Postdepression

Depression är svårt. Folk känner skam. Det är något man inte talar om.
Därför visste en del inte hur de skulle förhålla sig när jag skrev om min depression här på bloggen. Även i verkliga livet sade jag som det var, att jag käkade Mirtazapin.

Men de flesta blev odelat glada över att jag satte ord på det svåra. Jag frågar mig; vad annat har vi författare till?
Det är den nytta författare eventuellt kan göra, att vi tar oss tid, sätter oss ned och letar ord till det som är svårt att beskriva.

Här känner jag att jag fuskat. Jag äger en önskan att göra en riktig genomlysning av problemet. Kruxet är att jag inte hinner. Jag har tre barn och ett hem att sköta. Så jag väljer bort det för tillfället. Jag kan inte ta mig tiden att forska igenom ämnet för att skriva om det på ett adekvat sätt.

Ändå känner jag att jag åtminstone måste göra en kort sammanfattning. Folk både mejlar och ringer. De söker stöd hos någon som kanske vet något eftersom deras läkare inte verkar ha riktigt kläm på läget.
Tyvärr besitter jag ingen kunskap alls i ämnet, kan bara relatera till det som hände mig själv.

Ändå vågar jag göra ett viktigt påstående: Det var INTE mitt tankeinnehåll som gjorde mig deprimerad. Jag hade alltså kunnat ha tusen och åter tusen duktiga psykologer att prata med; det hade inte hjälpt. Möjligen hade det hjälpt med kognitiv terapi, men den terapiformen finns knappt i Sverige.

Enligt SBU – Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering – kan en egentlig depression vara Lindrig, Måttlig eller Svår. Jag hade troligen en måttlig depression. Jag kunde inte längre sköta vardagslivet. Vid Svår depression kommer tankar på att ta sitt liv, så långt hade jag inte sjunkit.

Jag hade kraft nog att söka mig till psyket, de lyssnade på mig på telefon i ca 2 minuter men ville inte ta emot mig. De hänvisade mig till närmaste distriktsläkare som fått förskrivningsrätt på psykofarmaka.

Jag gick till distriktsläkaren. Diagnosen ”måttlig depression” ställdes.
Vid måttlig depression kan viss psykoterapi hjälpa enligt SBU, om den inriktar sig på ens tillvaro ”här och nu” och INTE börjar gräva i patientens barndom.
Tragiskt nog hör över 80 procent av dem som är psykologiutbildade i Sverige till den psykodynamiska skolan. SBU – Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering – skriver: ”Det saknas stöd för att psykoanalys eller lång psykodynamisk psykoterapi är effektiva mot depressioner.”

Att få rätt terapiform vid depression är därför nästan omöjligt. Dessutom, det kräver oftast omkring 20 tillfällen. Min distriktsläkare ville att jag skulle gå i den terapi som bjöds, jag avböjde. Dels visste jag att det vore lönlöst eftersom terapiformen i vårt landsting är felaktig, dels hade jag inte tid eftersom jag har vårdnaden om barnen.

Min distriktsläkare visste inte vad hon skulle skriva ut, utan noterade mina symtom, ringde det som kallas ”bakjouren” på psyket där någon jäktad person föreslog att det skulle förskrivas Mirtazapin till mig.

På denna hörsägen förskrevs alltså Mirtazapin till mig. En icke skolad och därmed inte kompetent läkare ringde en annan jäktad läkare och under någon minuts samtal föreslog man att man skulle ge mig Mirtazapin – ett preparat som har stor inverkan på hjärnans funktion.

Vid tillfället ifråga var jag i för dåligt skick för att resa några protester. Hade de sagt åt mig att pumpa in bensin i ådrorna hade jag gjort det. Trots att jag egentligen vet att man dör av redan ganska låga doser med bensin i blodet.

Backar man i denna blogg till augusti och september kan man följa den resa jag fick med Mirtazapin.
Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt. Min dotter, fem år, frågade: ”Pappa, varför kör vi så långsamt till affären?”
Jag ville inte gärna säga att jag aldrig känt mig så full och bakis på en och samma gång att jag inte tordes köra fortare utan sade: ”Det är så fina färger på träden, tycker du inte Naya!”

