tisdag, april 07, 2009

Kastalskolan Brunflo

Från Föredrag

Minuterna innan. Jag går runt i aulan och lyssnar på min egen förstärkta röst från headsetet. Jag kalibrerar och får bort de sista puff-ljuden genom att flytta mikrofonen lite åt sidan, lite nedåt mot hakan.

Jag har gjort det här i över femton år, varit handelsresande i ord. Jag har alltså upparbetat en ganska stor scenvana. Det skrämmer mig inte att stå inför folk. Ändå. Saliven är vitare och skummigare än när jag ligger hemma i sängen och läser. Den klumpar sig på något vis så att jag måste harkla mig. Till exempel.
Det visar att jag har någon form av adrenalinpåslag, någon stresshormon går ut i kroppen. På kul mäter jag pulsen. Sextiofyra slag i minuten. Det är vaken vilopuls, inte mer. Nästan som Armstrong när han landade som första människa på månen.
Det är en sorts lurig stress som kommer över en minuterna innan.
Just då, de där minuterna vill jag helst lämna återbud.

Jag harklar mig. De första eleverna från årskurs åtta börjar droppa in. De ska bli omkring 100 plus lärare.

Jag undrar hur jag ska börja. När alla satt sig väljer jag att mjukstarta. Jag berättar lite löst att jag gått på skolan, att jag flyttade från Stockholm där jag levt någon form av värstingliv. När jag kom till deras skola lugnade jag ner mig och fick det mycket bättre.

Det här är ett trick. De första åren var jag mycket mån om att planera min början. Nu gör jag tvärt om. Den är helt oplanerad. Jag pratar nästan vad som helst i en minut. Det handlar om att vänja publiken vid min röst och själv slappna av.
Efter fyrtio sekunder är den vita hårda saliven upplöst. Jag är helt avspänd. Jag har kontakt med publiken. Jag kör igång på riktigt.

De lyssnar som ljus. Inte ett stolsskrap. Inte en hostning. Fniss och skratt ibland när jag berättar något roligt.
Det är en helt underbar publik och när jag avslutar applåderar de hårt och mycket. Jag bugar. Jag ser på klockan. Jag har dragit över tiden. Jag har pratat i lika många minuter som jag hade puls. 64.
Några elever kommer fram. Vill köpa bok. De får halva priset. Några lärare köper också bok, de får betala mer eftersom de tjänar pengar.

En snabb kaffe på lärarrummet så håller jag seminarium för de som är nyfikna på hur just jag skriver mina böcker. Efteråt får jag applåder igen.
Jag vill inte stoppa in politik i det här. Men jag förstår inte varför vi har en utbildningsminister vid namn Jan Björklund och varför han spyr galla över vår skola, både lärare och elever.
Han snackar om flumsklola.
Jag har inte sett till någon sådan.
Jag möter fantastiska människor. Vuxna som unga.

Från Föredrag
(Klicka så kommer ni till större bilder)

16 kommentarer:

calandrella sa...

Intressant.

Markus "LAKE" Berglund sa...

Det är ingen slump att du är författare Anders, du kan nagla fast läsarna med något så banalt som en klasspresentation. :-)

Sedan får du det att låta som att Björklund pekat ut just din gamla skola som "flumsklola", har han verkligen gjort det?

Anonym sa...

Hej! Då jag satt längst bak och bara lyssnade, jag är 14 år och förstår hur du känner sådär några minuter innan alla stormar in. Du hade en lagom blanding om dina böcker och om dig själv, tror många moppekillar vart facinerade och fick lite "dumma" ideér av ditt föredrag, men de glömmer sakerna du sa om någon dag. Vill även tacka för boken du gav mig. Den är verkligen facinerande att tänka att du har gjort vissa av dessa saker.

Mvh
Kille som älskade ditt föredrag.

Anders sa...

@ Calandrella: *ler* Ok, vad var intressant, hjärtfrekvensen? Salivets konsistens? Att jag nämner Armstrong fast jag egentligen inte minns om det var han som höll i spakarna vid landing på månen, men den som gjorde det - och egentligen inte visste hur månytan skulle bära, han hade strax över vilopuls vid genomförandet, otroligt nog...

Fast jag är en mycket van fallskärmshoppare har jag med pulsklocka uppmätt att jag har kring 120 i puls när jag hoppar av ett flygplan.

Anders sa...

@ Lake. Där ser man! Vad bra då, att jag kan lämna mitt vanliga ämne om integritet!

Vad gäller Jan Björklund så fnissade jag lite när jag skrev om honom, för det slog mig att det faktiskt är ganska äckligt men effektivt att göra som han.
Han har öst ur sig totalt generaliserande kritik av skolor.

Han har sagt saker som att han vill komma till rätta med "flumskolan".

Antagligen riktar han denna kritik mot en socialdemokrati som bestämt hur skolan ska vara. Grejen är att vår skolpolitik och den skola vi har lyder under en skolreform som kom -94 till till -96.
De styrdokument som ligger till grund för skolans arbete är faktiskt bra - och det har rått ganska stor politisk enighet kring dem...

MEN, vad värre är. När jag åker runt och håller föredrag i Sveriges skolor träffar jag så många lärare som är uppriktigt ledsna. De i skolan har tolkat det som att deras högsta chef och ledare, ministern, spottar på dom.

Med sin svepande kritik av skolan har utbildningsministern fått skolpersonal i alla landets nära 300 kommuner att bli ledsna, upprörda, undrande... Vad gör de egentligen för fel?
De följer de - i mina ögon alltså helt utmärkta - styrdokument flera politiska partier och tidigare regeringar varit med om att forma...

* * *
Jag skrev alltså med vett och vilje lika generellt. Vilken, vilka skolor avser jag i min text?

Anders sa...

@ Anonym Kille som älskade ditt föredrag.

Tack ska du ha! Och det är alltid bra för mig att höra om blandningen av prat som jag kör på mina föredrag är bra eller inte.
För vad vet jag egentligen! Intenting om ingen säger åt mig!
Tänk vad hemskt om jag åkte ut till skolor, stod och pratade en helt timme inför 100 elever - och det var totalkass.

Då har jag ju faktiskt förstört 100 timmar liv....
Så ser jag det.

Som föredragshållare har man ett stort ansvar. Man förstör väldigt många timmar liv om man inte har något bra att berätta som folk antingen kan ha nytta av eller tycker är roligt att höra, så att man åtminstone får en rolig stund.

Det bästa är om det kan vara nyttigt, roligt och spännande på en gång.

Tack ännu en gång för din kommentar!

cnab sa...

Hej Anders-San! Visst var det väl så att det var dåvarande skolminister Göran Persson som gjorde om skolväsendet från en statlig till en kommunal angelägenhet? Tidigare var lärarna statstjänstemän så på den tiden kunde man nog säga att skolministern var deras chef.

När kommunerna sedan 60-talet har ansvaret för skolorna är det lite mer oklart med det centrala chefsskapet. Och att statusen i lärarjobbet - och reallönerna - sjunkit sedan kommunaliseringen, råder väl knappast ingen tvekan om?

Vad vill jag säga med det? Var det bättre förr? F-n vet ....

Anders sa...

@ Cnab.
Det tog jag inte i beaktande!

Jag har mer råkat läsa min hustrus "styrdokument" som har drällandes hemma ibland. Hon är ju rektor.

skollagen är ett sådan styrdokument.
Minns jag rätt kom den till -94, ungefär samtidigt som jag kom ut i skolorna och började föreläsa.

Sen dess har jag följt skolornas våndor från -94 då de inte till en början förstod lagstiftarens intentioner, till att det någorlunda fungerar idag.
(En avart har varit lärarhögskolan som inte fungerat bra)

Skollagen, samt andra styrdokument jag har kikat på har varit bra och goda.
Följer man de intentioner som står där får man en bra skola.

Minns jag rätt har till och med en fiende till mig med ett finger i dessa i mina ögon ganska bra styrdokument, Beatrice Ask....
(Har tyvärr inte tid att kolla att minnet inte spelar mig ett spratt)


* * *
Jag har ännu inte hunnit tagit del av de nya direktiv hr Björklund börjat vispa omkring, detta med provkrav i lägre åldrar, samt betyg osv.

Thomas Tvivlaren sa...

Instämmer med Lake! Nästan magi i ditt skrivande ju.

Vet inte vad Calandrella avsåg men själv gjorde jag samma reflektion med avseende på hur du beskriver psykologin kring att hålla föredrag.

För övrigt har jag ännu inte haft tid att börja läsa dina böcker men jag ser verkligen fram emot det och boktraven ligger och väntar på nattduksbordet!

Anders sa...

@ Thomas. Där ser man. Jag blir givetvis glad över dina ord, att du tycker det jag skriver ibland kan bli lite "nästan magi".

Samtidigt sliter det i mig, för jag har precis fattat ett beslut att strunta i att skriva.
Jag orkar inte vara fattig längre.

Hade jag varit städare alla dessa 16 år jag knaglat mig fram som egen företagare/författare så hade jag tjänat mer...

Jag älskar att skriva, men inte längre till priset av en alltid oviss och som det visar sig, dålig, ekonomi.

Min plan just nu är att hitta ett jobb, ett nattvak, om sådana finns, som inte kräver att jag är på språng hela natten.

jag vill helt enkelt få in en fast summa pengar, sköta om min familj - och förhoppningsvis hinna skriva litegrand...

Vi får se.

Thomas Tvivlaren sa...

Det var tråkigt att höra men jag har full förståelse för ditt beslut. Det går an att leva i regelmässig stressobalans som singel (och ung) men för mycket av den varan är inte bara mentalt jobbigt utan fysiskt ohälsosamt.

Antar att du redan kollat upp eventuella möjligheter från författarfonden? *griper efter halmstrån*

Anders sa...

@ Thomas:
Jag har erhållit stipendier från Svff.

Jag har fått för min debutbok "Månskensligisten", samt för första delen "Under den evigt blå himlen".

Jag har ingenting fått för de tre senaste böcker jag skrivit och fått utgivna.

Nu, eftersom jag skrivit och gett ut 5 böcker som når verkshöjd och har "kulturellt värde" hur man nu mäter det, är jag berättigad till till livstidslön, eller åtminstone 5-åriga stipendier.

Dett har jag sökt i flera år nu, två gånger per år.

Varje gång får jag meddelanden av typen: "Vi har 1203 ansökningar och vi har endast medel till 108 stipendiater. Beslutet går inte att överklaga och ingen har rätt till insyn i hur besluten fattas"...

Tja, jag söker eftersom vi har ett regelverk som tillåter det.
Men jag tycker det är en bakvänd skatteåterbäring! Liksom lotteribetonad.

Förre kulturministern Leif Pagrodsky ville höja de här anslagen så att fler författare skulle kunna få skrivro. Nuvarande regering och kulturminister vill tvärt om...

Jag vägrar döma i frågan. Jag vet faktiskt inte vad som är rätt.

Det finns enstaka författare som är smala, som jag älskar, och som jag förstår inte kan överleva rent kommersiellt.
Men hur ska man hitta på system att ge just de "svåra" författarna skrivro i form av skattepengar som delas ut till dem?

Jag vill läsa tyska Martin Buber översatt genom att även översättaren fått bidrag...

du eller någon annan vill inte ens höra talas om Martin Buber, än mindre en översättning....

Thomas Tvivlaren sa...

"Varje gång får jag meddelanden av typen: "Vi har 1203 ansökningar och vi har endast medel till 108 stipendiater. Beslutet går inte att överklaga och ingen har rätt till insyn i hur besluten fattas"...

Tja, jag söker eftersom vi har ett regelverk som tillåter det.
Men jag tycker det är en bakvänd skatteåterbäring! Liksom lotteribetonad."
Instämmer. Det bör finnas åtminstone en gnutta förutsägbarhet i alla dylika beslut. Ursäkta en begränsat insatt men hur drivs Författarförbundet? Är det en statligt grundad organisation eller är den privat och får statligt understöd? Om den statliga kopplingen är stark - eller egentligen oavsett det - så borde mer genomlysning av verksamheten vara att önska och kanske ett krav. Med tanke på hur nepotismen frågar inom mediasverige så vore det inte alltför konstigt om den frodas även inom SvFF...

Angående Martin Buber så var namnet obekant fram tills nu. En snabbskumning på Wikipedia födde dock ett intressefrö så jag ska nog göra vidare undersökningar av vederbörande och kanske dennes verk.

För övrigt instämmer jag i att mer pengar borde ges åt kulturen, och då i synnerhet, kulturaktörer.

Anders sa...

@ Thomas.
Författarförbundet är som en rätt dålig fackförening. Man betalar en rätt hög avgift, kan få viss juridisk hjälp osv.

Författarfonden får sina miljoner från staten. En del av pengarna är pengar som vi författare skulle/borde fått för utlån på bibliotek, och att man sett att exv min "Månskensligisten" som används på flera universitet/högskolor som kurslitteratur fotokopieras enormt mycket.
Till detta finns en speciell fotokopieringsfond som man kan söka pengar ur. Detta har jag gjort, eftersom jag det året själv sett att man kopierat enorma mängder.
Jag fick inga pengar, minns jag rätt hänvisade man mig att istället söka pengar ur författarfonden.
där fick jag heller inga pengar eftersom jag redan fått ett arbetsstipendium för "Månskensligisten". Den summan var 30.000 kronor.

Fotokopieringen har pågått i 14 år av Månskensligisten eftersom den hela tiden ingått i som kurslitteratur men förlaget (Bonniers) vägrade ge ut fler upplagor när boken tagit slut...

Författarfondens pengar som kommer från staten, dvs är skattemedel, administreras sedan när det gäller de större stipendierna av en styrelse, som om jag förstår saken rätt består av författare ur författarförbundets styrelse, i stort.

Nepotismen är givetvis total.
Jag har vägrat att bli medlem i Författarförbundet, vilket troligen har varit ett dåligt beslut rent strategiskt för min möjlighet att få fler stipendier.

Den borgerliga regeringen har faktsikt gjort någon form av kulturprop, jag har inte läst den, men de får kritik för att de vill "förstatliga" saker.
Kanske vill de alltså se över sammansättningen för styrelser, sådana som exv Författarfonden?

Det kan vara så, det kan rent av vara positivt så långt, men samtidigt ställer ju borgarna krav på att all kultur ska bära sig själv ekonomiskt.

Jag anser att det finns mycket kultur som vi behöver, trots att den inte är kommersiell.

Om vi tvingas kommersialisera allt, är det djupaste vi kan få ungefär komiker som Seinfeldt i TV.

Thomas Tvivlaren sa...

@Anders: Sitter lite trångt till men min spontana reaktion är att det låter som en oerhört frustrerande situation när de organ/förbund som finns verkar så inavlade.

"Jag anser att det finns mycket kultur som vi behöver, trots att den inte är kommersiell."Här håller jag helt med. Jag är också emot att våra läroinstitut och synen på kunskapsinhämtning politiserats i samma riktning, dvs är det inte kunskap som mer eller mindre omgående har en ekonomisk potential så räknas den inte. Det leder garanterat till ett samhälle som jag inte vill kännas vid...

"Om vi tvingas kommersialisera allt, är det djupaste vi kan få ungefär komiker som Seinfeldt i TV."Som gammal Seinfeldbeundrare (och då främst karaktären George Costanza i serien) så tycker jag det inte är något fel med grundare kulturyttringar. Dock bör det inte handla om antingen eller eller att det djupa helt försvinner som. Som en personlig reflektion så är jag ofta lite väl djup i så måtto att jag har lätt för att grubbla och "tänka stort" så min räddning att balansera det med grundare kulturyttringar när behov finnes eller andan faller på.

Anders sa...

@ Thomas, även jag är en stor Seinfeld-fan!
Jag gillar nog både George och Cramer.
Framförallt anser jag serien som genial...
Men som sagt, Seinfeld behöver inga kulturbidrag!

Det verkar som vi är rätt rörande eniga att andra kulturyttringar kan behöva stöd för att överleva, trots att de inte är lika lättsålda som Seinfeld....