Viktigt och skört

Jag skriver dikter, fler än jag brukar.
Kanske visar de sig vara uppriktig ärlighet.
Det vet man först långt senare.

Jag skriver och skriver –
och korrigerar.
Egentligen är det största jobbet att korrigera.
Somliga är över 20 år gamla.

Så lång tid tar vissa dikter. De ligger i mina pärmar och märkliga lösbladssystem och jag stryker och hackar in nya ord i dem med häpnadsväckande ojämn periodicitet.

Nu lägger jag ut dem, men inte på bloggen, utan jag skickar dem till mina egna
gratis mejladresser.

Precis som när jag har skrivit klart ett kapitel i en bok ämnad för publicering.
Jag bedömer det som osannolikt att min hårddisk ska krascha, samtidigt som flera konkurrerande mejltjänster brakar ihop.

I början brände jag skivor, men att mejla sig själv är både lättare – och troligen säkrare.

Här i bloggen hamnar ingenting, trots att jag har fått rådet att lägga ut, men jag kan inte följa uppmaningen.

Det jag skriver är viktigt för mig och äger en viss skörhet.
Jag vill inte få dem kommenterade.
Det skulle förstöra allt.

Även vänliga kommentarer skulle förvandlas till något plumpt och oönskat.
Jag skulle tvingas betrakta mina dikter ur ett nytt ljus innan det är tid för det.

Dessutom - en dikt i ensamhet är naken.
Först när en dikt står i skydd av andra
börjar dess väsen träda fram.

Kanske får dikterna en egen blogg en dag.
En blogg som är öppen att läsa, men stängd för kommentarer.

Svär inte över smulorna i sängen

I vissa kretsar anses det fint att söka efter en mening med livet.

Jag ska erkänna att jag emellanåt har försökt att anstränga min hjärna i ämnet, men aldrig kommit till någon förståelse, vare sig till dem som söker eller saken, eller för den delen, den fanatiska iver vissa ådagalägger i detta sökande.

Att över huvud taget få för sig att söka efter en mening antyder enligt mitt sätt att se det allra värsta; att där inte skulle finnas en inneboende mening alldeles av sig själv.

Att söka meningen blir, så betraktat, den mest pessimistiska idé man kan bära och det dystraste man kan företa sig.

Men kanske är det i själva verket inte meningen folk söker, snarare försöker de måhända finna en förklaring.

Själv anser jag den inställningen ännu värre än den förra, och kan inte tänka mig något tristare än att få tillvaron förklarad för mig.

Du lever därför att…(plats för lämplig egen eller lånad teori)…

Räcker det inte med att, till exempel, ligga i sängen och förnimma, först kakans utsökta smak, därefter lugnt njuta vidare efter att ha borstat bort smulorna från lakanet?

Den djupa ideologiska klyftan

Det går en djup ideologisk klyfta mellan de som bildat regering och övriga partier.
Jag vet inte vilket som är mest skrämmande, att politikerna själva inte verkar bry sig om det, eller att väljarna inte ser det och inte vet om det.

På annat sätt går det inte att förklara att så många väljare flyttar mellan blocken. Dessa lättflyktiga väljare förstår inte att den ideologiska skillnaden mellan blocken är enorm.

Politiken i Sverige har förflackats till sakpolitik. De politiska partierna försöker dessutom lägga upp sin taktik genom att belysa en och annan sakfråga.

Ändå kan sakfrågor, om de samlas ihop, bli både bestickande och belysande.
Jag tar därför i det följande upp 10 sakfrågor som varit viktiga de 100 senaste åren.
En sorts grundideologi träder faktiskt fram. Ett system av tankar som visar hur man ser på sina medmänniskor, väljarna.

Medan vänsterblocket har kämpat med näbbar och klor för att genomföra nedanstående reformer har de som bildar vår nuvarande regering gjort allt som stått i deras makt för att hindra dessa reformer:

* 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
* 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
* 1927: Nej till folkskolereform.
* 1934: Nej till a–kassa.
* 1935: Nej till höjda folkpensioner.
* 1938: Nej till två veckors semester.
* 1946: Nej till fria skolmåltider.
* 1963: Nej till fri sjukvård.
* 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
* 1976: Nej till femte semesterveckan.

Historiskt är det de som nu sitter i opposition som skapat vår välfärd. Främst ett enda parti. Socialdemokraterna.
Jag tar upp det här på ett lite annat sätt på Politikerboosten i ett inlägg kallat ”Alliansen är emot all utveckling”.

