Djurparken vid havet

I skydd av mina egna fantasier kryssar jag oberörd fram mellan leksakerna på hallgolvet som vore de försåtliga minor som drivit med strömmarna från barnens rum. Trampar man det minsta fel kantrar man genast och måste söka stöd mot en vägg medan man svärande lyfter den ömmande foten. På toaletten nere hittar jag tandborsten som jag igår kväll lade uppe, men jag finner ingen tandkräm. Jag kryssar tillbaka, nu mellan barnen, och lyckas ta mig genom köket utan att trampa på Odin som för tillfället väljer att attackera mig som en lågt kommande bulldozer. Inte heller stör jag den prinsessdans Naya och Tula utför med allvarliga miner och med änglavingarna de fick i julklapp lätt på sned. I trappen föser jag några blöjor nedåt mot soporna till, de har en sorts anhalt mellan femte och sjunde steget, på sin färd från skötbordet uppe till sopsorteringen nere. På toaletten uppe blir jag först förvirrad, för jag tänker på och bevarar i minnet allt jag kan, den text jag håller på och skriver, men ändå kan jag inte låta bli att överrumplas och ta in det som möter mig i badrummet och mot min vilja gör mitt sinne en halsbrytande färd från min egen fantasi rakt in i den värld Naya och Tula precis lämnat bakom sig, men eftersom jag inte vill möta några nya världar ropar jag irriterat:
”Vad har ni stökat till i badrummet för?”
Prinsessorna på nedre planet låtsas inte höra.
”Allt jag vill är att hitta tandkrämen!” ropar jag lite snällare.
”Men den är ju där, pappa”, ropar Naya tillbaka.
”Den ä ju dä, pappa!” ekar Tula.
”Var?” mumlar jag förtvivlat medan jag kämpar för att hålla kvar mitt arbete i tankarna för att slippa börja om. Att starta en ny bok är ett helvete och gör mig alltid stingslig.
”I djurparken vid havet!”

Världen stannar, för jag kan inte stå emot längre, jag glider in i flickornas universum och blir förfärad:
”Jag tror minsann Scoobidoo håller på att drunkna”, ropar jag.
”Vi har inte tid. Vi är prinsessor”, ropar Naya till svar.

Långsamt viker djurparken vid havet undan, som en dyning som sakta häver sig och drar sig tillbaka från en strand. Framför mig är den vanliga röran som den vuxna delen av min arma själ anser måste städas. Med en anstrykning av lyckligt vemod föser jag undan Scoobidoo och räddar honom från att få tandkrämsstänk på sig. Att det är en sådan möda för mig att skapa världar och så lätt för dem.