Sedan jag skrev sist i bloggen har jag besökt och hållit föredrag för en avdelning inom Transportarbetarförbundet, och igår höll jag ett föredrag inför arbetslösa som Kommunal hade bjudit in till ett frukostmöte.
Jag satte igång detta projekt med föredrag och hålla frekvent kontakt med media (som exv
Metro som därmed skrev upprepade artiklar) för att i akt och mening driva så effektiv opinionsbildning som möjligt. Men jag finner allt mer att jag hamnat i en ändamålsglidning. Det intressanta är inte att jag åker ut och pratar till mitt bildspel, utan den diskussion som tar vid.
Något finare händer än att vi bara agiterar och strider. Mina förutfattade meningar om fackföreningar och de "pampar" som styr och ställer där kommer hela tiden på skam. Jag möter en innerlig förtvivlan över sakernas tillstånd, människor snarare än fackpampar. Jag möter ödmjukhet, inte arrogans. Vi hamnar i diskussioner om vilken roll facken ska ha. Alla är så att säga mentalt avklädda, nakna - vill något nytt.
Vi har ännu bara inte formulerat vad.
Under resans gång märker jag hur min politiska uppfattning svänger, inte så att jag plötsligt ändrar ideologisk inriktning, utan mer och mer frågar mig hur vi ska lyckas formulera vår politiska vilja. Det sägs ideligen att vi lever i en demokrati, men jag känner inte att det är så.
Socialdemokratin pratade en gång om folkrörelse. Min vilja. Din vilja. Vår vilja.
Jag har svårt för kollektiv eftersom jag är individualist, samtidigt lever jag i den mentala paradoxen att det enda som duger är en folkrörelse - annars ges makten bort, även i en demokrati, till någon maktelit som till sin funktion drar åt det diktatoriska hållet. (något förenklat).
Exempel: hur nära står Reinfeldts moderater folkviljan?
Igår när jag träffade folk från ABF och Kommunal, som ju av hävd är socialdemokrater öppnades ett hisnande nytt landskap framför mig: Man ville bilda ett solidariskt och mänskligt parti.
Efter mitt föredrag satt vi och dagdrömde, uttrycket en vilja liknande Piraterna som vill få till en vågmästarroll i riksdagen. Vi drömde om att skapa ett nytt parti som kunde, inte erövra, utan de facto skapa en idégemenskap som av egen kraft skulle få omkring 10% av rösterna.
ABF-killen bytte även skämtsamt namn på sitt bildningsförbund till "Allas Bildningsförbund" istället för Arbetarnas.
Vi pratade om hållbarhet och begreppet "Hållbarhet" vidgades att omfatta värdighet. FAS3 är vare sig hållbart eller värdigt. Människor ska inte bara hålla, utan även ha chans att utvecklas. Och att inte ta in vissa fakta i sin samhällsanalys är inte heller hållbart.
Oavsett vad man tror om Peak Oil, är det korkat att inte ta med det scenarion i sin analys om hur vi bör organisera vår energiförsörjning de närmaste 30 åren. Åtminstone det perspektivet borde något parti i riksdagen ha. 30 år istället för att ständigt snegla på vad man tror tidningarna ska sätta för rubriker nästa morgon.
