Mirtazapin dag 9 - 13

Det bor fler demoner i de små pillren än jag trodde var möjligt.
Orkar inte uppdatera biverkningar längre.
Jag koncentrerar mig på barnen.
De ska inte behöva ha en kass farsa.

Trötthet över allt annat

Dag 8:

Den allt övergripande biverkningen är trötthet. Jag sover elva, tolv timmar per natt, sedan några timmar till per dag. Jag bara slocknar.

Enligt bipacksedeln ska det vara färre än 1 per tusen som får just svår trötthet som biverkning.
Otur.

Jag kan inte ta hand om tre små barn ensam med denna trötthet. Det går bara inte.

Låg

Dag 7

Kemin helt ur balans. Jag har inte druckit någonting, men har värsta bakfyllan. Dessutom, jag har sovit elva timmar inatt, ändå trött över alla gränser.

Enda fel jag gjort är att jag medicinerat vid fel tidpunkt, jag har flyttat medicineringstiden.

På kvällen, jag red - och mådde bra, men så fort jag satt av hästen var jag tillbaka i värsta baksmällan.

Jag blir otroligt seg av Mirtazapin.

aeorosol nano

Dag 6:

Förmiddag: Känner mig som stålmannen. Kärnfrisk och beredd att välta ekar eller vilka träd som helst.

Eftermiddag. Snopet. Dagen bestod av den sköraste skare och att jag sjönk igenom totalt: Samma jävla depression som innan medicinering.

Tankeinnehåll: Inga ledsna negativa tankar. Lik förbannat sjönk jag igenom. Hur jag mår eller har för personlighet beror helt på hur små eller stora de mikroskopiska aerosolmolnen med signalsubstanser är i mina synapser.

Är själen i själva verket ett aerosolmoln i nanostorlek med kemikalier mellan två celler i hjärnan?

I vart fall avgör det sabla aerosolmolnet hur hela min organism på 80 kilo upplever världen.

Förnekelse

Dag 5


Är det så här lätt att vara människa?
Det hade jag ingen aning om.

Jag har bara gjort tråkiga saker hela dagen, varit på banken, bråkat med posten som vägrar att utföra den service jag betalar för. Storhandlat.

Och kört bil minst 23 mil.

Allt av det ovan tycker jag i normalfall är helpest.

Idag var allt detta underbart.

En intressant sak inträffar då i mitt psyke: Idag förnekar mitt psyke all kännedom om de fyra dagar jag har dokumenterat på bloggen…

Idag anser mitt psyke att "så här har jag väl alltid varit kalibrerad".

Tur att jag dokumenterade.


Biverkningar: Fortfarande svårt att koncentrera mig i exv skrivandet, samt smärre distraktionsproblem i bågskyttet. Annars helt OK.

Rättelse: Hur modern antidepressiv fungerar

Jag skrev i förra inlägget att:
”…Enkelt uttryckt förhöjs den kroppsegna serotonin- och noradrenalinhalten i hjärnan.”

Det är inte korrekt att serotoninhalten höjs, vilket ”Åsa_mitt_i_världen” har haft vänligheten att mejla mig om. Hon skriver:

”Det är synapserna, nervkopplingsområdena som är det intressanta. Det är i skarven mellan den ena nervcellen och nästa som det måste finnas tillräckligt med signalsubstanser för att impulser ska kunna ledas vidare.

Antidepressiv medicin av typen SSRI fungerar som att den sändande nervcellen proppar till sin återföringspump som annars skulle ha pumpat tillbaka serotoninet in i nervcellen.”

Åsa betonar att hon endast är ”amatörintresserad” av ämnet men hon har i skrivande stund förklarat sammanhangen mest korrekt i mina ögon.

Att jag väljer att saxa in hennes förklaring hellre än att smälta den och skriva en egen beror på följande:

Jag hade delvis reda på detta med återföringspumpen men skrev ändå slarvigt, eller rent av fel, i förra inlägget. Det beror på att jag mest hela tiden lider av en övergripande biverkning:

Tidigare i mitt liv har jag alltid varit noggrann, haft stort tålamod och god koncentrationsförmåga.

