Istället bygger vi katedraler och smarta bomber

Fick kommentar från UiU efter förra inlägget.
Här kommer därför en vomering från hjärnan; sådan automatskrift jag kan syssla med hellre än att titta på TV, som ren förströelse alltså.
Det kallas även ”processkrivning”, att man först bara häver ur sig, sedan sätter man sig och väljer ut bra saker man kanske kan göra något av.

(För inte så länge sen, fanns det en litterär genre som enbart bestod av sådant här:-)

Dr Klurautmiller sade till mig följande, som om han talat i en dålig film:
”Du måste ha en uppriktig tro och har du inte en uppriktig tro får du lov att fejka. Det handlar om en ofattbar kraft, vars källa inte går att spåra, och kan du inte besvara dessa frågor utan att harm eller likgiltighet griper dig måste du ge dig ut på en lång och strapatsfylld resa”.

Och väl i främmande land finner du att jorden under dina fötter är en annan och att själva myllan består av söndersmulade kranier och blod som de kärlekskranka har lämnat efter sig... Men i själva verket är det likadant över hela världen flickorna väntar och ser passivt på medan killarna knaprade så kallat fotbollsgodis för att stå ut med sina smärtor, det vill säga, Voltaren och allt annat som kunde dämpa deras som de trodde smärtor i benen efter glidtacklingar – men det handlade om något helt annat.

Det handlar alltid om något annat.

Ensamheten. Intigheten. Och klaustrofobin i den långa smala korridoren på jobbet.

… Här försöker jag ett annat spår. Du vill bara vara dig själv, säger du, gudlös och umbärlig, men jag har tre barn som jag älskar. Men simsalabim där kommer paradoxen - genom det är jag icke helt umbärlig. Och en gång tog jag hand om en liten bror, då jag själv var liten. Så gott jag kunde. Vad är värdefullare än att vi tar hand om varandra, så gott vi kan?
Vad är kärlek?
Vad är det väsentliga?
Gud? Nej! Jag säger icke!

Det väsentliga är vi.

Människor.

Vi. Alla.

Förmår vi inte förstå vad kärlek är eller Gud är eller vad stort är eller vad meningsfullt är – låt oss åtminstone ta hand om varandra.

Fast samtidigt tror jag att jag snubblat in i kärlekens rike. Detta land är gott, varmt och omärkvärdigt. Bibeln är svår och märkvärdig i jämförelse och därför skit. Alla skrifter är skit. Mina fem publicerade böcker är skit – eller sett ur annat perspektiv: Febrigt famlande och sökande efter svar som inte finns att finna i detta tillkrånglade krångel. Altaren kan tippas över ända. Ett altare är aldrig mer än en bänk. Men när min son knådar bredvid mig och med sin kropp ordlöst förklarar att det är lite mer välling som gäller, eller när mina äldre döttrar vill höra en saga, då är allt enkelt. Och att vi är tillsammans är mer än allt skrivet, mer än alla katedraler.

Byggnader med kors och halvmånar och stjärnor och åttaarmade feta figurer kan störta, det spelar ingen roll, bara jag får vara med mina barn – och slippa mista dem.

Denna tanke sträcker ut sig, i all sin anspråkslöshet och jag önskar att jag kunde förklara eftersom den är så enkel och människorna skulle äntligen slippa detta desperata, infernaliskt felaktigt invecklade fikonlöv som vår civilisation har blivit.

Vår civilisation är förstörande.

Den fjärmar oss från kärleken. Meningen.

Det enkla i att vara människa. Och älska.

Istället bygger vi katedraler och smarta bomber.