Jag skriver dikter, fler än jag brukar.
Kanske visar de sig vara uppriktig ärlighet.
Det vet man först långt senare.
Jag skriver och skriver –
och korrigerar.
Egentligen är det största jobbet att korrigera.
Somliga är över 20 år gamla.
Så lång tid tar vissa dikter. De ligger i mina pärmar och märkliga lösbladssystem och jag stryker och hackar in nya ord i dem med häpnadsväckande ojämn periodicitet.
Nu lägger jag ut dem, men inte på bloggen, utan jag skickar dem till mina egna
gratis mejladresser.
Precis som när jag har skrivit klart ett kapitel i en bok ämnad för publicering.
Jag bedömer det som osannolikt att min hårddisk ska krascha, samtidigt som flera konkurrerande mejltjänster brakar ihop.
I början brände jag skivor, men att mejla sig själv är både lättare – och troligen säkrare.
Här i bloggen hamnar ingenting, trots att jag har fått rådet att lägga ut, men jag kan inte följa uppmaningen.
Det jag skriver är viktigt för mig och äger en viss skörhet.
Jag vill inte få dem kommenterade.
Det skulle förstöra allt.
Även vänliga kommentarer skulle förvandlas till något plumpt och oönskat.
Jag skulle tvingas betrakta mina dikter ur ett nytt ljus innan det är tid för det.
Dessutom - en dikt i ensamhet är naken.
Först när en dikt står i skydd av andra
börjar dess väsen träda fram.
Kanske får dikterna en egen blogg en dag.
En blogg som är öppen att läsa, men stängd för kommentarer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar