Kan vi som små individer göra skillnad?

Veckan som gått:
Hemma: Gårdsplanen uppgrävd och rördelar och slangar och gängtejp och avgrävda jordkablar överallt. I de korta pauserna mellan föredrag hit och dit och blöjbyten lyckas jag koppla ihop det hela så att vi får provisoriskt rinnande vatten igen. Jag fasar för djupa frostnätter eftersom slangar och rörkopplingar ligger under bar himmel i sin två meter djupa men öppna grav. Vi har varit utan vatten sen augusti. Mitt i allt, störta iväg med barnen till svärmor för att ta hand om 100 kilo älg. Så hem igen, med svärmor så att hon kan hjälpa mig med barnen medan jag kopplar vattenledningarna att likna lite bättre rörmokeri.

Så iväg igen. En kortare vända. 44 mil.

Till Matfors Folkets Hus får jag vägbeskrivning i telefon. Jag hittar direkt.
Inne i salongen: Vaktmästaren svär över att han inte fått utbildning på ljudanläggning och mikrofon. Publiken strömmar in. Hela årskurs nio från Matfors skola.

Det händer att folk i arrangörsleden kan undslippa sig: ”Det är ju bara ungdomar”.
Jag förstår inte. Ungdomar har lika stor rätt att få ett bra föredrag som några andra.
I Matfors är det ingen som säger något sådant dumt. Rektorn, lärarna, vaktmästaren; alla vill vi få igång ljudet.

I Matfors kommer 120 niondeklassare. Om jag är illa förberedd eller inte får till mikrofonen förstör jag en avsevärd mängd livstid. Mig tar föredraget bara en timme och jag får betalt oavsett. Men jag upptar och sabbar 120 individers liv under en hel timme om jag inte är proffsig, bra.
Att förstöra 120 timmar livstid är respektlöst.

Jag hatar dåligt förberedda föredragshållare.
Man ska sköta sitt jobb.

Jag överväger att köra utan mikrofon. Jag vet att jag klarat 150 pers utan i en större salong. Dock, det är jobbigt för stämbanden. Jag ska hålla ett föredrag till på kvällen.

Vaktmästaren och jag får till ljudet någorlunda. Jag väljer att köra med mick trots halvtaskigt och burkigt ljud.
Föredraget går bra.

Sen kollapsar jag i cafeterian.
Att vårda tre småbarn och på egen hand meka med vattensystemet mellan föredragen hela veckan börjar ta ut sin rätt.
Jag sover på golvet i cafeterian. Jag vaknar, äter en bit mat på den intilliggande restaurangen med namn Dino.

Folk som inte är i branschen tror att man ser Sverige när man är på turné.
Andra kringresande kanske lyckas med det. Jag gör det inte.
Jag ser Folkets Hus. Jag ser en restaurang vid namn Dino.
Jag hinner efter maten slå en lov till ICA och ser att de satt upp affischer till kvällens författarbesök.

Skylten är klåpigt gjord, utförd med alla klassiska fel; över 4 olika typsnitt, varav två helt oläsbara. Men den värmer mitt hjärta.
Arrangörerna vill att det kommer folk.
De bryr sig.

Det finns folk därute som tror på det goda och vill locka fram det i olika form. För dem är jag en representant för ordet. För dem kan jag och det jag skriver och säger utgöra den smala skillnaden.
Skillnaden mellan att folk förstår varandra och kan prata med varandra, istället för att bli misstänksamma, eller rentav och i värsta fall; främlingsfientliga.

Litteratur är en väg till förståelse, tror och tycker dessa människor.
De är glada att jag kommer. De vill att kvällens arrangemang ska bli bra. Sprida goda ringar på vattnet.
På toaletten står jag och slår mig själv på kinderna för att vakna riktigt till liv igen.
Jag måste tagga mig själv så att jag orkar göra ett bra framträdande till.

Det blir bra. Jag signerar böcker som en galning efteråt.

I bilen hem känner jag att jag håller på att kollapsa igen, så jag kör in på en parkeringsficka och sover.
En stunds slummer kan göra underverk.

Sen sitter jag i bilen och gör en snabbanalys av mig själv. Trots den överväldigande tröttheten är jag robust lycklig. Det är bara att försiktigt ta sig hem genom natten.

Jag är hemma strax före tolv.
Minstingen väcker mig klockan fyra. Vill ha välling.
Fyra timmars sömn är allt jag får efter en tung vecka.

Dagen efter blir svår. Jag kopplar rör och slangar och klurar ut hur det ska göras för att fungera på ”riktigt” inte bara provisoriskt med ett för litet tryckkärl. Jag blir vresig mot barnen.
Det är priset.
Det är mina barn som betalar.

Jag bestämmer mig. Så här kan vi inte ha det.
Nu gäller att vila ikapp och få harmoni hemma igen.
Det är det enda som gäller.