Marknadskrafter. Riktad reklam.
Makt, begär efter jag vet inte vad, och otroliga kassaflöden.
Och mitt i detta flöde visar sig till synes oskyldiga företeelser som Facebook vara närmast bisarra faktainsamlare om människors vanor, allt möjligt, så att ägarna, sådana som Microsoft och andra, i slutändan kan rikta reklamen ännu effektivare, men även förskansar sig rätten att använda folks foton, texter. Allt. Plötsligt äger ägarna till Facebook hela våra imaginära liv, de delar av våra liv vi valt att lägga upp där.
Allt det där svårgenomträngliga händer därute i den stora världen.
Själv kurar jag skymning i mitt torp.
Närmaste stad ligger 3,8 mil bort. Jag bor alltså tillräckligt ensligt för att kunna slippa känslan av att vara en del av det virrvarr av, inte förtroliga överenskommelser, utan de snikna och gnidna och kortfristiga affärskontrakt och terminer i olja och derivat och optionshandel på kommande vete- ris- och majsskördar världen faktiskt är byggt på men som vi valt att kalla civilisation; denna företeelse som rör sig lika ryckvis framåt som en skottskadad och som endast förmår att mäta sin egen förmodade framgång i de kvartalsrapporter som strömmar in på världens börser.
Ibland vill jag slippa allt det där och då är det skönt att tundran börjar precis här och i väster breder fjällkedjan ut sig.
Jag har stängt av allt det där andra.
Jag är bara här.
Långsamt, ytterst långsamt genomför jag det jag vill. Jag fokuserar.
Barnen är med mig hela tiden, medan hustrun arbetar många timmar på sitt nya jobb som rektor.
En halv minut där, tio minuter här, en halvtimme där. Vecka efter vecka.
Snart har jag troligen lyckats flytta det jag definierat som ”punkten”.
Det sker medan barnen rasar utan att jag behöver styra dem eller medla i en hårdragningskonflikt. Det sker när jag plockar disk och barnen hjälper mig istället för att slabba ner mer och tappa och ha sönder saker, vilket händer lika ofta.
Jag kan inte förklara hur eller varför jag fastnar i de projekt jag till slut genomför. Denna gång handlar det om att förflytta det jag kallar ”den upplevda tryckpunkten” cirka 12 millimeter nedåt i handen.
Det handlar givetvis om bågskytte och den tryckpunkt som bildas i handen när man spänner upp en pilbåge. Genom att forma handtaget annorlunda går den att flytta – och sitter den på rätt ställe har jag fått för mig att man kan skjuta någon procent bättre. Men det är inte det intressanta. Det jag söker är något annat. Det handlar om känsla. Det handlar om hur kraften går in i skyttens kropp och fortplantar sig genom senor, muskler och skelett.
I slutändan handlar det om Zen.
Andra har alltså gjort upptäckten många tusen år före mig.
Jag håller inte på med Zen. Jag mediterar inte. Jag håller inte på med bågskytte heller, eller i vart fall lika lite som klockmakaren håller på med metallurgi utan endast måste bemästra även det för att till slut få till den exakta och rätta klangen i sina klockor.
Så att klockorna blir vackra att lyssna till.
Så här är det:
När allt stämmer i bågskytte är världen plötsligt i total harmoni.
Det är vad jag vill ge världen.
Den sortens känsla av balans och harmoni.
Prosaiskt skulle man alltså kunna säga att jag ”bara gör ett nytt handtag till en pilbåge”. Ytterligare en produkt i mängden att tjäna pengar på. Att sälja. Bygga företag kring. Att börsnotera.
Men det handlar inte om det. Det handlar om att vi människor är ämnade för något annat än att de smartaste och snabbaste bland oss ständigt, med hjärtat i halsgropen, måste snegla på hur mycket klockan är och hur världens börser står, för att i rättan tid flytta pengar från optioner i Amerikas nästkommande veteskörd till olja, eller från olja till dollar eller Japansk valuta eller statsskuldväxlar. Genom detta fyller vi alla våra liv med så mycket onödig ängslan, så mycket onödig strävan som inte leder dit vi människor faktiskt vill.
Vår tids samlade oro är det väldigaste människan hittills presterat.
Här i mitt lilla hus på gränsen till tundran ser jag att det är så. Mitt långa sökande efter tryckpunkten i handen gör saken närmast skrämmande klar för mig. Det finns en annan värld.
Kanske har vår civilisation så svårt att välja den andra världen eftersom så få har upplevt den?
Makt, begär efter jag vet inte vad, och otroliga kassaflöden.
Och mitt i detta flöde visar sig till synes oskyldiga företeelser som Facebook vara närmast bisarra faktainsamlare om människors vanor, allt möjligt, så att ägarna, sådana som Microsoft och andra, i slutändan kan rikta reklamen ännu effektivare, men även förskansar sig rätten att använda folks foton, texter. Allt. Plötsligt äger ägarna till Facebook hela våra imaginära liv, de delar av våra liv vi valt att lägga upp där.
Allt det där svårgenomträngliga händer därute i den stora världen.
Själv kurar jag skymning i mitt torp.
Närmaste stad ligger 3,8 mil bort. Jag bor alltså tillräckligt ensligt för att kunna slippa känslan av att vara en del av det virrvarr av, inte förtroliga överenskommelser, utan de snikna och gnidna och kortfristiga affärskontrakt och terminer i olja och derivat och optionshandel på kommande vete- ris- och majsskördar världen faktiskt är byggt på men som vi valt att kalla civilisation; denna företeelse som rör sig lika ryckvis framåt som en skottskadad och som endast förmår att mäta sin egen förmodade framgång i de kvartalsrapporter som strömmar in på världens börser.
Ibland vill jag slippa allt det där och då är det skönt att tundran börjar precis här och i väster breder fjällkedjan ut sig.
Jag har stängt av allt det där andra.
Jag är bara här.
Långsamt, ytterst långsamt genomför jag det jag vill. Jag fokuserar.
Barnen är med mig hela tiden, medan hustrun arbetar många timmar på sitt nya jobb som rektor.
En halv minut där, tio minuter här, en halvtimme där. Vecka efter vecka.
Snart har jag troligen lyckats flytta det jag definierat som ”punkten”.
Det sker medan barnen rasar utan att jag behöver styra dem eller medla i en hårdragningskonflikt. Det sker när jag plockar disk och barnen hjälper mig istället för att slabba ner mer och tappa och ha sönder saker, vilket händer lika ofta.
Jag kan inte förklara hur eller varför jag fastnar i de projekt jag till slut genomför. Denna gång handlar det om att förflytta det jag kallar ”den upplevda tryckpunkten” cirka 12 millimeter nedåt i handen.
Det handlar givetvis om bågskytte och den tryckpunkt som bildas i handen när man spänner upp en pilbåge. Genom att forma handtaget annorlunda går den att flytta – och sitter den på rätt ställe har jag fått för mig att man kan skjuta någon procent bättre. Men det är inte det intressanta. Det jag söker är något annat. Det handlar om känsla. Det handlar om hur kraften går in i skyttens kropp och fortplantar sig genom senor, muskler och skelett.
I slutändan handlar det om Zen.
Andra har alltså gjort upptäckten många tusen år före mig.
Jag håller inte på med Zen. Jag mediterar inte. Jag håller inte på med bågskytte heller, eller i vart fall lika lite som klockmakaren håller på med metallurgi utan endast måste bemästra även det för att till slut få till den exakta och rätta klangen i sina klockor.
Så att klockorna blir vackra att lyssna till.
Så här är det:
När allt stämmer i bågskytte är världen plötsligt i total harmoni.
Det är vad jag vill ge världen.
Den sortens känsla av balans och harmoni.
Prosaiskt skulle man alltså kunna säga att jag ”bara gör ett nytt handtag till en pilbåge”. Ytterligare en produkt i mängden att tjäna pengar på. Att sälja. Bygga företag kring. Att börsnotera.
Men det handlar inte om det. Det handlar om att vi människor är ämnade för något annat än att de smartaste och snabbaste bland oss ständigt, med hjärtat i halsgropen, måste snegla på hur mycket klockan är och hur världens börser står, för att i rättan tid flytta pengar från optioner i Amerikas nästkommande veteskörd till olja, eller från olja till dollar eller Japansk valuta eller statsskuldväxlar. Genom detta fyller vi alla våra liv med så mycket onödig ängslan, så mycket onödig strävan som inte leder dit vi människor faktiskt vill.
Vår tids samlade oro är det väldigaste människan hittills presterat.
Här i mitt lilla hus på gränsen till tundran ser jag att det är så. Mitt långa sökande efter tryckpunkten i handen gör saken närmast skrämmande klar för mig. Det finns en annan värld.
Kanske har vår civilisation så svårt att välja den andra världen eftersom så få har upplevt den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar