Politisk tigrering

Jag var 14 när jag läste Zenon och föll pladask. Denne filosof, 333 år f.Kr, som i opposition till Platon hävdade att förnuft, kärlek och könens lika rättigheter borde utgöra de fundamenta man byggde samhällslivet på, inte ”Staten” som Platon påstod.

Bort med regering, tempel, präster som krävde tribut, lagar och poliser, sa Zenon.

Det tilltalade mig. Hela min unga kropp skalv av iver.

Zenon var troligen den förste som gjorde ett utkast till en frihetlig utopi, 2000 år innan någon kom att tänka på liberalism eller socialism, de tankesystem vi omhuldar idag.

Hur jag kom över citat av Zenon minns jag inte. Det var inte en hel bok och strax läste jag partiprogram för moderaterna, socialdemokraterna och centern. De tilltalade mig inte, de handlade inte om livet, eller också svarade de inte mot mina brådmogna tankar om en möjlig skönare värld som Zenon väckt.

Som het ung idealist sökte jag och fann att jag hatade kommunismen med dess tal om proletariatets diktatur. Vad betydde det annat än att man skulle byta ut en maktelit mot en annan -och gärna under blodiga former?

Jag sökte men fann bara sådant som inte hade med frihet att göra. Alla partier ville bestämma över människorna – och jag kunde inte begripa och fylldes av avsky!

Zenon var den enda som lyste klart; och han hade varit död i över 2000 år och alla pratade obegripligt nog istället om hans fiende, idioten Platon – och ville fortfarande härma Platons hemska ”Staten” så fort man tänkte politiskt.

Så snubblade jag över Tolstoj, kristen anarkist. Och äntligen talade en vuxen människa om äkta frihet igen! Tyvärr fanns inte internet, google eller wikipedia för 30 år sen, så det som idag tar 15 minuter vid datorn att googla tog mig år.

När jag var omrking 17 hade jag lusläst Proudhon och Kropotkin. Jag förstod att jag var anarkist.

Sen dess har jag haft svårigheter att förklara mig för alla tror att jag vill kasta bomber när jag säger att jag är anarkist.

Det är tvärt om. Jag är pacifist och anarkism handlar inte om att med våld ta makt. Min 'anarki' innebär frihet och total respekt för min nästa. (Kanske så som kristna borde vara, men sällan är)

Jag vill inte bli påtvingad något, alltså kan jag heller inte tvinga någon annan. Att inta en maktposition är för mig en absurditet och därför är jag spontant misstänksam mot alla dessa människor som strävar efter makt. I någon mening är varje statsminister i mina ögon en misstänkt figur eftersom denne med sådan hetta strävat efter något som för mig är helt avskyvärt – att bestämma över andra. Att ta sig makt.

Gradvis har jag blivit mer och är idag demokrat, inte med hull och hår, utan med tvekan. Men jag är det eftersom jag inte intellektuellt lyckas prestera ett bättre förslag.

Min anarkism är inget uttryck för en politisk vilja, snarare ett förhållningssätt som gjort att jag haft ytterst svårt att ta allt partipolitiskt käbbel på allvar.

När jag idag närmar mig politiken är mitt hjärta fullständigt tigrerat och vibrerar i vackra anarko-social-liberal-demokratiska färger.

På så sätt är jag fullkomligt fri. Men jag har också lojaliteter och de är i fallande ordning:

1)Samuraj

2)Anarkist

3)Sosse

4)Liberal

Jag vet inte vilken politisk färg de andra i samurajgänget har. Ändå är det den allvarligaste och finaste ”opolitiskt politiska” gruppering jag någonsin tillhört och arbetat i.

Tillsammans bygger vi riksdagssvar.se och det är det goda med FRA.

Vi är många som upptäckt att vi inte vill ha mer av partipolitiskt taktiskt tänkande och skyttegravskäbbel. Vi vill ha en friare och bättre värld.

Vi arbetar nu på olika sätt för att aktivt ändra på demokratins villkor – till det bättre!