Jag har svår migrän och jag sitter på hotell Kramm i Kramfors.
Jag har haft svår migrän hela dagen.
Jag har hållit tre föredrag.
När jag körde bilen mellan ställena höll jag på att köra av vägen.
Jag är aningslös hur mina föredrag blev.
Jag är aningslös vad jag sade till Sveriges Radio.
Klockan är lite över nio. Jag låser dörren till mitt rum.
Jag sänder detta inlägg och tänker sova.
Livet känns som en enda lång och tom korridor just nu.
Jag hoppas att föredragen blev bra.
Godnatt
10 kommentarer:
Anders
Forsok se det positivt. En dag mindre tills du far komma hem till familjen. Halsa alla
Kram
Sola
Ärligt Anders, jag förstår att du inte mår bra. Har själv gått igenom en liknande period i mitt liv för några år sedan. Kan bara säga att det du gör just nu inte känns rätt. Du visar symptom på depression. Du gör dig själv och andra en björntjänst genom att hålla på som du gör. Om det stämmer som du skriver så känns du som en trafikfara, vilket jag aldrig kan uppmuntra till. Sluta att åka på vägarna Anders, för din, din familj och andras skull.
Vet inte riktigt vad du vill med dina inlägg just nu. Är det sympati du söker? En klapp på axeln? Uppmuntrande ord om att fortsätta? Uppmuntrande ord om att sjukskriva dig?
Jag har full respekt för ditt tillstånd och situation, många människor går igenom liknande perioder i sina liv. För mig känns dina inlägg just nu lite martyraktiga vilket inte går ihop med den Anders jag lärt "känna" via din hemsida.
Du förtjänar en sjukskrivning Anders. Sluta jobba. Ta sommaren och din familj till hjälp. Men gör det nu medans du fortfarande kan själv. När du väl slår i botten tvingas du till det av läkare och då är vägen tillbaka mycket längre.
Lycka till nu Anders! Jag väntar på dig som en trogen läsare, även om det tar år för dig att komma tillbaka i gammalt gott slag.
Mattias
Sola: Japp, en dag närmare hemmet! Och jag ska hälsa alla!
Kram
Anders
Mattias: Du har rätt. Jag har symtom på depression.
Jag har delvis tagit hand om mig genom att tagga ner. Jag har lagt mängder med arbete åt sidan, bara struntat i det - för att över huvud orka leva vidare...
Du har rtt. Jag ska INTE vara på vägarna när jag mår så här.
Jag tvingade mig ändå att göra denna resa, helt beroende på ekonomi...
Troligen blir det den sista för hela sommaren.
Jag skriver inte här i bloggen om detta för att få sympati. Jag skriver helt enkelt för att det är min dagbok, eller snarare, jag försöker göra bloggen till min dagbok.
Dagböcker är inte alltid så snygga...
Man erkänner saker i dem.
Just nu är jag för trött och okoncentrerad för att skriva bra.
Det får bli som det blir.
Om några timmar ska jag hålla föredrag igen...
Sen åker jag hem för att vila.
MvH
Anders
Mattias har alldeles rätt!
Du borde kanske söka dig en bra psykolog eller liknande för du behöver nog få en genomgång till ett bra och vettigt avstamp. Se dig inte som en martyr, som just Mattias säger utan se dig som en som faktiskt behöver hjälp i en situation som du inte orkar behärska. Pengar är inte en ursäkt för att gå in i depressionens och den grådisiga världen den ger.
Och framför allt måste du lyssna till dig själv med största allvar för du kan inte springa ifrån dig själv....du blir upphunnen snarare än du tror.
Hälsar UiU
UiU:
Jag har varit down en gång tidigare i livet. Jag försökte då hitta en psykolog - inge bra!
Tyvärr tror jag inte på den metodik man bedriver till 99% i Sverige, psykodynamik eller vad vi ska kalla det. Däremot tror jag att KBT, Kognitiv Beteendeterapi har effekt. En variant av KBT har jag kört för att nå idrottsliga mål - fungerar alldeles utmärkt.
Problemet är att man inte utbildar terapeuter för KBT i Sverige, eller i vart fall väldigt få.
Dock. Jag ska bromsa upp och söka hjälp. Jag har redan "sökt" hjälp genom att erkänna mitt problem inför hustrun. Nu ska vi tillsammans lotsa mig rätt igen, bland annat genom att hitta bra "externa" personer att snacka med.
Jag menar KBT till 100%. Jag har vänner som lyckats vända sina liv med KBT, men se upp för "Look-a-like" som tror sig behärska KBT. Sedan är det utmärkt att ha en bloggsida som du har för där kan du vara både skrivare om dina problem och läsare av desamma. Samtidigt kan hustrun naturligtvis vara en avlastare men det kan i långa loppet bli tungt ansvar för en nära att både vara hjälpare och nejsägare. Det är en motsägelsefull sysselsättning att både vara hustru/man och hjälpare i denna sorts nöd. Jag vet detta av egen erfarenhet och den har givit mig mycket stryk understundom. Hälsar UiU
UiU:
OK!
Det festliga är att jag håller föredrag om min idrottsvariant av KBT inför ledningsgrupper i företag osv...
Något hände med mig där i Kramfors. Av alla ställen!
Jag lyckades vända mitt eget tankeinnehåll.
Jag ropar inte hej och är inte över bäcken ännu, men stora saker har hänt.
Jag kommer inte att lasta hustrun med detta, hon ska inte coacha mig, men att erkänna att man har besvär är ju alltid steg 1.
Steg 2 just nu är att jag lyckats omformulera mig - och satt igång att betrakta mitt eget liv ur samma synvinkel jag lär ut när jag håller mina KBT-lika idrottsledarkurser!
Steg 3 är att tagga ner.
steg 4, utvärdera var jag står nästa vecka, vilka fler åtgärder som ska till.
BRA!
Du verkar ju egentligen vara fullproppad med egenerfarenhet som kan användas i detta fall hälsar UiU
Uiu:
Japp! Men trots att man redan vet allt och är så duktig, går man alltså vilse i sitt eget liv.
Eller.
Det är kanske då man verkligen kör huvudet i väggen till slut, eftersom man tror att man har sådan järnkoll.
Jag tar alltså detta på största allvar, för jag vill inte halka ned i deppigheten igen.
Steg 4, ovan ska följas upp med steg 5 och 6...
Du fattar vad jag menar.
Jag ska helt enkelt ta hand om mig riktigt ordentligt.
MvH
Anders
Skicka en kommentar