Dessa egenskaper är just nu som bortblåsta.

Under medicinens inverkan gör jag det mesta fort, men fel, liksom.
Jag orkar inte hålla i längre tanketrådar utan blir otålig och släpper dem.

Gradvis börjar dock detta med koncentrationen bli bättre. Min bästa mätare är hur mitt bågskytte fungerar.
En annan mätare är att det blivit något mindre besvärligt för mig att skriva en mening som denna.



Länkar som kan vara av intresse

www.serotonin.nu

http://www.neuroportalen.com/sjukdomar/info.html

Själavandring

Dag 4

Begreppet själavandring har fått ny innebörd och jag har med fasa bytt skepnad snabbare och oftare än Dr Jekyll and Mr Hyde idag.

Morgonen startade med yrsel och förvirring, sen slog demonerna till redan efter första kaffekoppen. Jag blev rastlös, så där otäckt rastlös att jag inte kunde sitta still och jag förstår nu var uttrycket ”Klättra på väggarna” kommer sig av.

Man vet faktiskt inte vart man ska ta vägen.

Sen pratade mina barn lite högt, tyckte jag. Och plötsligt blev jag som min mor. Hon skrek alltid: ”TÄNK PÅ MINA SPANSKA NERVER!”

Plötsligt hade jag spanska nerver, men vis av hur illa jag tyckte om när min mamma gav luft åt sina spanska, så höll jag klaffen. Jag lät mina barn väsnas, fastän det var hart när olidligt för mig.
Den ljudnivå jag normalt tycker är helt OK, skar nu som knivar genom märg och ben. Varje ljud, varje utstött ord, varje gnissel av dockan som yngsta dottern släpade efter sig mot golvet höll på att få mig att krevera.

Att ha spanska nerver är inte lätt och jag hade det mest hela dagen.
Plötsligt, när jag inför middagen stod och tvättade potatis, slog så den stora friden in.

Att tvätta potatis framstod som den skönaste av sysslor. Jag kände ett inre lugn och harmoni. Sedan blev det bara bättre och bättre.

Från förvirrad på morgonen till hysterisk under dagen, till jovialisk på kvällen. Jag kan gå så långt som att säga att jag slutligen blev rent flegmatisk efter klockan 19.00.

Jovialisk och flegmatisk är två karaktäristika jag aldrig tidigare förknippat med mig själv.

* * *

Jag har läst på lite om dessa moderna antidepressiv som finns. De är inga lyckopiller, utan verkar på så sätt att bland annat kroppseget serotonin mer kommer till sin rätt. Enkelt uttryckt förhöjs den kroppsegna serotonin- och noradrenalinhalten i hjärnan.

Trots att jag dessa fyra första dagar upplevt vansinnigt hemska saker som utspelar sig i min själ på så sätt att den byter skepnad, har medicinen också i små korta glimtar gett mig en mer korrekt bild hur jag mår som frisk, än jag tidigare någonsin haft.
Jag har så länge haft ett brus av oro, ångest och depression omkring mig att jag inte kommer ihåg hur det känns att vara frisk.

Läkarna påstår dessutom att medicinen kan hjälpa mig att självläka.
Men ännu är det för tidigt att ropa HEJ.
Det kan fortfarande vara fel medicin och fel dos.

Ändå. Jag har fått hopp att åter hitta ut ur depressionen.
Jag hade aldrig klarat det utan medicin.

En otrevlig typ

Dag 3; Eftermiddag.

Ensam under hela dagen, familjen åkte bort.
Jag gör endast ”trevliga” saker för mig själv. Pilbåge, skogspromenad, klappar hästar, hoppar jämfota…

När hustrun kommer hem upptäcker både hon och jag att jag är:
Stickig, grinig, lättretlig.
Taggig.

Min sammanfattning av dagen:
Humöret svänger enormt, men är till övervägande aggressivt och utagerande.
Mitt sinne omvandlar just nu nedstämdheten till stridslystnad, men aggressiviteten som finns inom mig är helt okontrollerad.
Börjar jag prata om mitt arbete/författarskapet stöter tårar i ögonen direkt…

Jag är emotionellt flack och brister i empati när sinnet är på detta vis.
Detta är ett tillstånd, som när det uppträder i mitt vanliga liv, gör att jag drar mig undan människor eftersom jag vet att jag inte kan låta bli att såra dem, att jag ångrar mig senare eftersom jag sagt okontrollerade saker.

Nu förstår jag hur detta tillstånd handikappar mig lika mycket som den rejäla depressionen.
Jag brukar även undvika att fatta viktiga beslut när jag mår på detta sätt.

Försök att kortfattat beskriva tillståndet:
Emotionellt flack, aggressiv och bristande empati.

Med andra ord: Kolerisk.

Kära allihop...

Jag är livligt trött på alla som kommer med klämmiga små råd att jag bör bada eller jogga eller för den delen, PROMENERA.

Visst, jag vet. Det är JÄTTEBRA, och jag GÖR redan ALLA sådana aktiviteter.
Jag HAR promenerat idag.
Jag HAR sprungit.
Jag HAR skjutit pilbåge.
Jag HAR hoppat jämfota i hästhagen.

Alla dessa aktiviteter får en dels att tänka på annat, dels sätter man igång kroppsegna endorfiner och andra roliga kemikalier som jag ju bevisligen behöver.

MEN. Det finns tröskelvärden.
Är man bara lite grann nere, då kan redan en töntig liten joggingtur göra hela susen.

Är man Riktigt deprimerad, alltså värre däran än Ior i Nalle Puh, då hjälper ingenting av ovanstående.

Då bygger sådana förslag endast på ens redan tunga last av förnedring.

Som deprimerad har man endast två sätt att svara på sådana råd:
1) Att gömma sig djupare under täcket. (Om man är nere i helvetessvalget).
2) Att aggressivt gå till anfall för att få tyst på plågoanden. (Om man inte var riktigt ända nere i helvetessvalget).

Så. Jag avböjer vänligen men bestämt fler hurtfriska små råd.

Tala gärna med mig, men som vanligt. Inte som om jag plötsligt förvandlats till ett litet barn som inte förstår sitt eget bästa.

I orolig väntan på ”kick in”

Förmiddag dag tre.

Jag är tillbaka i min ”normala” sinnesstämning.

Tack vare medicinen fattar jag äntligen att det är fullkomligt omänskligt att leva i detta tillstånd.

Test av sinnesstämning #1. Det glada hållet:
Jag tänker på min favoriträtt; fläskkotlett med apelsin- och sojasås.
Jag laddar tanken att hustrun och jag ska laga den tillsammans. (ett sorts förspel).

Trots denna trevliga tanke, som när jag är frisk kan fylla mig av berusande förväntan, känner jag mig lika glåmig som en gråsugga, ett sådant där djur alla vill trampa på och döda.

Alltså, det hjälper inte att tänka glada, positiva tankar när man är deprimerad.

Test av sinnesstämning #2. Det sunkiga hållet:
Tänker jag på bokmässan blir jag alldeles matt, liksom kraftlös. Ja, tankar på bokmässan, eller i övrigt att ta itu med mina böcker får mig att sjunka ihop. Plötsligt tappar jag även lusten att göra andra saker, sådana som kan vara angenäma. Som att rida till exempel.

Jag har en enda önskan, att medicinen åter ska ”kicka in” som den gjorde under första dagen några berusande timmar.

En ond natt

Natt mot dag tre.
Jag har varit vaken stora block av natten, alldeles som jag alltid har varit innan medicinering. Tankarna har irrat. Om jag hade övermod och ville åka till bokmässan igår, så tar denna natt musten ur mig. Bara tanken på bokmässan gör att jag känner mig ynklig. Jag kryper ned under täcket och vill gömma mig för världen.

Varje tanke jag har denna natt, även om jag tänker på glass, exempelvis GB:s 88:an som jag tycker är riktigt god, så blir känslofärgen negativ.

Inte ens tanken på en god glass är en god tanke. Mirtazapinet gör ingen verkan. När jag kliver upp har jag svår yrsel. Det är det enda som tabletten ger mig.

I hybrisens tecken

DAG TVÅ

Genomgående förhöjd sinnestämning. Av biverkningarna gör främst en svag yrsel sig påmind. Momentana stunder av övermod, så som jag känt mig i perioder av livet då jag varit smått manisk.

Idag vill jag ta itu med saker som släpat i min rörelse: Ta tag i den kommande bokmässan i Göteborg för att åka dit, även utan att mitt förlag är där med sin monter.

Bokmässan har varit en av mina tankemässiga varbölder under hela sommaren, ett av dessa borden/måsten som fått mig att nästan kräkas, bara jag tänkt på den.

Förnimmelse av en gryning

Förmiddag första dagen:
Trött. Intill döden trött. Och yrsel. Om jag släpper ned handen i knät känns den fyra gånger tyngre än vanligt. Likadant med ansiktet där skinnet och köttet hänger så tungt att det känns som om ansiktet ska rinna av och endast lämna skelettet kvar.
Yrsel och huvudvärk och stickningar så svåra att jag mår illa. Får kräkkänslor.

När jag pratar hänger kinderna inte med, orden kommer klumpigt, munnen är svår att manövrera. Kroppen är inte ett med min vilja, den har eftersläpning, varför jag blir fumlig och klumpig i rörelserna.

Eftermiddag första dagen:
Ansiktet glider inte lika svårt nedåt längre, huvudvärken är i det närmaste borta. Yrseln endast svag. Tröttheten är kvar, lägger jag mig ned somnar jag inom några sekunder, men håller jag mig i rörelse och gör saker är jag pigg – och förnimmer vagt en glädje!
Jag är glad för första gången på flera månader.

Plötsligt sätter jag mig ned i solen, låter barnen stoja för sig själva. Jag upplever att biverkningarna är utanför mig, de har sitt tillhåll i kroppen. Kroppen är trött, vill sova, jag, min själ, är pigg och även om förnimmelsen är vag så finns det glädje i mig, andra kanske har hela oceaner av glädje. Jag är väldigt lycklig över min enda lilla droppe!
Den får mig att vilja ta för mig mera av livet. Den lilla droppen gör att jag vet att det finns.

Det sker en total separation mellan själen och kroppen och dess tråkiga reaktioner på medicinen.

Det påstås att det ska ta veckor för dessa mediciner att ”kicka in”, men jag känner en helt annan livslust redan efter 19 timmar från det att jag svalde första tabletten.

Biverkningarna är periodvis så svåra att jag ibland tvingas uppamma all kraft för att hålla mig i styr, men samtidigt uppfångar jag hur livet skulle kunna vara, hur lycka och välbefinnande smakar. Mitt inuti biverkningarna, som är så våldsamt påtagliga, känner jag min friska kärna.


Test av motorik och koncentration

Jag testar att skjuta pilbåge. All känsla är försvunnen, jag känner inte hur jag ska göra uppdrag, dessutom har jag fått skakningar. Jag skjuter 30 pilar, tvingas öva in en snabbare stil för att komma runt problemet med de nykomna skakningarna.

Jag skjuter en serie och presterar 4% sämre än normalt.
Fyra procent kanske inte låter som en så farlig försämring, men det är skillnaden mellan att hamna på pallen eller ganska långt ned i resultatlistan på SM.
SM går idag, vilket jag missar på grund av min depression.
Pilbåge är min roligaste hobby, men jag förlorar gärna den, det spelar ingen roll. Jag har fått livslusten åter.

Lyckopiller i Paradiset

Hästarna frustar i hagen. Dofter från dem och ängarna och skogen är överväldigande och jag är fortfarande nykär i hustrun efter nio år.
Jag älskar mina barn och vi har kul tillsammans.
Jag har gett ut fem böcker, den senaste och i mina egna ögon den bästa, i våras.
Jag är inte rik men familjens ekonomi är ordnad.

