Ingenting i livet är konstant, inte ens den egna personligheten eller ens åsikter om det motsatta könet.
Från det jag började skolan upptäckte jag att jag avskydde flickor. Denna motvilja bara växte med åren. Flickor var tråkiga. De satt perfekt stilla på lektionerna och lyssnade på allt det långrandiga som fröken sa. Råkade jag krypa under bänken i syfte att undvika lärarens blick en liten stund, för att kolla in hur världen såg ut om jag höll huvudet upp och ned, var det genast någon präktig flicka som med nit och iver räckte upp handen och uppmärksammade fröken på det hemska med mig:
”Fröken, nu stökar Ander igen!”
Flickor var inte bara tråkiga och gjorde allt det där trista som fröken bad om, de var rent förfärliga; de drog sig inte ens för att skvallra. Dessutom ställde de sig in. I min klass fanns en flicka som gav fröken presenter. Tänka sig! Jag gav aldrig fröken presenter. Jag avskydde henna mest av alla. Hon tvingade mig hela dagarna till saker jag inte tyckte om. Det gick så långt att jag till slut inte fann någon annan råd än att börja skolka för att slippa bli torterad så svårt.
Nu tittar jag på mina döttrar, de kallar sig själva Storasyster och ”Pessan Tula”. Och det är precis vad de är, men jag måste erkänna, jag är alldeles hänförd av dem. Hustrun hänför mig också, men på ett helt annat sätt – och hon har ändå precis gått och blivit rektor, det värsta ämbete jag kände till under mina första 17 levnadsår.
Och så kom sonen. På gott och ont går han i mina fotspår. Medan storasyster och Prinsessan Tula med stort allvar gör precis som man säger när det ska diskas eller städas, eller kanske ännu hellre, bakas kokosbollar så gör sonen något helt annat. Han har satt i system att ignorera varje order, varje instruktion. Han hörsammar precis ingenting, hellre blir han upphetsad av tillsägelser och fortsätter än ivrigare att pilla in strumpstickan i kontakten eller vad nu man försöker hindra honom ifrån att göra. Varje tendens i hans psyke, varje känsloyttring han äger, och hela hans samlade agerande utmynnar i att jag tvingas säga att han är anarkismen personifierad. Precis som jag själv en gång i tiden passar han inte in i möblerade rum och det tog många år innan jag passade in i samhället. Så är riktiga pojkar helt enkelt funtade.
Varje dag hinner han med att riva ut allt ur alla lådor i köket, möblera om alla skor i hallen, en del hittar man i toastolen, andra under krypgrunden på huset. Och har han varit med att baka med storasyster och prinsessan Tula, så lyckas han alltid smussla undan tillräckligt med deg som sedan sitter kletad på TV:n, datorn och fönstret i sovrummet. Och när jag ska gå ut för att hämta ved gör det ont i foten när jag kör ner den i stöveln, för där ligger givetvis det försvunna smörkladdiga decilitermåttet.
Vi har haft barn i fem år, det märktes inte de första åren, för då hade vi två flickor som inte rörde till alltihop att mest likna en soptipp. Sonens energi att föröda hemmet är helt outsinlig och det är med blandade känslor jag serverar honom mat, å ena sidan får han då mer energi att förhärja huset med, å andra sidan ger det honom en chans att växa och en dag uppnå mer mogen ålder, då även mitt kön tycks lugna ned sig en smula.
Vid 46 års ålder har mitt sinnelag kommit till en mild acceptans av både pojkars och flickors läggning. Jag tycker inte längre att flickor är så tråkiga att alla klockor i världen stannar, särskilt de som är upphängda i klassrum, och jag skulle numer bli upprörd om mina döttrar inte ”skvallrade”. Jag är istället i trängande behov av deras rapporter, vad sonen har för sig, så jag hinner avvärja farorna. Och duktiga som de är ropar döttrarna alltid exakt i rättan tid för att rädda liv, men naturligtvis efter det att de själva fått skratta åt ett roligt skådespel: ”Pappa! Skynda dig! Odin har klättrat ned i toastolen med huvudet före!”
På så sätt hinner jag ur den viktigaste aspekten alltid i tid men ändå, för att rädda kläder och tvätt och prylar ur det snabba och ständigt accelererande fördärvets grepp, är den avgörande sekunden alltid slagen. Men det är som Storasyster i familjen säger; ”Pappa, vi har ju tvättmaskin."
