torsdag, mars 13, 2008

Den kosmiska köksbänken

Vissa kosmiska fenomen behövs det höghastighetskamera för att fånga. Odin, 19 månader, hör dit. Naya och Tula utgör två mer normalt rörliga företeelser. Foto: AW för Nasa/Esrange.



Många agerar som om lycka är ett begrepp som ständigt håller sig undan. Eller annorlunda uttryckt, att lyckan är omöjlig att fånga.

Det är inte så. Det går att manipulera sig till lycka, eller snarare, inom ramen för vårt universums lagar är det möjligt att planera för ett gynnsammare öde.

Till exempel är det alldeles korkat att steka ett sådant antal pannkakor ena dagen att man inte får några över till nästa dag.

Tänk om universum när det bildades hade begått sådana matematiska misstag! Varför universum formades kan jag inte besvara, men här står jag i mitt kök med mina barn och är för det mesta tacksam. Särskilt när jag betänker följande:

Om universums täthet hade varit bara någon miljarddels större än vad som är fallet, så hade hela universum kollapsat inom några år efter starten. Hade tätheten varit bara aningens mindre skulle det förblivit tomt.

Hade universum av någon anledning fått för sig att utvidga sig 0,000000000000001 % långsammare än vad som blev fallet hade alltsammans också kollapsat och därmed förblivit tomt. Det har Stephen Hawkin räknat ut.

Och hade massan hos de partiklar som bygger upp atomen varit lite annorlunda så skulle vi sakna de grundämnen som vi alla är uppbyggda av. Då hade Odin inte kunnat hoppa från köksbänken medan jag vispade smeten och vetemjölet hade heller inte funnits till.

Bara en sådan liten sak som elektronens exakta laddning, hade den inte varit vad den är hade ingenting varit. En minimal miljondels volt åt ena eller andra hållet och universum klappar ihop.

Universum är en rätt så grannlaga pannkakssmet, om man vill uttrycka det så, och det är en rad ganska lyckosamma slumpar som håller ihop det hela och gör så att mina barn kan klättra upp på köksbänken och vara tillsammans med mig medan jag lagar mat.

Tänkt så är det ganska obegåvat att skrika åt dem att hålla sig på golvet, vilket olyckligt nog händer när jag är trött och ur fas och inte ett med universum, eller hur jag ska uttrycka det.

Det händer att vi tänker dualistiskt och då kan man rentav fråga sig: Är universum på gott eller ont? Är denna tillblivelse verkligen god och vem bedömer i sådana fall det?

Är det till exempel av godo att jordens atmosfär av ytterligare en slump innehåller 21 procent syre? Varken mer eller mindre. Hade det varit mer skulle alla växter vara utplånade. Bränder skulle inte gå att släcka.

Fel gasblandning i atmosfären med någon enstaka procent och paff, jordelivet, så som vi känner det, finns inte mer.

Det finns matematiker och fysiker som med stor noggrannhet beräknar dessa universums märkliga sammanträffanden. Att just dessa optimala betingelser för universum i stort och mänsklighetens frambringande i utkanten av en ganska oansenlig liten galax bland 200 miljarder andra galaxer, ska ha inträffat vid ett enda försök, är beräknad till ett värde som ligger svindlande nära noll.

Antingen har universa uppstått och kollapsat miljarders miljarder gånger innan det till slut slumpade sig att alla universums inneboende lagar och regler och massa och fart och elektroniska laddningar uppstod eller så, tja…

Vem tror på en skapare nuförtiden?…

Och om nu inte Gud är, varför kollapsade miljarders miljarder universum innan vårat blev till?
Vad var och är meningen med alla dessa slumpvisa försök att få till ett universum ur ingenting?

Just på den punkten är fysiker och de flesta teologer numer överrens. Man kan säga att vetenskapsmän och kyrkans män delar tro; att universum skapades ur intet. Ur en liten punkt mindre än ett knappnålshuvud, kallad entitet, uppstod plötsligt universum.

Ka-blam och tolv miljarder år senare sitter mina barn med knorrande magar och väntar på sin pappa; att han ska fixa fram något och det är här man med slug matematisk planering kan börja bygga upp och tänja ut lyckan, nästan som i lönn.

Men varför ville och hur kunde universum uppstå?

Fysikern Michael Turner uttrycker det så här, detta med alla parametrar som råkat falla på plats och fungera: ”precisionen är som om någon kastade en dartpil genom hela universum och träffade mitt i prick på ett millimeterstort område”.

Så stor är sannolikheten att slumpen lyckats skapa universum.
(Eller heter det kanske snarare liten?)

På det hela taget framstår därför vårt universum för mig som en närmast hysteriskt lyckosam tilldragelse och redan för åttahundra år sedan konstaterade en fet och jovialisk tiggarmunk vid namn Thomas av Aquino stillsamt att: ”Skapelsen är god”.

Hur väl förstår jag inte Thomas inställning när jag ropar till barnen:
”Ska vi äta kalla pannkakor med smör på?”
”Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!”

Sådan är lyckan och den framkallas med himmelskt enkel matematik.

6 kommentarer:

Peter Madison sa...

Ditt bästa inlägg hittills! Tveklöst.

Jag åt också pannkaka idag...:)

Anonym sa...

Vad är det för fysiker som säger att universums olika egenskaper bestämts slumpvis? Det de säger är att om egenskaperna är slumpvis bestämda så vore det osannolikt att universum skulle vara som det är.

Bloggaren sa...

PEter: Klart du tycker det! Dina två favoritämnen avhandlas, barnen - och så JYMDEN!!!

Bloggaren sa...

Anonym:
Synd att du är anonym.
Annars kunde jag ha svarat.

Men det är bara att återkomma i det fall du verkligen är intresserad.

Matematikstudent sa...

Jag är intresserad men undrar också lite vad mitt namn har med saken att göra? Jag känner inte dig vi har aldrig träffats du vet inte vem jag är, har bara läst en bok du skrivit och var lite nyfiken. Jag ber om ursäkt om det här bara var för folk som känner dig :)

Anonym

Bloggaren sa...

Hej Matematikstudenten!
Trevligt att ha dig här!

Du har alldeles rätt i din utsaga om vad fysikerna säger: "...att om egenskaperna är slumpvis bestämda så vore det osannolikt att universum skulle vara som det är."

I min text som jag har döpt till "Den kosmiska köksbänken" ligger detta så att säga som det underliggande budskapet hela vägen. Det är själva kontexten.

I ett stycke säger jag:

"Det finns matematiker och fysiker som med stor noggrannhet beräknar dessa universums märkliga sammanträffanden. Att just dessa optimala betingelser för universum i stort och mänsklighetens frambringande i utkanten av en ganska oansenlig liten galax bland 200 miljarder andra galaxer, ska ha inträffat vid ett enda försök, är beräknad till ett värde som ligger svindlande nära noll."

Detta stycka är medvetet lite luddigt och krångligt skrivet från min sida.

Men egentligen menar jag där samma sak som du skrev, att sannolikheten att slumpen satt ihop det hela är uträknad till nära noll...

Ditt namn har ingenting med saken att göra!
Men din korta fråga kunde jag läsa på två sätt, dels som att den var ställd av intresse, vilket jag hoppades och egentligen trodde, dels kunde jag läsa den som vagt illvillig om den var skriven av en person som uppsåtligen inte ville förstå utan slänga in den här typen av kommentar för att förska sabba texten och bara vara taskig.

Tyvärr finns det ju sådana personer därute i cyberrymden också, och för något år sedan hade jag en anonym sådan att tampas med. Det var då jag bestämde mig för att vara lite försiktig att svara på anonyma kommentarer.

Tack för att du kom tillbaka, och det duger gott att du är är Matematikstudent!

(Även om nu en taskmört sedan kan gömma sig bakom just din signatur, men den risken får vi ta).