Rundgång och potatisskal

Från Föredrag

Förr tog jag bilder på dem jag träffade för att hjälpa mitt minne. Det får man inte göra hur som helst, har jag lärt mig. Föräldrar måste skriva på papper för varje elev och det kan finns de med skyddad identitet. Så jag får nöja mig med att ta kort på skolbyggnader. Det blir på så sätt helt hopplöst att minnas de som finns inne i Valla, Park, Ängsmo, Storsjö, Östberg, Lugnvik, Kastal, Treälv och Torvalla skola.

Värsta rundgången fick jag på Park medan en stor och fruktansvärt högljudd fläkt gick igång i Östbergskolans aula. Ängsmoskolan hade fantastisk arkitektur och när jag kom till Storsjöskolan stajlade en kille förbi på bakhjulet på sin moppe när jag tog min annars rätt trista bild.

Vad en sådan här turné lämnar för spår i dem jag träffar och talar inför har jag ingen aning om. Vad lämnar den för spår i mig? Vad minns jag?

Sanningen är att allt flyter ihop. Jag minns att jag åt spagetti på en av skolorna, men inte vilken. På en annan skalade jag potatis, i övrigt vet jag inte vad jag åt till potatisen. Jag minns den eftersom jag råkade spilla skal i mitt dricksglas. Jag minns de livliga ögonen på en flicka när hon frågade hur jag orkade skriva så mycket och jag minns en väldigt distinkt ställd fråga från en kille som undrade hur man beter sig för att vara originell.

Annars är jag helt hjälplös i efterhand och kan inte bringa någon ordning på alla ansikten. Vad jag minns bäst är alltså bisarra och helt ovidkommande detaljer som en rundgång och klantigheten av att få lite potatiskskal i ett dricksglas. Kanske är våra psyken inte rustade att möta ibland flera hundra nya ansikten på en dag?
Kanske ska jag vara glad att jag minns något överhuvudtaget?

Jag skrev tidigare om hur föredrag kan få mig att vilja fly den där skälvande minuten innan publiken kommer. Det står att läsa här.
Men när jag väl kommer igång och får kontakt med publiken älskar jag det jag gör. Jag är närvarande på ett sätt som jag sällan annars är.