När ska man sätta ned foten? Man vill ju vara trevlig. Man vill ju hjälpa. Men nu är det som så att jag blivit rena transkriberingscentralen.
Bonniers mejlar – och vill ha hjälp att transkribera Conn Iggulden till Svenska eftersom de ska ge ut en bok om Djingis Khan av honom.
”Show me the money”, sa jag. För det är ju som så att Bonniers äger DN o TV4 och jag vet inte allt, mer än att de tjänar miljarder per år.
Jag fick inga pengar för att hjälpa dem med transkribering, så jag struntade i det. De lät hellre sin översättare gissa sig fram…
Och TV4 skulle transkribera en produktion av BBC. Den hjälpte jag faktiskt till med, i naiv tro att jag skulle få pengar, för det var den första förfrågan jag fick. Ni gissar rätt – jag fick inga pengar…
Sen jag började ge ut mina böcker om Djingis Khan har jag tappat räkningen, förfrågningar duggar in ganska tätt.
I min mejlbox ligger sedan några dagar en förfrågan och jag har varken svarat eller slängt bort den. Känns så oartigt att bara slänga. Men energi börjar sippra ur mig. Jag orkar inte längre vara vänlig.
Så här ser mejlet ut:
”Jag var några veckor i Mongoliet och skriver en reseberättelse. Det där med transkribering är inte lätt, olika kartor ger olika former för ortsnamn. Mest funderar jag på det hårda h-ljudet, som i ortnamnet Darhan. På mongoliska används den kyrilliska bokstaven X, på engelska skrivs detta h-ljud kh. Jag förmodar att man på svenska borde skriva Darhan, inte Darkhan, som ger ett uttal med hörbart k.
Vad tycker du?”
Exxxx Exxxxx
Det pinsamma – och energikrävande – denna gång är att det bara tog en minut att läsa mejlet och att det skulle ta mig max lika lång tid att svara eftersom svaret är enkelt: ”Jag skulle välja Darhan, precis som du själv är inne på”.
Men i och med det behöver jag egentligen inte svara. Frågeställaren har ju redan svarat – men ändå väljer denna att ta upp min tid. Så, jag börjar undra. Vad är det här för en lömsk liten kontakttrevare? För som författare blir man vart efter van även sådana; personer som till varje pris vill ha kontakt med en och suger sig fast som sugkoppar på ens kropp, fast man vänligt och bestämt försöker skaka dem av sig…
En sugkopp satte sig fast vid mig i över sju år och jag lever fortfarande i skräck att denna person ska komma tillbaka och börja påstå saker inför hustrun, för jag vet att denna person inte drar sig för något.
Sådana här mejl har alltså två sidor. Det kan vara ytterligare en liten förfrågan, som jag faktiskt kan svara på, men det kan också visa sig vara en igel som kommer att bränna mig i flera år.
Som ni förstår har jag dragit en gräns när stora aktörer hör av sig och vill utnyttja min lite udda kunskap, då vill jag ha betalt, grejen är bara att de aldrig vill betala. Helt fantastiskt absurt, men inget som längre förvånar mig. Bonniers och deras gelikar uppträder som skit, det har jag vant mig vid.
Det är den här andra, mer mänskliga, gränsen som är svår att dra.
Min hemsida och även bloggen - även föredragsturnéerna - gör att jag kommer i kontakt med massor av trevliga nya människor, men ibland klarar jag inte att filtrera bort rätt, eller snarare, fel personer.
4 kommentarer:
Tja...du kan ju göra det lätt för dig att ta betalt när dom stora bolagen vill ha dina tjänster. Sätt ett pris å vill de inte så är det deras förlust. När vanliga människor hör av sig så kan du antingen ta ett lägre pris eller helt enkelt köra ideéllt...för den goda sakens skull...
Men, skojar du? Menar ett förlag som Bonniers på fullt allvar att de inte betalar om de anlitar dig som konsult? Fy så pinsamt.
Tänk om jag skulle göra så med de samarbetspartners jag har!
Dessutom har jag själv gjort ett mindre kvalificerat, men akut uppdrag åt Bonniers som jag fick betalt för. Fast, det kan ju ha varit en viss författare jag känner som utövade lite påtryckningar där.
Tänker de alltså att du bara ska vara lycklig över att få hjälpa andra att tjäna pengar?
Peter: japp, numer säger jag "show me the money" först, sen jobbar jag om de fortfarande är intresserade.
Vanliga dödliga får mina tjänster gratis, såvitt det inte kräver timtals med arbete.
Åsa: I fallet med Bonniers i detta fall. Det var översättaren som ringde och sedan mejlade mig. Han ville ha hjälp.
Först, efter telesamtalet, tänkte jag ge honom hjälp, rent kollegialt, mest eftersom jag trodde att det kanske rörde sig om max 15 minuter från min sida. När mejlet sedan kom insåg jag att jag skulle behöva ägna dagar.
Då bad jag honom upplysa Bonniers att jag ville ha pengar för jobbet.
Då blev det ingen vidare beställning...
Vid några andra tillfällen har Bonniers betett sig som riktiga klantar mot mig. Men jag måste också säga att när jag gav ut min första bok hos dem "Månskensligisten", så skötte de sig riktigt fint, följde kontraktet och sina åtaganden till punkt och pricka. Riktigt bra, föredömligt.
Skicka en kommentar