”Jo”, (sa den hänförde läsaren), ”detta är själfullt, detta är genialt! Jag förstår och beundrar detta! Jag har själv tänkt exakt likadant ett hundratal gånger! Med andra ord, den här mannen påminner mig om mitt eget skarpsinne, och därför beundrar jag honom”.
Så skrev Coleridge för bra länge sedan.
Närmare i tiden, år 1963, arresterades en ung diktare i Leningrad. Han hette Joseph Brodsky och anklagades för ”social parasitism”. Sedd med åklagarnas ögon var han ett samhällsskadligt element, han hade inget stadigvarande jobb och om han verkligen skrev dikter, som han påstod, så hade i vart fall inte kommunistpartiet beställt dem, inte heller hade han publicerats någonstans, han kunde inte visa upp ett enda förlagsavtal, eller identitetskort från någon kulturredaktion på en av staten godkänd tidning. Han tillhörde varken Författarförbundet eller Partiet. Han tillhörde ingenting.
Först året därpå hölls rättegången, kanske ville man mjuka upp de misstänkta genom att låta dem sitta länge i häkte. Vid förhandlingarna framkom att Joseph inte ens gått färdigt den sovjetiska grundskolan och åklagarsidan kände ända in i märgen hur rätt de hade i att fängsla denna obildade och aparta person som skrev så konstiga saker att de inte kunde begripa sig på dem. Joseph försvarade sig inte, eller så gjorde han det, men med en sorts brutal ärlighet ingen av de närvarande förstod, han sade: ”Jag har ingen annan arbetsgivare än Gud”.
Joseph Brodsky sändes till Sibirien, men en opinionsstorm växte och blev så enorm att Brodsky frigavs och strax därpå ”erbjöds” han att emigrera, den politiska makten ville inte ha kvar den farliga tänkaren i sitt land. Han flyttade till USA, där han fortsatte att skriva om det stora diktare i alla tider betraktat som de eviga ämnena: Kärleken, Livet, Döden, Naturen, Tiden och något som kanske kan kallas Gud.
År 1987 fick Joseph Brodsky nobelpriset i litteratur.
* * *
Det ska sägas med en gång, Brodskys poesi är intellektuell, ändå enkelt samtalande, vid samma tillfälle komplex, till och med halsbrytande. Hans signum är absolut självständighet. Jag tror ingen skulle utbrista om honom ”att det här begriper jag fullständigt och han tänker som jag, alltså är det genialt”. I det ligger spänningen att läsa honom, mitt i det enkla, vardagliga plocket med föremål som han kan ägna sig åt, stiger något större fram, en annan sanning.
Det har hänt att Joseph Brodsky anklagats för elitism, att han inte skriver för ”vanligt” folk.
Jag får lust att ställa en motfråga: bör en författare skriva på sin egna intellektuella nivå, eller på läsarens?
En annan fråga: Varför detta ständiga vurm för det medelmåttiga? Varför anses det att en författare bör passa in, eller annorlunda vinklat och med Coleridge i början av detta inlägg, påminna en (läsaren) om det egna ”skarpsinnet”, eller kanske snarare ”begränsade fattningsförmåga”?
Coleridge skrev inte detta som en gliring till en totalitär stat. Han fällde sin kommentar i det som vi tror, fria väst.
Jag måste spänna mig när jag läser Brodsky, mina intellektuella muskler vibrerar och dallrar på den yttersta gräns jag kan prestera i tankeskärpa, och det är inte alltid belöningen kommer, men när den gör det är det alltid hisnande och då har jag med den speciella sorts bistånd en dikt kan ge lyckats erövra ytterligare ett litet stycke pulserande liv och för en stund viker den trista medelmåttigheten åt sidan och jag andas friskare luft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar