Att resa

Vi åker genom svindlande landskap. Jag är på väg till ett möte som kommer att fullborda mina drömmar om hur man kan uppnå korta men intensiva stunder av absolut harmoni.
Bredvid sitter Naya 5 år och säger att det är vackert och hon lyckas säga det utan att låta vare sig präktig eller lillgammal. Men strax har vi passerat en fördold brytpunkt av tid beroende på barnkroppars snabba metabolism. Saker och landskap äldsta dottern ser är inte längre intressanta. Och solen sticker henne i ögonen. Naya fem år utbrister, med ett helt annat och otrevligare tonläge att ”jag hatar att åka bil!”

Tula, strax tre år, hänger på i baksätet:
”Ja, hataj att åka bil.”

Misstämningen sprider sig. Jag hör hur Odin, 15 månader, börjar knorra. Var är äpplena, tänker jag? Jag har alltid äpplen och bananer och färdigskurna morotsstavar till hands att trycka in i barnens munnar när det börjar barka åt skogen med deras blodsocker och humör. En minnesblixt slår in i mig, påsen står kvar på köksbänken.

”Ska vi svänga in till döda fallet?” säger jag för att i möjligaste mån avstyra den annalkande katastrofen.

”Va´e döda fallet för nått?” kvider Naya surt så jag riktigt ska förstå att hon inte vill höra talas om några döda fall.

”Va’e döda fallet för nått?” ekar Tula.

Odin, 15 månader börjar stöna. Jag hör på stönet att det här inte kommer att bli en kul resa. Medan jag kör häver jag på något övergymnastiskt vis högerhanden bakåt och når baksätet och barnstolen där. Jag kan sticka in handen mellan Odins rygg och hans säte. Han är varm som en härdsmälta och dyblöt av svett. Jag tänker: Hur roligt kan det vara att sitta fastspänd och kränga omkring baklänges genom världen i ett frigolitbalja timme ut och timme in? Hur skulle jag må? Hur länge skulle jag stå ut? Hur fasen kan de få för sig att konstruera barnstolar i frigolit, det varmaste av varmt? Och brinner som napalm gör det också, om det skulle börja brinna. Flamsäkert tyg draget över – pyttsan!

”Det kanske finns en kiosk vid döda fallet!” utropar jag.

Hoppet tänds i Nayas ögon.
”Har dom glass?”

Jag vrider min själ fram och tillbaka innan jag svarar. Just nu skulle jag kunna bjuda på all glass i världen, för ungarna har varit duktiga. Men jag vet också hur lätt jag har att glida iväg. För några veckor sen åt vi faktiskt glass och godis mest varje dag. Barnen var ju så duktiga och var värda det! Men hustrun har rätt. Jag är precis fullständigt principlös på några av de plan vi människor ibland befinner oss, eller bestämmer som lämpliga. På andra plan är jag benhård. Orubblig.

Jag lyckas med en förbluffande intellektuell saltomortal och hör mig själv säga:
”Kiosken kanske är stängd. Eller så finns det ingen kiosk. Det heter ju döda fallet så det kanske är alldeles dött där”.

Så vinner man betänketid!

Döda fallet är stängt. Det är inte en människa där. Vi går omkring och tittar. Kissar bakom buskar. Busar. Tillbaka i bilen hittar vi kexsmulor i baksätet som vi muntert äter upp eftersom det är det enda vi har. Barnen skrattar. Tycker pappa är tokig som på så stort och riktigt allvar anser att de faktiskt ska äta smulorna! Allihopa.

Naya hittar mitt handtag. Anledningen till hela resan. Hon vrider och vänder på det.
”Men pappa. Varför måste vi åka till Heikki när du redan byggt ett handtag? Du säger ju att det fungerar så bra?”

Jag svarar att det bara är ett idéhandtag, en grovskiss gjord av tejp och korkmattsbitar och lim och tygremsor och spackel. Jag säger att Heikki ska bygga en hel pilbåge i vackra träslag och sen kommer han att slipa till ett handtag som blir så fint att vi kommer att häpna.

Väl framme förlorar jag och Heikki oss i det nya handtagets funktion och utformning. Hans två något äldre döttrar tar hand om och leker med mina barn. Mot kvällningen har vi hittat formen. Pilbågen är fortfarande rå och oslipad, men är ändå det mest välbalanserade jag hållit i min hand. Min tro besannas. Den är en fröjd att skjuta med.

Ett års funderingar kring ”handtagets tryckpunkt” börjar närma sig sin upplösning och en varm lycka sprider sig inom mig.

På väg hem genom mörkret sover barnen. Sista timmen vaknar Odin och skriker eftersom han inte vill sitta i sin frigolitbytta längre och koka.
Jag kan inte låta bli att börja fundera över bilbarnstolar: Ett billigt material som går att formgjuta, men inte är så varmt mot kroppen. Men jag försöker skuffa undan tanken. För jag och Heikki trevar oss nu fram i samtalen om något helt annat. Vi kan ta delar av det kunnande vi fått kring krafter och spänningar i material i pilbågar och flytta över på vindkraft.
Det låter kanske konstigt, men exakt så är det. I mitt huvud snurrar nu en ny sorts vindkraftverk – och det kommer ur pilbågarna, samt det faktum att jag kan segla och har hoppat mycket fallskärm. Aerodynamik helt enkelt, upplevd med hela kroppen i fritt fall i 400 km/h.

”Hinner vi till Bolibompa?” undrar Naya.
”Om det inte är halt längre fram”, säger jag och tackar henne inom mig för att hon tar mig åter till denna världen. Jag ska vara pappaledig och inte börja ragga en halv miljon för att ha råd att utveckla ett nytt vindkraftverk. Och när jag är klar med pappaledigheten ska jag skriva böcker. Så är planen.