Alla andra visste, men jag valde att inte försöka förklara detta för mina barn. Den enda förklaring de fick var att jag var väldigt trött eftersom jag arbetat för mycket. (Nu efteråt förstår jag att det faktiskt var en alldeles korrekt förklaring). Det enda barnen upplevde under en period var att deras pappa var väldigt mycket tråkigare och tröttare än vanligt.

Mirtazapin gav mig alltså svåra biverkningar. Jag var trött, dåsig och våldsamt bakfull hela tiden. Inuti dessa svåra biverkningar mådde mitt sinne trots allt rätt bra. Mirtazapin höjer, genom att täppa till återföringshålen i cellväggen, halterna av noradrenalin och serotonin i synapserna. Förhöjd serotoninhalt får en att må bra och känna sig väl till mods. Vissa människors depression kan alltså alldeles säkert avhjälpas med detta preparat och hur eländig jag än var av biverkningarna så kände jag mig rätt väl till sinnes, förutom några gastkramande panikångestattacker, som preparatet troligen gav mig innan hjärnan lyckats kalibrera om sig och acceptera förhöjda nivåer av de två signalsubstanserna.

Efter ca 18 dagar klarade jag inte av att ta förskriven dos om 30 mg längre, jag halverade dosen på eget bevåg genom att endast äta halva tabletter.
Jag sökte inte ens upp min distriktsläkare för jag insåg att hon inte skulle kunna hjälpa mig i detta beslut.

Jag hade vid denna tid redan träffat henne tre gånger och mot min vilja försökte hon pracka på mig samtalsterapi och började dra i trådar från min barndom. Jag vet redan att min barndom till stora delar var kass, så det är inget jag mår bättre av att dra upp igen. Jag är färdig med min barndom och har bearbetat den, men kan givetvis under den försvagning av jagkänslan som uppstår vid depression låta mig luras av en välmenande psykolog och återigen börja dra av sårskorpor som är över 40 år gamla. Jag anser att det inte är någon nytta med sådan terapi.

(Enligt mitt sätt att se lider man bara i onödan en gång till när man går i sådan terapi. Man led och fick trauman i sin barndom – och så tvingas man sitta och snacka om skiten och gråta igen, 60 minuter i veckan, i fem år…)

På 15 mg kan sägas att biverkningarna halverades. Jag levde inte längre i värsta bakfyllan, som efter sju helrör whiskey, utan bara som om jag druckit en enda flaska… Alltså, jag mådde fortfarande värre än kass, men ändå jämförelsevis bättre. Jag stod ut i tio dagar till med medicinen.

Pernilla som har sajten http://www.serotonin.nu/ gav mig en del råd. Bland annat föreslog hon att jag skulle göra testet som finns på http://www.hormonbalans.se/

Denna test tror jag faktiskt ställde en bättre diagnos än min distriktsläkare hade presterat. Testen gav vid handen att det hellre var halterna av dopamin och acetycholin som skulle höjas i min hjärna. Testen visade att jag hade alldeles nog med serotonin.

Det är precis som Pernilla skriver på sin sajt http://www.serotonin.nu/ Det finns en massa fina mediciner, men läkarna kan inte det här. De förskriver lite på chans. Kunskapsnivån är för låg. Man prövar sig fram med patienten som olycklig och än mer ovetande försökskanin.

Även hos allmänheten är kunskapen låg. En deprimerad människa behöver inte ha negativt tankeinnehåll för att må dåligt. Orsaken kan vara fysisk. Man kan sakna halter av något spårämne, en brist som gör att hjärnan inte kan tillverka nog stora mängder av de signalsubstanser som gör att vi överhuvudtaget kan tänka, känna, varsebli och förstå och tolka vår omgivning.

Möjligen är vi olika disponerade, en del har lättare att bli deprimerade än andra. Man kan tänka sig att en del personer kan ha för stora återföringshål för serotonin. Alltså sjunker deras serotoninhalt snabbare än hos andra. Man kan tänka sig en rad andra varianter, små, mikroskopiskt små, biologiska skillnader som gör att den ena är frisk, den andra får Parkinson. Vid just Parkinson tycks det vara dopaminnivån som är för låg.

Inom en snar framtid kan vi med all säkerhet medicinera bättre mot en rad olika tillstånd som vi idag inte riktigt lyckas pricka in. Både mediciner och diagnosmetoder kommer att bli bättre.

