemästra även det för att till slut få till den exakta och rätta klangen i sina klockor.
Så att klockorna blir vackra att lyssna till.

Så här är det:
När allt stämmer i bågskytte är världen plötsligt i total harmoni.

Det är vad jag vill ge världen.
Den sortens känsla av balans och harmoni.

Prosaiskt skulle man alltså kunna säga att jag ”bara gör ett nytt handtag till en pilbåge”. Ytterligare en produkt i mängden att tjäna pengar på. Att sälja. Bygga företag kring. Att börsnotera.

Men det handlar inte om det. Det handlar om att vi människor är ämnade för något annat än att de smartaste och snabbaste bland oss ständigt, med hjärtat i halsgropen, måste snegla på hur mycket klockan är och hur världens börser står, för att i rättan tid flytta pengar från optioner i Amerikas nästkommande veteskörd till olja, eller från olja till dollar eller Japansk valuta eller statsskuldväxlar. Genom detta fyller vi alla våra liv med så mycket onödig ängslan, så mycket onödig strävan som inte leder dit vi människor faktiskt vill.

Vår tids samlade oro är det väldigaste människan hittills presterat.

Här i mitt lilla hus på gränsen till tundran ser jag att det är så. Mitt långa sökande efter tryckpunkten i handen gör saken närmast skrämmande klar för mig. Det finns en annan värld.

Kanske har vår civilisation så svårt att välja den andra världen eftersom så få har upplevt den?

De icke könsneutrala barnen

Med inställningen: "Ha! Jag har två händer och 4 tänder som fixar alla hinder ni kan hitta på" – går sonen lös på allt; och forcerar allt.


Jag har läst det i böcker. Forskare på TV har sagt samma sak:
De påstår att pojkar och flickor är könsneutrala i många år, att skillnaderna kommer först när organ som hypofysen och äggstockarna och testiklarna får för sig att börja producera östrogen respektive testosteron.

Det är skitsnack.
Jag har inget stort statistiskt underlag, men genom att iaktta mina egna barn och de i bekantskapskretsen ser jag att det är en våldsam och egenartad skillnad mellan pojkar och flickor.

Skillnad 1:
När flickor slår sig gråter de jämrande, som om det gör ont och de vill ha tröst.
När sonen slår sig skriker han inte för att det gör ont, utan för att han är förorättad och förbannad på världen som hade mage att gå honom emot.

Skillnad 2:
Sade jag ”Ajabaja” med en knivsudds grad skrovligare röst än vanligt, (alltså inte ens strängt) till mina flickor när de var små och var i färd med att ta i den glödheta vedspisen lyssnade de, nickade prinsesslikt och förståndigt och rörde aldrig vid spisen, inte ens om jag inte var i rummet.
I 15 månader har jag försökt allt; jag har sagt det, förklarat det, skrikit mig hes och VRÅLAT ”Ajabaja” till min son. Resultat noll. Han kastar sig fortfarande med ännu större iver mot spisen vid varje varning. Dessutom; jag har huggit tag i honom, släpat bort honom, knäppt honom på fingrarna, hållit hans fingrar svidande nära glöden. Kort sagt, ingenting hjälper. Han inte bara rör vid spisen, han öppnar luckan, rotar i rostret, sticker in hela huvudet, sveder luggen och bränner sig titt tätt. Ändå. Han ska dit igen och igen och igen och igen.
Det sprakar ju och är livsfarligt spännande – eller hur nu unga representanter av mitt eget kön tänker. Om de tänker.

Skillnad 3:
Våra flickor kan leka tyst – och finna nöje i det!
Vår pojke ruskar och slamrar i allt, kastar saker så att de låter och smäller. Annars är sakerna inte kul. En sak som inte låter är per definition inte kul – och tas inte upp till lek igen, såvitt man inte kan manipulera sönder grejen, för att försätta saker i olika grader av sönderfall är också kul!