Den kosmiska köksbänken

Vissa kosmiska fenomen behövs det höghastighetskamera för att fånga. Odin, 19 månader, hör dit. Naya och Tula utgör två mer normalt rörliga företeelser. Foto: AW för Nasa/Esrange.



Många agerar som om lycka är ett begrepp som ständigt håller sig undan. Eller annorlunda uttryckt, att lyckan är omöjlig att fånga.

Det är inte så. Det går att manipulera sig till lycka, eller snarare, inom ramen för vårt universums lagar är det möjligt att planera för ett gynnsammare öde.

Till exempel är det alldeles korkat att steka ett sådant antal pannkakor ena dagen att man inte får några över till nästa dag.

Tänk om universum när det bildades hade begått sådana matematiska misstag! Varför universum formades kan jag inte besvara, men här står jag i mitt kök med mina barn och är för det mesta tacksam. Särskilt när jag betänker följande:

Om universums täthet hade varit bara någon miljarddels större än vad som är fallet, så hade hela universum kollapsat inom några år efter starten. Hade tätheten varit bara aningens mindre skulle det förblivit tomt.

Hade universum av någon anledning fått för sig att utvidga sig 0,000000000000001 % långsammare än vad som blev fallet hade alltsammans också kollapsat och därmed förblivit tomt. Det har Stephen Hawkin räknat ut.

Och hade massan hos de partiklar som bygger upp atomen varit lite annorlunda så skulle vi sakna de grundämnen som vi alla är uppbyggda av. Då hade Odin inte kunnat hoppa från köksbänken medan jag vispade smeten och vetemjölet hade heller inte funnits till.

Bara en sådan liten sak som elektronens exakta laddning, hade den inte varit vad den är hade ingenting varit. En minimal miljondels volt åt ena eller andra hållet och universum klappar ihop.

Universum är en rätt så grannlaga pannkakssmet, om man vill uttrycka det så, och det är en rad ganska lyckosamma slumpar som håller ihop det hela och gör så att mina barn kan klättra upp på köksbänken och vara tillsammans med mig medan jag lagar mat.

Tänkt så är det ganska obegåvat att skrika åt dem att hålla sig på golvet, vilket olyckligt nog händer när jag är trött och ur fas och inte ett med universum, eller hur jag ska uttrycka det.

Det händer att vi tänker dualistiskt och då kan man rentav fråga sig: Är universum på gott eller ont? Är denna tillblivelse verkligen god och vem bedömer i sådana fall det?

Är det till exempel av godo att jordens atmosfär av ytterligare en slump innehåller 21 procent syre? Varken mer eller mindre. Hade det varit mer skulle alla växter vara utplånade. Bränder skulle inte gå att släcka.

Fel gasblandning i atmosfären med någon enstaka procent och paff, jordelivet, så som vi känner det, finns inte mer.

Det finns matematiker och fysiker som med stor noggrannhet beräknar dessa universums märkliga sammanträffanden. Att just dessa optimala betingelser för universum i stort och mänsklighetens frambringande i utkanten av en ganska oansenlig liten galax bland 200 miljarder andra galaxer, ska ha inträffat vid ett enda försök, är beräknad till ett värde som ligger svindlande nära noll.

Antingen har universa uppstått och kollapsat miljarders miljarder gånger innan det till slut slumpade sig att alla universums inneboende lagar och regler och massa och fart och elektroniska laddningar uppstod eller så, tja…

Vem tror på en skapare nuförtiden?…

Och om nu inte Gud är, varför kollapsade miljarders miljarder universum innan vårat blev till?
Vad var och är meningen med alla dessa slumpvisa försök att få till ett universum ur ingenting?

Just på den punkten är fysiker och de flesta teologer numer överrens. Man kan säga att vetenskapsmän och kyrkans män delar tro; att universum skapades ur intet. Ur en liten punkt mindre än ett knappnålshuvud, kallad entitet, uppstod plötsligt universum.

Ka-blam och tolv miljarder år senare sitter mina barn med knorrande magar och väntar på sin pappa; att han ska fixa fram något och det är här man med slug matematisk planering kan börja bygga upp och tänja ut lyckan, nästan som i lönn.

Men varför ville och hur kunde universum uppstå?

Fysikern Michael Turner uttrycker det så här, detta med alla parametrar som råkat falla på plats och fungera: ”precisionen är som om någon kastade en dartpil genom hela universum och träffade mitt i prick på ett millimeterstort område”.