Kort sagt; jag har strävat efter att uppnå ett sådant liv och att bebo en sådan plats som vårt torp i hela mitt liv eftersom det är min bild av paradiset på jorden.

Jag bebor alltså min egen lyckligaste dröm.

Ändå hände något för några månader sedan, mer exakt i början av maj månad.

Mitt tankeinnehåll var likadant då som nu: Att jag bodde med min familj i ett paradis. Ändå blev jag i ett slag djupt deprimerad.

Depressionen har hängt i hela sommaren. Ibland har sinnet lyfts upp och andats riktigt frisk luft, ungefär som när en säl hittar en vak att andas i innan den dyker ned igen. I helgen blev depressionen akut. Jag sjönk igenom fullständigt och tog mig inte ens upp ur sängen.

Alla val försvann ur mitt liv. En sorts mental förlamning bemäktigade sig mig.


Djup depression är det hemskaste tillstånd jag känner till, svårare att hantera än sorg.

Att plötsligt befinna sig i en förlamande depression är helvetet på jorden: Och detta helvete kan drabba en utan synbar orsak.

Det är inte så att mina tankar sakta men säkert mal sönder mig genom att vara oroande eller negativa. Det var och är alltså inte mitt tankeinnehåll som knäcker mig. Jag har inte ens haft dåliga drömmar.

Jag blev drabbad av depression som om jag plötsligt fick en oförmedlad och ojuste glidtackling som slog av mig båda benen. Tacklingen var så mycket mer oväntad eftersom jag gick på promenad i mitt eget paradis, där ingen någonsin brukar attackera mig. Sådana attacker förekommer endast på fotbollsplaner.

Detta lömska angrepp skrämmer mig. Hade jag levt singelliv hade jag inte vidtagit några åtgärder. Jag har drabbats av depressioner förr. Jag tillhör helt enkelt dem som får depressioner lite nu och då.

Men nu har jag tre barn. Jag har inte möjlighet att ligga i sängen och vara handlingsförlamad. Jag har inte ens möjlighet att befinna mig i depressionens gränsland, för där är jag omåttligt aggressiv, kan inte tåla att barnen skramlar med tallrikar eller gör minsta fel.
Jag måste kunna lita till mitt sinne, det får inte plötsligt förlamas, eller än värre, plötsligt koka över.

Så. Nu sitter jag här i mitt paradis. Mitt sinne är efter helgens vistelse nere i helvetets svalg, åter uppe på en funktionell nivå, men livet är fortfarande insvept i som i en filtrerande filt. Inget roligt når in till mig.

Intellektuellt vet jag att jag fortfarande bor mitt i ett paradis, men jag känner det inte. Allt runtomkring mig lämnar mig ointresserad och apatisk. Jag är fullkomligt oengagerad.

Inga huskurer har under sommaren hjälpt. Jag har prövat samtalsterapi tidigare i mitt liv, det har inte hjälpt, inte haft ett dugg med min depressiva läggning att göra.

Jag har uppsökt läkare och fått en förskrivning. Framför mig ligger en ask Mirtazapin. Biverkningarna, om man drabbas av dem, är ångest, försämrad koncentrationsförmåga, muskelryckningar…
Det står att om jag får självmordstankar ska jag kontakta läkare…

Jag sitter och undrar om jag ska ta ett första piller.

Beslutet handlar om att sätta igång en testperiod, för ingen tycks veta hur dessa antidepressiva medel egentligen fungerar, rätt ofta slår de slint.
Man kan behöva byta preparat för att hamna rätt.

Att meka med sinnet känns inte lockande alls, men jag har inget val. Depressionen har varit för lång och jag måste komma ur den.

Jag tar nu mitt första piller och bestämmer samtidigt att jag publicerar det här inlägget.

M*S*T*B-metoden

MSTB har funkat på alla våra barn. Vår son, tredje i raden, är inget undantag.