Skillnad 4:
Höjer jag av misstag rösten eller ändrar tonläget knappt förnimbart kan jag få mina döttrar att falla i tröstlösa tårar som kan pågå i timmar, eller åtminstone tills fyra liter glass kommer på bordet, och det händer helt utan att jag har velat inskärpa något eller varit det minsta arg. Jag råkade bara uttrycka mig lite högljuddare än vanligt.
Jag kan skrika och varna och göra min läskigaste röst utan att min son reagerar, eller snarare – han skrattar åt sin roliga far och fortsätter att öppna spisluckan, ugnsluckan, klättra utför brandstegen, hänga ut genom fönstret eller dänga sönder finporslinet eftersom det krasar så skojigt och jag skriker ännu högre då.

Skillnad 5:
Jag kan kasta upp mina flickor i luften, men det finns en gräns som jag lärt mig, gör jag det för våldsamt och plötsligt uppstår gråt – de finner det läskigt.
Ju hårdare och vårdslösare jag kastar min son, ju mer förtjust blir han och råkar jag dänga honom lite i väggen eller i taket bekommer det honom aldrig illa, utan han skrattar bara ännu mer, medan minsta förnimmelse av närhet till tak eller vägg för flickornas del leder till stor katastrof – ”Jag kunde ha dött pappa! Så där få’ru inte göra”.

Skillnad 6:
Jag kan redan brottas hårdare och mer på riktigt med min ettåriga grabb än jag kan med döttrarna som är 3 o 5 år gamla…

Skillnad 7:
Mina döttrars alla utandningar, utdunstningar och svettningar är fräschare och doftar godare än det som en gång kom in i deras kroppar. Dessa små förtjusande eteriska varelser är helt enkelt små reningsverk.
Allt som min son får i sig kan bli – och blir – några grader äckligare. Han har redan svår fotsvett, rapar högt och karlaktigt, fiser och beter sig och luktar i största allmänhet som karlar gör, det vill säga illa.

Skillnad 8:
Teknik är inget för flickor. Jag vill påstå att mina döttrar är intelligenta, men låsmekanismer och annat är inget de funderat över en enda sekund under sina fem första levnadsår.
Sonen däremot har redan klurat ut alla barnsäkra lås, på ugnen, på skräp- och återvinningsbehållaren, på vedspisen, fönsterhakarna, alla husets dörrar och så vidare. Han tar sig in och ut överallt – och når han inte flyttar han vilka möbler som helst för att kunna klättra på dem och nå även lådan som står på det manshöga kylskåpet.

Skillnad 9:
Flickor slåss inte spontant. De tar till och med emot stryk från sin mycket mindre lillebror som redan funnit ut att det är jätteeffektivt att dra dem i håret – då ramlar de stora flickorna omkull, gråtande.
Och när de ligger ned kan man med fördel sätta sig på deras huvuden och hoppa på dem.

Skillnad 10:
Jag har verkligen försökt avstyra det jag själv hatar: Flickornas totala fäbless för rosa prinsessleksaker. Sic! Men icke: Lekrummet är efter fem års flicktyranni proppfullt med rosa tjafs. Nu kommer sonen in, väljer pricksäkert, bilen, båten, loket och vräker undan det rosa tyllet som var i vägen.


En annan skillnad. Flickorna har aldrig gått från gården under alla dessa år. De blir ängsliga av bara tanken. Sonen försvinner redan dagligen. Man får springa och leta efter honom. Lämnar man honom utan uppsikt i större tidsrymder än man hinner säga till någon av flickorna: ”Nej snälla, ha mössan på dig, det är kallt ute”, så är han borta. Spårlöst försvunnen.

Kan vi som små individer göra skillnad?

Veckan som gått:
Hemma: Gårdsplanen uppgrävd och rördelar och slangar och gängtejp och avgrävda jordkablar överallt. I de korta pauserna mellan föredrag hit och dit och blöjbyten lyckas jag koppla ihop det hela så att vi får provisoriskt rinnande vatten igen. Jag fasar för djupa frostnätter eftersom slangar och rörkopplingar ligger under bar himmel i sin två meter djupa men öppna grav. Vi har varit utan vatten sen augusti. Mitt i allt, störta iväg med barnen till svärmor för att ta hand om 100 kilo älg. Så hem igen, med svärmor så att hon kan hjälpa mig med barnen medan jag kopplar vattenledningarna att likna lite bättre rörmokeri.

Så iväg igen. En kortare vända. 44 mil.