Från det jag började skolan upptäckte jag att jag avskydde flickor. Denna motvilja bara växte med åren. Flickor var tråkiga. De satt perfekt stilla på lektionerna och lyssnade på allt det långrandiga som fröken sa. Råkade jag krypa under bänken i syfte att undvika lärarens blick en liten stund, för att kolla in hur världen såg ut om jag höll huvudet upp och ned, var det genast någon präktig flicka som med nit och iver räckte upp handen och uppmärksammade fröken på det hemska med mig:
”Fröken, nu stökar Ander igen!”
Flickor var inte bara tråkiga och gjorde allt det där trista som fröken bad om, de var rent förfärliga; de drog sig inte ens för att skvallra. Dessutom ställde de sig in. I min klass fanns en flicka som gav fröken presenter. Tänka sig! Jag gav aldrig fröken presenter. Jag avskydde henna mest av alla. Hon tvingade mig hela dagarna till saker jag inte tyckte om. Det gick så långt att jag till slut inte fann någon annan råd än att börja skolka för att slippa bli torterad så svårt.
Nu tittar jag på mina döttrar, de kallar sig själva Storasyster och ”Pessan Tula”. Och det är precis vad de är, men jag måste erkänna, jag är alldeles hänförd av dem. Hustrun hänför mig också, men på ett helt annat sätt – och hon har ändå precis gått och blivit rektor, det värsta ämbete jag kände till under mina första 17 levnadsår.
Och så kom sonen. På gott och ont går han i mina fotspår. Medan storasyster och Prinsessan Tula med stort allvar gör precis som man säger när det ska diskas eller städas, eller kanske ännu hellre, bakas kokosbollar så gör sonen något helt annat. Han har satt i system att ignorera varje order, varje instruktion. Han hörsammar precis ingenting, hellre blir han upphetsad av tillsägelser och fortsätter än ivrigare att pilla in strumpstickan i kontakten eller vad nu man försöker hindra honom ifrån att göra. Varje tendens i hans psyke, varje känsloyttring han äger, och hela hans samlade agerande utmynnar i att jag tvingas säga att han är anarkismen personifierad. Precis som jag själv en gång i tiden passar han inte in i möblerade rum och det tog många år innan jag passade in i samhället. Så är riktiga pojkar helt enkelt funtade.
Varje dag hinner han med att riva ut allt ur alla lådor i köket, möblera om alla skor i hallen, en del hittar man i toastolen, andra under krypgrunden på huset. Och har han varit med att baka med storasyster och prinsessan Tula, så lyckas han alltid smussla undan tillräckligt med deg som sedan sitter kletad på TV:n, datorn och fönstret i sovrummet. Och när jag ska gå ut för att hämta ved gör det ont i foten när jag kör ner den i stöveln, för där ligger givetvis det försvunna smörkladdiga decilitermåttet.
Vi har haft barn i fem år, det märktes inte de första åren, för då hade vi två flickor som inte rörde till alltihop att mest likna en soptipp. Sonens energi att föröda hemmet är helt outsinlig och det är med blandade känslor jag serverar honom mat, å ena sidan får han då mer energi att förhärja huset med, å andra sidan ger det honom en chans att växa och en dag uppnå mer mogen ålder, då även mitt kön tycks lugna ned sig en smula.
Vid 46 års ålder har mitt sinnelag kommit till en mild acceptans av både pojkars och flickors läggning. Jag tycker inte längre att flickor är så tråkiga att alla klockor i världen stannar, särskilt de som är upphängda i klassrum, och jag skulle numer bli upprörd om mina döttrar inte ”skvallrade”. Jag är istället i trängande behov av deras rapporter, vad sonen har för sig, så jag hinner avvärja farorna. Och duktiga som de är ropar döttrarna alltid exakt i rättan tid för att rädda liv, men naturligtvis efter det att de själva fått skratta åt ett roligt skådespel: ”Pappa! Skynda dig! Odin har klättrat ned i toastolen med huvudet före!”
På så sätt hinner jag ur den viktigaste aspekten alltid i tid men ändå, för att rädda kläder och tvätt och prylar ur det snabba och ständigt accelererande fördärvets grepp, är den avgörande sekunden alltid slagen. Men det är som Storasyster i familjen säger; ”Pappa, vi har ju tvättmaskin."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar