Att jaga en illusion av trygghet

Gah.

Jag försöker få sprutt på mina föredrag, vilket innebär att jag bör, skall, måste göra säljinsatser.

Jag är precis värdelös på det. Jag börjar genast flippra med allt annat och petar i saker jag inte borde sätta igång.

Jag börjar sälja mitt domännamn djingiskhan.com, till en som behöver det bättre, men vad ska jag då ha för samlande namn på mitt obskyra företag? (alltså är försäljningen av domänen bara ytterligare ett hinder jag lägger i vägen för mig själv för att kunna smita till andra saker som jag tycker är mer stimulerande, eller inte lika läskiga).

På fullt allvar sätter jag mig i akt och mening att skapa PR över mig själv, men skriver: "Anders Widén pekar o berättar" som ni kan se här ovan i blogvinjetten.

Till saken hör att jag inte gjorde om blogvinjetten för att få en ny sådan. Det handlade om att fram nytt PR-material till mig själv, så jag kan sälja mig, men jag skriver "pekar och berättar" så jag absolut inte ska kunna använda materialet i de mer seriösa sammanhang jag figurerar i när jag på vägar jag inte begriper ändå lyckas komma ut till dem som jag väl då måste kalla mina kunder. (bara den relationen, att jag skulle ha kunder får det att kännas konstigt i magen).

Kunder är och har varit sådana som Försvarshögskolan, Naturvårdsverket, Vårdförbundet, friskolor som Primrose och teknikföretag som Teknikinformation AB och så vidare.

Hur sjutton har jag klarat mig?

Jag fattar inte.

För jag hatar att skriva pretentiösa saker som att jag håller 'föredrag', än värre 'SEMINARIE'.

Bevare mig väl, men jag går gärna på seminarier som andra håller. Det känns inte fel eller att avsändaren skulle vara pretentiös eller dryg eller någonting.

Jag har hållit på sen 1989 och ännu inte kommit över att jag kan vara den som håller i seminarier. Och har kunder. Och har FA-skattsedel, vilket jag inte ens vill ta upp för det gör mitt liv så komplicerat att jag dessutom måste ha revisor.

Jag vill inget av det där. Jag vill bara ut och träffa människorna och prata och hålla kurser om de ämnen jag råkar kunna. Jag vill inte ha ett företag. Jag vill bara göra grejen och sen dra!

Nå. Närmaste bekymret är att få lite mer fason på min hemsida. Jag är som sagt i färd med att sälja mitt nuvarande domännamn, jag behöver ett nytt och jag måste få lite ordning på den förvirrade websida jag börjat skapa genom att helt enkelt bara kasta upp saker.

Tips o råd tas tacksamt emot.

Hur får man det att låta naturligt och lockande att gå på de grejer jag lagt upp här?

Vad kan en sådan filurföretagare som jag ha för namn? domännamn eller annat?

Nu smiter jag igen! I fönstret bredvid ligger dikter och väntar. Ytterligare en sak som jag skriver på blodigaste allvar, men oftast måste göra narr av eftersom jag hatar att vara pretentiös.

Samtidigt har jag otroligt höga och pretentiösa ambitioner.

Någon som anar en inre själslig konflikt av rätt stora mått!

Jag gör det, men väljer att blunda och entonigt sjunga lalalalalala...

* * *

Det är viktigt att jag kommer på banan. Jag måste ha in pengar, annars mår jag pyton.

Jag är helt ointresserad av pengar ur alla aspekter utom en; pengar utgör ett visst mått av imaginär trygghet.

Det är det enda pengar duger till, att skapa en liten löjlig imaginär sköld av trygghet.

Men den är nog så viktig, den illusionen.

Kommer jag på banan träffar jag även mycket folk, en bra månad kan jag hålla föredrag för tusentals.

Jag är illful nog att då och då smyga in små, små anekdoter om tja, FRA och integritet. I själva verket jobbar jag på att omforma delar av mina föredrag så att denna ytterligare form av försåtligt konstruerad låtsastrygghet kan passa in bland mina övriga ämnen.