lördag, oktober 17, 2009

Den relativa upphovsrätten

Den kanske viktigaste artikeln om upphovsrättens totala relativitet på länge har Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga Biblioteket skrivit.

Läs och begrunda i SvD hur upphovsrätten ändrats i längd, inte fungerar, låser in...

Man kan verkligen undra varför bokbranschen håller emot...

Google ger dem och oss alla en underbar tjänst.

Edit:
DN:s ledare resonerar kring Google books som ett plufsigt fyllo som letar ledtrådar i sina egna spyor medan Mats Söderlund i samma tidning visar att Googles avtal är avsevärt mycket bättre än vad Bonniers ger sina författare.

Jag gissar att Bonniers ilska bottnar i att Google satt fingret på en öm punkt. Av de 60 000 titlar Dag Wetterberg talar om tillhör en majoritet författarna och Bonniers har låg eller ingen ersättning alls att hämta där.

När de nu lanserar egna e-boksavtal är villkoren betydligt sämre än Googles. En enkel jämförelse:

Googles avtal är inte exklusivt, författaren behåller rätten att göra vad man vill med sina texter. Bonniers kräver ensamrätt.

Författaren kan när som helst begära att Google plockar bort hans eller hennes böcker. Bonniers avtal låser författare på livstid, och författarens arvingar ytterligare en livstid. Google ger författaren 63 procent av intäkterna. Bonniers ”erbjuder” 24 procent.


Till sist känner sig Nicklas Noterar sig tvungen att reda ut begreppen så att DN:s ledarredaktion om möjligt kan bringas till åtminstone nödtorftig insikt och kunskap i ämnet. Nicklas avslutar:

När DN skriver så okunnigt om avtalet riskerar de just att ytterligare föda de konspirationsteoretiker som inte vill se något annat än en mäktig medieaktör som använder sin egen plattform som megafon för sina kommersiella intressen. Det hör till saken att jag inte tror att det är detta vi ser, men jag behöver en annan förklaring till den massiva okunnighet och brist på vilja till analys som dagens ledare visar upp.

Annars riskerar DN att förlora en hel del trovärdighet, tyvärr.

Även Mårten Schultz ställer sig frågande till DN:s ledarsida och påminner oss om hur DN bara för några år sedan genom dagens immateralrättsliga monopol lyckats tysta en motståndare:

I vilket fall är ledarens rubrik talande. ”Digitalt monopol”. Saken är att upphovsrätten (liksom andra immateriella rättigheter), så som den idag hävdas av upphovsrättsorganisationer, i sig är ett legalt monopol. Immateriella rättigheter är de facto ett konkurrenshinder: Det hindrar ju andra än rättighetsinnehavaren från att komma in på den relevanta marknaden. DN:s ledarsida har inte varit främmande för att bredbent försvara denna monopolställning. När en politisk tidskrift för sju-åtta år sedan återpublicerade en ledarkrönika från DN i faksimil för att bemöta den kritik mot tidskriften som DN:s krönika innehöll, så lät tidningen stämma meningsmotståndaren. Och vann. Förstås. DN hör till Sveriges idag ledande medieimperium. Tidningen kan, för att citera tidningen kulturchef, ”driv[a] sin sak med hjälp av dyrköpt juridik, som verkar för deras sak”. Upphovsrätten kvävde en meningsmotståndares röst.

3 kommentarer:

Farmorgun sa...

Håller helt med dig. Läs även Nicklas Lundblads "Varför skriver DN så okunnigt om Google Books
http://noisesociety.com/nicklaslundblad.se/?p=165

Anders sa...

Tack för tips farmor!

jag blev tvungen att göra en edit.

Anonym sa...

DN?

Trovärdig?

Inget av Bonnierkoncernens bolag har väl ett uns trovärdighet i dessa frågor.