Så stor är sannolikheten att slumpen lyckats skapa universum.
(Eller heter det kanske snarare liten?)

På det hela taget framstår därför vårt universum för mig som en närmast hysteriskt lyckosam tilldragelse och redan för åttahundra år sedan konstaterade en fet och jovialisk tiggarmunk vid namn Thomas av Aquino stillsamt att: ”Skapelsen är god”.

Hur väl förstår jag inte Thomas inställning när jag ropar till barnen:
”Ska vi äta kalla pannkakor med smör på?”
”Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!”

Sådan är lyckan och den framkallas med himmelskt enkel matematik.

Vad göra?

Jag är inte nöjd med min blogg Politikerboosten.

Jag hade där hoppats kunna lyfta allvarliga politiska frågor och belysa dem i ljuset av humor och löje.

Jag hade hopptas hitta en ny form för satir.

Detta har jag inte lyckats med och det beror på att saker går sönder i mig när jag ser vad som händer.

just nu har jag tappat målföret. Jag är så arg. Så hudlös. Så sorgsen.

Jag hade alltså tänkt stänga av Politikerboosten, men den nämns i en lokaltidning som en så att säga: "intressant verbal smocka".

Så. Hur hitta en form för den så att den känns trevlig att skriva vidare i?

Något råd i frågan, någon?

MvH
Anders

Det bortglömda människovärdet

Jag har upptäckt en sak - politik är inte mig bag.
Jag mår dåligt av dess konsekvenser, blir olycklig och kan inte skriva poesi eller vara glad med mina barn.

Saker går sönder i mig när jag ser vad som händer.

Det är möjligt att jag i framtiden hittar ett röstläge för att bekvämt kunna skriva om politik.

Det som smärtade mig nu och jag fick för mig att skriva om var hur försäkringskassan jagar sjuka och till varje pris ska få dem att arbeta.

Men jag har upptäckt en blogg som skriver sakligt och bra om saken. Hon heter Ilse-marie:

Så. Istället för att själv skriva om det, låter jag Ilse-marie tala:
http://ilsemarie.wordpress.com/2008/03/10/det-bortglomda-manniskovardet/


Själv ska jag leta mig tillbaka till mina egna rötter. Min egen röst.
Och vara med barnen i glädje.
Idag håller jag dem hemma från dagis!
Jag har dem alla för mig själv!

Att se och upptäcka

Oftast går han mig helt förbi men råkar jag liksom lyssna till blir jag mest irriterad över Ulf Lundell när jag hör honom på radio. Denna vagt kända negativa känsla kan ibland stegras till ren förargelse när folk jämför min debutroman med hans Jack.

I mina ögon ligger hans Jack och min Månskensligisten lika långt ifrån varandra som Astrid Lindgren och August Strindberg.

Ingen får för sig att jämföra Astrid med August, men mig och Uffe ska folk helt obegripligt baka ihop. En gång satt jag i direktsändning i en radiostudio och skulle plötsligt svara på ofattbara frågor om generationsromanen Jack-Ligisten, en sorts teoretisk sammanslagning av hans och min bok. Frågan var så idiotisk att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, än mindre förstod jag vad jag skulle svara. Jag satt som förstummad, sen, efter ett tag svarade jag en gång till på föregående fråga och på något sätt lyckades jag genom det få den korkade reportern att byta spår.

Min bror, Spacelounge, är av annan uppfattning. Han gillar Ulf Lundell så skarpt att jag hemma hos honom tvingas lyssna på det lallande fyllot mer än jag egentligen tål.

Det har hänt att jag försökt lyssna in. Trots allt, det är många därute som har ”upptäckt” något hos den dåligt sjungande artisten. Jag lyssnar och lyssnar – och på albumet ”Den vassa eggen” finns det en låt som faktiskt talar till mig. Men eftersom jag redan från början är negativt inställd har jag uraktlåtit att ta reda på vad låten heter.

Jag har hans diktsamling, ”Fruset Guld”.
Jag har bläddrat i den och letat, för jag är intresserad av poesi, men allt han skrivit i den spolar förbi mitt inre öra utan att finna genklang.

Idag råkade jag läsa lokaltidningen och någon på redaktionen hade valt att lägga ett citat av Ulf Lundell i marginalen, ovanför spalterna och rubrikerna.

Citatet är snyggt, för att inte säga, riktigt bra. Det rör sig om fri poesi när den är som bäst. Enkel. Avskalad. Fylld av mening som inte tyngs av pretentioner att vara mer än den kan vara.