Till Matfors Folkets Hus får jag vägbeskrivning i telefon. Jag hittar direkt.
Inne i salongen: Vaktmästaren svär över att han inte fått utbildning på ljudanläggning och mikrofon. Publiken strömmar in. Hela årskurs nio från Matfors skola.

Det händer att folk i arrangörsleden kan undslippa sig: ”Det är ju bara ungdomar”.
Jag förstår inte. Ungdomar har lika stor rätt att få ett bra föredrag som några andra.
I Matfors är det ingen som säger något sådant dumt. Rektorn, lärarna, vaktmästaren; alla vill vi få igång ljudet.

I Matfors kommer 120 niondeklassare. Om jag är illa förberedd eller inte får till mikrofonen förstör jag en avsevärd mängd livstid. Mig tar föredraget bara en timme och jag får betalt oavsett. Men jag upptar och sabbar 120 individers liv under en hel timme om jag inte är proffsig, bra.
Att förstöra 120 timmar livstid är respektlöst.

Jag hatar dåligt förberedda föredragshållare.
Man ska sköta sitt jobb.

Jag överväger att köra utan mikrofon. Jag vet att jag klarat 150 pers utan i en större salong. Dock, det är jobbigt för stämbanden. Jag ska hålla ett föredrag till på kvällen.

Vaktmästaren och jag får till ljudet någorlunda. Jag väljer att köra med mick trots halvtaskigt och burkigt ljud.
Föredraget går bra.

Sen kollapsar jag i cafeterian.
Att vårda tre småbarn och på egen hand meka med vattensystemet mellan föredragen hela veckan börjar ta ut sin rätt.
Jag sover på golvet i cafeterian. Jag vaknar, äter en bit mat på den intilliggande restaurangen med namn Dino.

Folk som inte är i branschen tror att man ser Sverige när man är på turné.
Andra kringresande kanske lyckas med det. Jag gör det inte.
Jag ser Folkets Hus. Jag ser en restaurang vid namn Dino.
Jag hinner efter maten slå en lov till ICA och ser att de satt upp affischer till kvällens författarbesök.

Skylten är klåpigt gjord, utförd med alla klassiska fel; över 4 olika typsnitt, varav två helt oläsbara. Men den värmer mitt hjärta.
Arrangörerna vill att det kommer folk.
De bryr sig.

Det finns folk därute som tror på det goda och vill locka fram det i olika form. För dem är jag en representant för ordet. För dem kan jag och det jag skriver och säger utgöra den smala skillnaden.
Skillnaden mellan att folk förstår varandra och kan prata med varandra, istället för att bli misstänksamma, eller rentav och i värsta fall; främlingsfientliga.

Litteratur är en väg till förståelse, tror och tycker dessa människor.
De är glada att jag kommer. De vill att kvällens arrangemang ska bli bra. Sprida goda ringar på vattnet.
På toaletten står jag och slår mig själv på kinderna för att vakna riktigt till liv igen.
Jag måste tagga mig själv så att jag orkar göra ett bra framträdande till.

Det blir bra. Jag signerar böcker som en galning efteråt.

I bilen hem känner jag att jag håller på att kollapsa igen, så jag kör in på en parkeringsficka och sover.
En stunds slummer kan göra underverk.

Sen sitter jag i bilen och gör en snabbanalys av mig själv. Trots den överväldigande tröttheten är jag robust lycklig. Det är bara att försiktigt ta sig hem genom natten.

Jag är hemma strax före tolv.
Minstingen väcker mig klockan fyra. Vill ha välling.
Fyra timmars sömn är allt jag får efter en tung vecka.

Dagen efter blir svår. Jag kopplar rör och slangar och klurar ut hur det ska göras för att fungera på ”riktigt” inte bara provisoriskt med ett för litet tryckkärl. Jag blir vresig mot barnen.
Det är priset.
Det är mina barn som betalar.

Jag bestämmer mig. Så här kan vi inte ha det.
Nu gäller att vila ikapp och få harmoni hemma igen.
Det är det enda som gäller.

Att kämpa fast man vet att man förlorar

Att jag inte hinner blogga beror på tre livliga barn, vars aktiviteter jag så mycket hellre vill skriva om eftersom de nästan river huset medan jag gör det vuxna ibland måste syssla med.

