Den skenbara friheten

Att bo på hotell är som att sitta i fängelse. Fast man tror att man är fri.

I själva verket är man aldrig fri.

Vad är frihet?

Jag har trott att jag varit fri och att jag skriver fritt, men det är inte så.

Jag är en del i en expansiv kommersiell underhållningsindustri.

Som författare har man bara två val att göra: Antingen drar man sig tillbaka och sätter sig verkligen och experimenterar med form och språk – och kanske faller det ut något nytt och vackert efter tio års möda…

Eller så spottar man i nävarna och låter tänderna glimma i ett vargleende och så kastar man sig ut på det brusande marknadstorget och säljer sig.

Några andra val finns inte.

Detta är en del av min ledsenhet. Jag har försökt att tillfredsställa båda dessa aspekter, dels försvara min konstnärliga frihet, dels knipa tillräckligt mycket av publikens öra så att jag kan leva på det jag älskar mest av allt – skriva.

Jag känner mig deprimerad för jag vet inte riktigt vem jag är och var jag står.
Så många verkligheter krockar i mig. Jag är familjeförsörjare och måste dra in pengar. Jag är också vårdande och byter blöjor och lagar mat och tvättar.
Jag kämpar att vara konstnär – och det är väl det som är värst.

Schakalerna kommer allt närmare.

Det är så det känns.

Ytterst har jag två hedervärda saker att försvara: Min familj och mitt författande.

Alltså har jag inte tid att vara deppig – ändå är jag det – och om någon timme ska jag hålla föredrag.

Det får mig att känna mig som en pajas.