Idag lyfter jag på hatten för dessa rader av Ulf Lundell:

”Du kan göra vad du vill med
dina händer och fångenskap-
ens väggar är en myt.
Du är fri att följa vinden vart
den vänder, är kläderna du
bär för trånga, byt!”

Idag kan inte bli annat än en bra dag!

Årets bild III

Är det någon skillnad på bilderna?
Är den ena värre än den andra?

Den översta bilden är publicerad i E24 den 9/12 2007

Den nedre som årets bild i Svd 7/3 i år med motiveringen:
"I en skakande bildruta slår fotografen hål på tron att etanol ska kunna frälsa oss från oljeberoendet och samtidigt ge oss en grönare och renare värld".

Vill fotografen eller de olika tidningarna manipulera vad betraktaren känner för etanolfabriken?
Jag skriver detta eftersom man gjort mig uppmärksam på denna manipulation av molnen. Kanske vill man ifrågasätta årets bild, underförstått har den giltighet?

Såvitt bilden är sann, tagen på riktigt, finner jag personligen ingen av bilderna mer otäck än den andra.
Båda är otäcka. Oavsett vad man förbränner inne i fabriken för att skapa värme till destilleringen av etanol så stiger stora mängder sot och stoft upp i atmosfären.
De olika färgtonerna på rökmolnen vill jag inte kalla för manipulation. Jag sitter ofta själv med en bild i photoshop (förut manuellt i mörkrummet) och väljer hur mycket ljus det ska vara i bilden, vilken kontrast som blir bäst.
Däremot, om röken är hämtad från skorstenar i Ruhrområdet och etanolfabriken i Brasilien inte släpper ut någon rök i verkligheten, då är det manipulation. Om så är fallet är bilden ett falsarium.

Någon har även förklarat för mig att mycket av röken är vattenånga, alltså ofarlig.
Må så vara att vattenånga är ofarligt, men det tillstöter andra problem om man förbränner saker på sådant sätt att så mycket ånga frigörs. Då är förbränningen inte effektiv och troligen ofullständig, tjära, stoft och gifter följer då med. Det är bland annat därför vedkaminer måste godkännas för att få användas i tätbebyggda områden, då gammeldags vedkaminer ofta inte klarar att förbränna fuktig ved på ett bra och fullständigt sätt.

Jag skulle bli glad om vi kunde använda etanol på ett intelligent sätt för att ersätta den sinande oljan. Men jag tror inte att det går. (Inte ens med den nya tekniken där man utvinner etanol ur cellulosa) En av nackdelarna är att det går åt så stora odlingsarealer. Jag tror någon har räknat ut att vi i Sverige skulle behöva öka vår åkerareal sex gånger eller mer för att någorlunda täcka vårt behov av drivmedel.

En annan jämförelse.
I Afrika ianspråktar en människa för sitt livsuppehälle en knapp hektar mark.
I Europa ianspråktar varje människa 6 hektar mark för sitt uppehälle.
Motsvarande siffra för en amerikan har jag inte, men han torde hamna på säg 10 hektar.

Från dessa markarealer hämtar vi vår mat, bomull till kläder, får som betar så att vi får ull, lyx som kaffe och så vidare.

Jag åker bil 2000 mil per år, min fru som arbetspendlar åker ännu mer. Bara min enda lilla i-landsfamilj behöver alltså göra ytterligare, ganska enorma, anspråk på nya odlingsområden för att klara av att köra våra bilar. Detta oavsett om vi gör etanolen av vete här hemma i Sverige eller så att säga exporterar problemet till Brasilien…

För mig är det en ekvation som inte går ihop.

Jag tror verkligen att vi måste hitta på något annat än etanol.
Etanolen har två stora nackdelar som jag inte ser hur vi ska komma runt:
1) Den kräver stora odlingsarealer.
2) Den är energikrävande att destillera fram.

Vidare. I tidningen E24 skriver man om de mänskliga problem som uppstått, hur folk får slava på dessa sockerrörodlingar i Brasilien: ”Enligt statistik från Brasilianska socialförsäkringskontoret som Bloomberg har tagit del av har 312 sockerrörs- och etanolarbetare dött på jobbet mellan 2002 och 2005. Nära 83 000 råkade ut för olyckor. De vanligaste skadorna är skärsår, ryggsmärtor, uttorkning och utmattning. Sockerrörsarbetarna drabbas av åtta gånger så mycket skador som andra jordbruksarbetare.”

Initialt tvingar vi dessutom människor att lida för att producera sockerrör. I Brasilien säger man att man vill komma till rätta med detta inom en tioårsperiod.

Som sagt. 83000 familjeförsörjare har råkat ut för olyckor i sitt jobb med att skörda sockerrör de senaste åren.
Kallt räknar man i Brasilien med att detta ska pågå i tio år till. Därefter väntar förmodligen istället massarbetslöshet.

Årets bild II

En mängd överväganden som jag har gjort, helt lekmannamässigt, har fört mig till slutsatsen att etanol tyvärr inte kan ersätta bensin/diesel på ett bra sätt.

Skulle vi i full skala börja använda etanol ur olika spannmål tar det oerhörda arealer i anspråk.
Det är ett skäl. Det andra är att det är dyrt ur både ekonomisk och miljömässig synvinkel att ta fram etanol. Själva processen kräver mycket energi.

De som tror att etanol är bra har bland annat startat baff BioAlcohol Fuel Foundation.
http://www.baff.info/

Jag har läst mig till och fått tron att det ur energisynpunkt kan vara något vettigare att exempelvis ta fram syntetdiesel ur rapsolja. Återstår dock att stora arealer återigen ska konkurera med marker som behövs för att ta fram föda.

Just nu tror jag mest på hybridbilar. Inte för att de är en fulländad lösning, men dels sänker de bränsleförbrukningen väsentligt, dels skulle vi genom dem kunna få igång större produktion och utveckling av batterier.
Genom hybridbilen skulle vi kunna komma närmare en bra lösning för att få fram tillräckligt bra elbilar.

Så har min tanke gått.
Därför har jag blivit smått upprörd på vår nuvarande regering som istället för att satsa pengar på ett vettigt sätt, slaskar bort pengar på ett populistiskt sätt till konsumenterna genom att ge bland annat etanolbilar en miljöpremie.

Denna miljöbilspremie, som ju är skattepengar som ges bort, kunde kanske istället ha öronmärkts till riktad forskning för att ta fram ett vettigt framtida fordon.

Årets bild

Foto: Karl Melander

Hur ska man förhålla sig?
När vår nuvarande regering tillträdde tänkte jag; det kan ju inte gå helt fel. Så tokigt kan det inte bli.

De kommer att sänka A-kassan, tänkte jag. OK.
De kommer att sänka sjukförsäkringen. OK.
De kommer att flytta miljarder från vanliga löntagare till dem som har det bäst. Som de alltid gör när de får makten.

OK. Det får vi väl ta under denna fyraårsparentes.

Så har också skett.

Ändå hade jag hoppats att denna borgerliga regering skulle genomföra en av de saker de lovade. De skulle sanera i regelmassan. De sade att de ville ta bort 25% av alla byråkratiska regler som finns. Som en sorts början på en fortsatt välbehövlig röjning.

Så har inte skett. Istället kan man knappt räkna alla nya lagar som tillkommit. För att inte tala om förordningar.

När det gäller att hitta på nya regler visar den borgerliga regeringen minst samma raseri som den förra.

En av dessa nya punktregler är att man ger bort 10.000 kronor till alla dem som köper en ny etanolbil.

Samtidigt bedyrar miljöministern att etanol som kommer från Brasilien är den miljövänligaste av alla. Han försäkrar med varm röst att vi inte behöver ha några betänkligheter när vi tankar etanol därifrån.

Årets bild i Svd, är tagen i Brasilien och föreställer den sprifabrik etanolen tillverkas i. Bilden talar ett annat språk och så här lyder en del av motiveringen till att bilden blev vald:

"I en skakande bildruta slår fotografen hål på tron att etanol ska kunna frälsa oss från oljeberoendet och samtidigt ge oss en grönare och renare värld".

Som sagt. Vad ska man säga?

Vi skattebetalare tvingas subventionera en av regeringen bestämd och beslutad miljökatastrof. Samtidigt slås alla mackar ut i glesbygden eftersom oljebolagen någonstans måste ta igen kostnaderna den påtvingade utbyggnaden av etanolpumpar innebär för dem.

Det gigantiska felet med denna regering är att de beslutar saker utan att först göra en konsekvensanalys.

De beslutar på chans.

Helt utan ansvar.

Att smita från lagen

Är det någon som förstår varför vår nuvarande regering har så bråttom i allt?
Nu försöker man även strunta i våra grundlagar, i en rätt viktig demokratisk fråga. Varför gör regeringen detta – och varför är det just en gammal moderat som uppmärksammar det hela.

Jag försöker reda ut det på Politikerboosten.