Sedan i maj ligger jag i, jag vet inte vad jag ska kalla det, kanske ”förfrågekorrespondens” är ett lämpligt ord, med skatteverket.

Skatteverket hävdar att jag ska införa inkomst av en bok som vanlig inkomst, alltså att jag ska betala sociala avgifter och skatt. Summa cirka 64% till staten och lite mindre till mej.

Jag å min sida anser att jag sålt rättigheten till en gammal bok.
Jag har redan betalt sociala avgifter och skatt för den boken under åren 1994, 1995, 1996 och 1997.

Ingen annan människa eller företagare tvingas betala sociala avgifter och skatt flera gånger om på ett jobb utfört ett enda år…

Nu ville EBF köpa rättighet att trycka boken igen och jag tyckte att det var läge att köra med det staten själv har sagt att det ska vara på böcker, endast bokmoms om 6 procent.

Alltså envisas jag sedan 5 månader att skriva små, korta, men förhoppningsvis informativa brev till skatteverket.

Nedan mitt senaste:

* * *

Förfrågan datum 2007-10-11
Referensnr: 610325-nnnn
Handläggare NN

Er fråga: Ni vill ha en förklaring till hur ersättning från En bok för alla AB om xxxxx kr har hanterats i min deklaration.

SVAR: Under kod 150 på N1-blanketten är infört xxxxx kr. Som momspliktig omsättning är yyyy kr infört på huvudblanketten.

Jag har sålt rättigheten att trycka en bok med titeln ”Månskensligisten” till En bok för alla AB. Bokmoms är 6%
Boken kom i originalutgåva ut hos Bonniers 1994.

Jag antar att ni kan gräva fram historik och då konstatera att jag absurt nog för åren 1994, 1995, 1996 och 1997 redan betalat sociala avgifter och skatt för sagda verk flera gånger om.

Detta förflutna men förnuftsvidriga övertaxerande får ni givetvis gärna korrigera hellre än att återigen hävda att jag ska betala ytterligare mer än av riksdagen stipulerad moms på bokkultur a’ 6%.

* * * *

Så här är det varje år. Jag och skatteverket lägger ned timmar, ibland dagar, på att reda ut problemen kring hur konstnärer/författare ska behandlas skattemässigt.
Grejen är att de inte kan uttyda sina egna regler – och jag kan det än mindre, inte ens med hjälp av min duktiga revisor hos Ernst&Young. (Det var med hans hjälp jag kunde skriva till skatteverket att det hela ligger under kod 150 på blankett N1, där min kära revisor, i sin nit att göra absolut rätt och riktigt, hade fört in summan.)

Det finns skönlitterära verk som gestaltar känslan man får: Moment 22, och nästan Kafkas samtliga böcker berör ämnet, var och en på sitt sätt.

Summan är att man som liten människa alltid förlorar sådana här strider.

Konsten är att gå in i striden med glatt mod ändå!

Postdepression

Depression är svårt. Folk känner skam. Det är något man inte talar om.
Därför visste en del inte hur de skulle förhålla sig när jag skrev om min depression här på bloggen. Även i verkliga livet sade jag som det var, att jag käkade Mirtazapin.

Men de flesta blev odelat glada över att jag satte ord på det svåra. Jag frågar mig; vad annat har vi författare till?
Det är den nytta författare eventuellt kan göra, att vi tar oss tid, sätter oss ned och letar ord till det som är svårt att beskriva.

Här känner jag att jag fuskat. Jag äger en önskan att göra en riktig genomlysning av problemet. Kruxet är att jag inte hinner. Jag har tre barn och ett hem att sköta. Så jag väljer bort det för tillfället. Jag kan inte ta mig tiden att forska igenom ämnet för att skriva om det på ett adekvat sätt.

Ändå känner jag att jag åtminstone måste göra en kort sammanfattning. Folk både mejlar och ringer. De söker stöd hos någon som kanske vet något eftersom deras läkare inte verkar ha riktigt kläm på läget.
Tyvärr besitter jag ingen kunskap alls i ämnet, kan bara relatera till det som hände mig själv.

Ändå vågar jag göra ett viktigt påstående: Det var INTE mitt tankeinnehåll som gjorde mig deprimerad. Jag hade alltså kunnat ha tusen och åter tusen duktiga psykologer att prata med; det hade inte hjälpt. Möjligen hade det hjälpt med kognitiv terapi, men den terapiformen finns knappt i Sverige.

Enligt SBU – Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering – kan en egentlig depression vara Lindrig, Måttlig eller Svår. Jag hade troligen en måttlig depression. Jag kunde inte längre sköta vardagslivet. Vid Svår depression kommer tankar på att ta sitt liv, så långt hade jag inte sjunkit.

Jag hade kraft nog att söka mig till psyket, de lyssnade på mig på telefon i ca 2 minuter men ville inte ta emot mig. De hänvisade mig till närmaste distriktsläkare som fått förskrivningsrätt på psykofarmaka.

Jag gick till distriktsläkaren. Diagnosen ”måttlig depression” ställdes.
Vid måttlig depression kan viss psykoterapi hjälpa enligt SBU, om den inriktar sig på ens tillvaro ”här och nu” och INTE börjar gräva i patientens barndom.
Tragiskt nog hör över 80 procent av dem som är psykologiutbildade i Sverige till den psykodynamiska skolan. SBU – Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering – skriver: ”Det saknas stöd för att psykoanalys eller lång psykodynamisk psykoterapi är effektiva mot depressioner.”

Att få rätt terapiform vid depression är därför nästan omöjligt. Dessutom, det kräver oftast omkring 20 tillfällen. Min distriktsläkare ville att jag skulle gå i den terapi som bjöds, jag avböjde. Dels visste jag att det vore lönlöst eftersom terapiformen i vårt landsting är felaktig, dels hade jag inte tid eftersom jag har vårdnaden om barnen.

Min distriktsläkare visste inte vad hon skulle skriva ut, utan noterade mina symtom, ringde det som kallas ”bakjouren” på psyket där någon jäktad person föreslog att det skulle förskrivas Mirtazapin till mig.

På denna hörsägen förskrevs alltså Mirtazapin till mig. En icke skolad och därmed inte kompetent läkare ringde en annan jäktad läkare och under någon minuts samtal föreslog man att man skulle ge mig Mirtazapin – ett preparat som har stor inverkan på hjärnans funktion.

Vid tillfället ifråga var jag i för dåligt skick för att resa några protester. Hade de sagt åt mig att pumpa in bensin i ådrorna hade jag gjort det. Trots att jag egentligen vet att man dör av redan ganska låga doser med bensin i blodet.

Backar man i denna blogg till augusti och september kan man följa den resa jag fick med Mirtazapin.
Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt. Min dotter, fem år, frågade: ”Pappa, varför kör vi så långsamt till affären?”
Jag ville inte gärna säga att jag aldrig känt mig så full och bakis på en och samma gång att jag inte tordes köra fortare utan sade: ”Det är så fina färger på träden, tycker du inte Naya!”

Alla andra visste, men jag valde att inte försöka förklara detta för mina barn. Den enda förklaring de fick var att jag var väldigt trött eftersom jag arbetat för mycket. (Nu efteråt förstår jag att det faktiskt var en alldeles korrekt förklaring). Det enda barnen upplevde under en period var att deras pappa var väldigt mycket tråkigare och tröttare än vanligt.

Mirtazapin gav mig alltså svåra biverkningar. Jag var trött, dåsig och våldsamt bakfull hela tiden. Inuti dessa svåra biverkningar mådde mitt sinne trots allt rätt bra. Mirtazapin höjer, genom att täppa till återföringshålen i cellväggen, halterna av noradrenalin och serotonin i synapserna. Förhöjd serotoninhalt får en att må bra och känna sig väl till mods. Vissa människors depression kan alltså alldeles säkert avhjälpas med detta preparat och hur eländig jag än var av biverkningarna så kände jag mig rätt väl till sinnes, förutom några gastkramande panikångestattacker, som preparatet troligen gav mig innan hjärnan lyckats kalibrera om sig och acceptera förhöjda nivåer av de två signalsubstanserna.