Det var genom de täta kontakterna med Pernilla som jag vågade ta egna beslut. Första steget var att jag halverade den dos läkaren sagt åt mig att ta. Nästa steg var att jag avslutade medicineringen helt. Jag gjorde detta helt på egen hand och konsulterade inte längre min läkare som jag ändå tappat förtroendet för.

När medicinen gått ur kroppen helt och hållet efter ca 40 timmar var jag kärnfrisk. Jag hade inte ett spår av depression kvar. Alla hemska biverkningar var naturligtvis också borta.

VAD GJORDE MIG FÖRST SJUK OCH SEDAN FRISK?

Jag tror det gick till så här när jag blev sjuk:
Trots att jag fått både ett, två och tre barn fortsatte jag att arbeta som om barnen inte fanns. Det vill säga, jag var med barnen på dagtid, vilket kräver sina modiga 12 timmar vaken tid. Sen satte jag igång att arbeta. Ofta ett åttatimmars pass… Och när jag väl sov väckte barnen mig titt som tätt, de ville ha välling eller byta blöja…

Sömnbristen ledde mig raka vägen till depression. Jag slet vidare, för jag tyckte aldrig att jag hann färdigt med mitt marknadsföringsarbete – och dessutom, jag hade våldsamt minus på mitt företagskonto, mer än hundratusen kronor back. Alltså försökte jag jobba ikapp. Med tre barn att ta hand om…

Det är inte alltid man ser sin egen situation. Jag fattade inte att jag var på väg att slita ut mig. Än mindre förstod jag att jag på detta vis kunde rycka sönder den kemiska balansen i hjärnan.

Men det var vad som hände.
Mirtazapinen hjälpte mig, men på ett oväntat sätt. Den fungerade som rena sömnpillret för mig. På nätterna sov jag 10-12 timmar utan att vakna. Sedan sov jag middag med minstingen 2 timmar, dessutom.

I en månads tog jag Mirtazapin. Denna månad sov jag säkert 400 timmar, mot vanliga 100.

Medicinen hjälpte mig att upptäcka det självklara; att även jag, så författare och egenföretagare jag är, har behov av sömn.

Att käka Mirtazapin är undantagslöst det hemskaste jag gjort, men med chockverkan ändrade medicinen mitt dåliga beteende.

Jag går nu och lägger mig om kvällarna. Pernilla och även en Homeopat i Östersund har föreslagit vitamin B12 som kosttillskott för att bygga upp hjärnans egna substanser.

Jag sover minst 8 timmar per dygn. Jag äter lite B-vitamin. Jag har slutat att arbeta och tar ”bara” hand om barnen.

Så håller jag mig frisk.

Två nätter slarvade jag med sömnen. Direkt kände jag dagen efter hur jag blir mörkare i sinnet. Jag fick som hemska skov av meningslöshetskänsla.
Återigen: Detta sker helt utan att jag fyller hjärnan med tråkiga tankar. Det bara kommer över mig.
Förmodligen går jag på en tunnare is än jag själv anar. Skulle jag utsätta mig för flera nätters sömnbrist skulle jag förmodligen halka ned i depression igen.

Ser jag tillbaka på mitt liv ser jag ett nytt mönster. Jag har haft många perioder där jag arbetat hårt och sovit lite. Undantagslöst utlöser långvarig sömnbrist depression hos mig.

Jag har att ta hand om mig. Äta gott och riktigt, samt sova.

Här och nu låter det så enkelt, men så har det inte varit! Det är rent löjligt hur jag har misshandlat mig själv genom åren!

Min bästa vän gav mig för många år sen en ledtråd. Han kallade mig intensiv och att jag enbart har två lägen; Antingen är jag På, eller så är jag På.

När han sade det tog jag det som en positiv egenskap, att jag är entusiastisk och arbetsvillig över alla gränser. Men myntet har en baksida. Jag har ingen naturlig stoppknapp, känner inte vanlig hunger eller trötthet för jag satt igång med något vet min entusiasm inte några gränser.

Jag tycker själv att det är på gränsen skrattretande men jag har nu som 46-åring att lära mig min kropps och mitt psykes fysiska gränser för utmattning.

Det blir mitt livs svåraste läxa. Men jag har att göra den.
Jag vill inte må dåligt igen.