Efter ca 18 dagar klarade jag inte av att ta förskriven dos om 30 mg längre, jag halverade dosen på eget bevåg genom att endast äta halva tabletter.
Jag sökte inte ens upp min distriktsläkare för jag insåg att hon inte skulle kunna hjälpa mig i detta beslut.

Jag hade vid denna tid redan träffat henne tre gånger och mot min vilja försökte hon pracka på mig samtalsterapi och började dra i trådar från min barndom. Jag vet redan att min barndom till stora delar var kass, så det är inget jag mår bättre av att dra upp igen. Jag är färdig med min barndom och har bearbetat den, men kan givetvis under den försvagning av jagkänslan som uppstår vid depression låta mig luras av en välmenande psykolog och återigen börja dra av sårskorpor som är över 40 år gamla. Jag anser att det inte är någon nytta med sådan terapi.

(Enligt mitt sätt att se lider man bara i onödan en gång till när man går i sådan terapi. Man led och fick trauman i sin barndom – och så tvingas man sitta och snacka om skiten och gråta igen, 60 minuter i veckan, i fem år…)

På 15 mg kan sägas att biverkningarna halverades. Jag levde inte längre i värsta bakfyllan, som efter sju helrör whiskey, utan bara som om jag druckit en enda flaska… Alltså, jag mådde fortfarande värre än kass, men ändå jämförelsevis bättre. Jag stod ut i tio dagar till med medicinen.

Pernilla som har sajten http://www.serotonin.nu/ gav mig en del råd. Bland annat föreslog hon att jag skulle göra testet som finns på http://www.hormonbalans.se/

Denna test tror jag faktiskt ställde en bättre diagnos än min distriktsläkare hade presterat. Testen gav vid handen att det hellre var halterna av dopamin och acetycholin som skulle höjas i min hjärna. Testen visade att jag hade alldeles nog med serotonin.

Det är precis som Pernilla skriver på sin sajt http://www.serotonin.nu/ Det finns en massa fina mediciner, men läkarna kan inte det här. De förskriver lite på chans. Kunskapsnivån är för låg. Man prövar sig fram med patienten som olycklig och än mer ovetande försökskanin.

Även hos allmänheten är kunskapen låg. En deprimerad människa behöver inte ha negativt tankeinnehåll för att må dåligt. Orsaken kan vara fysisk. Man kan sakna halter av något spårämne, en brist som gör att hjärnan inte kan tillverka nog stora mängder av de signalsubstanser som gör att vi överhuvudtaget kan tänka, känna, varsebli och förstå och tolka vår omgivning.

Möjligen är vi olika disponerade, en del har lättare att bli deprimerade än andra. Man kan tänka sig att en del personer kan ha för stora återföringshål för serotonin. Alltså sjunker deras serotoninhalt snabbare än hos andra. Man kan tänka sig en rad andra varianter, små, mikroskopiskt små, biologiska skillnader som gör att den ena är frisk, den andra får Parkinson. Vid just Parkinson tycks det vara dopaminnivån som är för låg.

Inom en snar framtid kan vi med all säkerhet medicinera bättre mot en rad olika tillstånd som vi idag inte riktigt lyckas pricka in. Både mediciner och diagnosmetoder kommer att bli bättre.

Det var genom de täta kontakterna med Pernilla som jag vågade ta egna beslut. Första steget var att jag halverade den dos läkaren sagt åt mig att ta. Nästa steg var att jag avslutade medicineringen helt. Jag gjorde detta helt på egen hand och konsulterade inte längre min läkare som jag ändå tappat förtroendet för.

När medicinen gått ur kroppen helt och hållet efter ca 40 timmar var jag kärnfrisk. Jag hade inte ett spår av depression kvar. Alla hemska biverkningar var naturligtvis också borta.

VAD GJORDE MIG FÖRST SJUK OCH SEDAN FRISK?

Jag tror det gick till så här när jag blev sjuk:
Trots att jag fått både ett, två och tre barn fortsatte jag att arbeta som om barnen inte fanns. Det vill säga, jag var med barnen på dagtid, vilket kräver sina modiga 12 timmar vaken tid. Sen satte jag igång att arbeta. Ofta ett åttatimmars pass… Och när jag väl sov väckte barnen mig titt som tätt, de ville ha välling eller byta blöja…

Sömnbristen ledde mig raka vägen till depression. Jag slet vidare, för jag tyckte aldrig att jag hann färdigt med mitt marknadsföringsarbete – och dessutom, jag hade våldsamt minus på mitt företagskonto, mer än hundratusen kronor back. Alltså försökte jag jobba ikapp. Med tre barn att ta hand om…

Det är inte alltid man ser sin egen situation. Jag fattade inte att jag var på väg att slita ut mig. Än mindre förstod jag att jag på detta vis kunde rycka sönder den kemiska balansen i hjärnan.

Men det var vad som hände.
Mirtazapinen hjälpte mig, men på ett oväntat sätt. Den fungerade som rena sömnpillret för mig. På nätterna sov jag 10-12 timmar utan att vakna. Sedan sov jag middag med minstingen 2 timmar, dessutom.

I en månads tog jag Mirtazapin. Denna månad sov jag säkert 400 timmar, mot vanliga 100.

Medicinen hjälpte mig att upptäcka det självklara; att även jag, så författare och egenföretagare jag är, har behov av sömn.

Att käka Mirtazapin är undantagslöst det hemskaste jag gjort, men med chockverkan ändrade medicinen mitt dåliga beteende.

Jag går nu och lägger mig om kvällarna. Pernilla och även en Homeopat i Östersund har föreslagit vitamin B12 som kosttillskott för att bygga upp hjärnans egna substanser.

Jag sover minst 8 timmar per dygn. Jag äter lite B-vitamin. Jag har slutat att arbeta och tar ”bara” hand om barnen.

Så håller jag mig frisk.

Två nätter slarvade jag med sömnen. Direkt kände jag dagen efter hur jag blir mörkare i sinnet. Jag fick som hemska skov av meningslöshetskänsla.
Återigen: Detta sker helt utan att jag fyller hjärnan med tråkiga tankar. Det bara kommer över mig.
Förmodligen går jag på en tunnare is än jag själv anar. Skulle jag utsätta mig för flera nätters sömnbrist skulle jag förmodligen halka ned i depression igen.

Ser jag tillbaka på mitt liv ser jag ett nytt mönster. Jag har haft många perioder där jag arbetat hårt och sovit lite. Undantagslöst utlöser långvarig sömnbrist depression hos mig.

Jag har att ta hand om mig. Äta gott och riktigt, samt sova.

Här och nu låter det så enkelt, men så har det inte varit! Det är rent löjligt hur jag har misshandlat mig själv genom åren!

Min bästa vän gav mig för många år sen en ledtråd. Han kallade mig intensiv och att jag enbart har två lägen; Antingen är jag På, eller så är jag På.

När han sade det tog jag det som en positiv egenskap, att jag är entusiastisk och arbetsvillig över alla gränser. Men myntet har en baksida. Jag har ingen naturlig stoppknapp, känner inte vanlig hunger eller trötthet för jag satt igång med något vet min entusiasm inte några gränser.

Jag tycker själv att det är på gränsen skrattretande men jag har nu som 46-åring att lära mig min kropps och mitt psykes fysiska gränser för utmattning.

Det blir mitt livs svåraste läxa. Men jag har att göra den.
Jag vill inte må dåligt igen.

Lösa trådar

Modem går långsamt i vanliga fall. När skogsmaskiner råkar riva med sig lite isolering och annat från trådarna blir det skrapigt i telefon - och modemet får ännu svårare att kommunicera.

Inte undra på att jag längtar efter det där bredbandet som skulle varit klart för något år sen...

(behöver jag talal om att detta inlägg görs från annan plats)

Min strumphög och Guernica

Så här ser en hemmapappas köksbord ut när minstingen sover. För då försöker jag reda ut problemet med det största av alla mysterier, det så kallade ”Udda socksyndromet” som undantagslöst alla tvättmaskiner oavsett fabrikat ställer till.

Lite skändligt kommer jag att tänka på Guernica. Vi minns Guernica eftersom en stor målare blev så upprörd att han ägnade några månader av sitt liv för att göra sin egen tolkning av fasan. Skändligheten. Övervåldet.

För dem som inte vet vad som hände kan jag helt kort berätta:
Franco, en fascist, ville ha makten över allt folk i Spanien. För att lyckas kväsa sitt folk tog han hjälp av nazityskland. Mitt ute i ingenstans låg en liten by med 7000 invånare. Guernica. En dag cirklade ett ensamt bombplan över staden. Flygplanet tog flera majestätiska varv över byn, plötsligt, helt på måfå släppte det tyska planet 6 bomber och flög därifrån. Några timmar senare kom en hel bombarmada och släppte sin last över den med 6 slumpvisa bomber utmärkta byn. Byn utplånades.
Inte för att det var ett militärt mål.
Utan just för att där bara bodde civila trevliga människor som kokade kaffe, ammade barn och sorterade strumpor.

I lugn ro.
I sitt stilla lilla hörn av världen.

Detta nidingsdåd genomförde Franco och Nazityskland som ett sorts klarspråk. Det sade:
Detta är vi kapabla till. Ett sådant här urskillningslöst övervåld kan vi släppa loss var som helst, när som helst.
Undertext: Ge nu upp landet till Franco.

Franco vann.
För vad har den vanliga snälla hederliga människan att sätta emot när motståndaren är beredd att använda urskillningslöst våld?

* * * *

I en annan tid i ett annat land kom Picassos målning att spela en märklig men belysande roll.
Amerikas Förenta stater ville skaffa sig allierade. Man ville ut och bomba lite, närmare bestämt hade man valt att förklara krig mot Irak för att ta bort en härskare där som man själv sett till att han fått makten, Saddam.

I FN-skrapans foajé där presskonferensen sedan skulle hållas så att hela världen skulle få veta att USA skulle befria oss alla från terrorister, hängde en jättestor gobeläng föreställande Picassos tavla Guernica.

Amerikanarna blev nervösa, kände sig rentav illa till mods och de spindoctors som alltid finns runtomkring utrikesministrar och försvarsministrar när de ska ut och tala offentligt skrek i munnen på varandra: ”Fuck! Take that shit down!”
Men det fick man inte.
”OK. Cover it! For God sake, cover it!”

Till slut täcktes Guernica-gobelängen över med en neutral blå duk. Presskonferensen kunde hållas. Mot en blå neutral och lugn bakgrund kunde USA:s representanter ge världen sitt budskap: ”Vi ska ta bort det onda, med små kirurgiska ingrepp.”

Bomber kallas så numer, på nyamerikansk militärjargong. Smaka på orden: Bomb med 250 kilo trotyl som spränger bort ett helt kvarter är likställt med ”Kirurgiskt instrument”.
Och så släpper man några tusen i stöten.

Sanningen är en annan. Sanningen är att Guernica upprepades av USA i Irak. Och det visste USA:s representanter. Det var fullkomligt nödvändigt att täcka över den fördömda tavla Picasso kluddat långt tigigare, i en annan tid, med andra missdådare.
Skulle världen fått se den i detta nya sammanhang hade vi alla gjort kopplingen.
Att USA var på väg att begå missdåd.

I vart fall sade det innersta dåliga samvetet hos dessa spindoctors det.
Man kände sig redan som skurkar, men ville dölja det.

* * *
En annan tid i ett annat land är idag.
Idag skjuter militärer i Burma in i folkhopar. Man skjuter på sina landsmän.
Militärledningen i landet har fått för sig att folket inte ska få sortera sina strumpor ifred.

Kraften i Picassos målning har ett ohyggligt ursprung.
Den berör oss eftersom Guernica ständigt är pågående.

I centrum av målningen finns en häst som plågas till döds. I hästens sida ett stort gapade sår, närmare bestämt ett hål. Ur hålet lät Picasso länge en fågel Fenix sticka fram. Liksom för att säga att ur blod och lidande kan något gott komma.

Picasso valde att ta bort fågeln.

Picasso gjorde rätt.

Det finns inget sådant hopp.

Det finns inget gott som kan springa ur skräck och övervåld.

Frågan är: Hur får vi stopp på det ständigt pågående upprepandet av Guernica?

Hur får vi stopp på våra makthavare?

Ibland är de till och med demokratiskt valda. Som i USA.

(Hittade vare sig någon bra länk eller bild på Guernica med min dåliga uppkoppling. Tipsa gärna)