Bara MSTB är uppfyllt ler sonen godmodigt mot världen som vore han upplyst av ett inre ljus som sprider fröjd och glädje i varje skrymsle av hans själ.

Brister en enda av komponenterna i formeln MSTB vet man som förälder plötsligt mycket väl att man lever för sonen är utrustad med högre ljudvolym än de unga damerna. Hans kropp är också hårdare och snabbare – och trots att han ännu inte kan gå tar han sig upp för stegar, stolar, lådor, bokhyllor, räcken, gardiner – och kan därför befinna sig var som helst i huset, helst på livsfarliga höjder, vad det verkar, som man tidigare visste var ointagliga för barn.

Han slår sig inte lika lätt som flickorna gjorde, smärttröskeln är högre – och han blir inte lika rädd. Däremot låter han mer när han väl slagit sig, för då gråter han inte i smärta, utan i vansinne över att världen går så ohyggligt emot honom.
Och har han slagit huvudet i väggen och blivit vansinnig över det kan man få se honom med full kraft banka in huvudet igen eftersom han vill göra illa väggen, eller hur han nu tänker, resultatet blir oftast mer oljud och multipla blåmärken istället för ett enda.

Samma skrik tränger ovillkorligen över hans läppar om fadern glömt bort någon av bokstäverna i formeln. Får han inte Mat inom ett visst bestämt tidsintervall transformeras han från godmodigt jollrande ena sekunden till ett vanvettigt och ljudligt utagerande där varje muskelfiber i kroppen vibrerar av vrede och harm. Och för man då mat till hans läppar slår han ilsket bort den. För regeln är enkel: Har det redan gått för långt kan man inte få in någon mat i honom, man måste istället lära sig att iaktta hans vredesutbrotts dynamik, ty vreden följer sinuskurvor och i dalen av ett svårt raseri där han hämtar andan och på nytt fyller tårkanalerna med nya vredestårar kan man, om man har tur, lyckas lirka in en sked mat i munnen.

Nästa bokstav är S som i Sömn. Grabben behöver sömn för att behålla sitt harmoniska sinnelag, annars löper han amok. Första sömnbristsymtomet är att han förföljer en och drar en i byxbenen medan han högljutt kinkar och gnäller på det mest enerverande vis. Försöker man då skaka honom av sig hörs ett illtjut.
Det finns bara en lösning: Att inom loppet av 30 sekunder sno ihop 190ml välling och kasta honom i säng med flaskan vänligt men bestämt intryckt i truten – då somnar han med njutningsfullt slutna ögon efter att ha slurkat i sig någonstans mellan 140-185 ml.

TB står för Torr Blöja. Grabben hatar att ha klägg i blöjan. Glömmer man att i förebyggande syfte sniffa eller med fingret som sond känna hur det står till i blöjan signalerar han ganska snart sitt missnöje genom att helt förlora humöret.

Jag har inget större eller vidare statistiskt underlag, utan har endast testat MSTB-metoden på mina tre egna barn, två flickor och en pojke.

Uppfyller jag barnens behov enligt MSTB har jag lagt grunden för att den psykosociala miljön i hemmet fungerar.
Om inte hamnar jag i galopperande kris.

Idag har varit ett undantag. Jag har följt MSTB, ändå har sonen kinkat från klockan 05.30 till 14.12.
Något är fel.

Jag ska nu dubbla M och S, alltså Mat och Sömnransonen. Hjälper inte det och han inte har feber så står jag mig slätt. För MSTB med ibland intensifierad dos har gjort mina barn kinkfria och glada i fem år...

Prinsessornas korrigeringsanstalt

Hustrun och jag har jobbroterat
Hon ut i arbetslivet – jag hem till hemmet.

Pappaledig. Som det kallas…

Idag öppnade jag alltså det jag kom att kalla ”Prinsessornas korrigeringsanstalt”.
Man måste ju ha ordning – och arbetsro även i ett hem med tre barn.

Ty här ska utföras det viktigaste av alla värv – uppfostran av två flickor samt ett gossebarn.

Till lunch frågade jag alltså flicka 5 år, samt flicka 3 år om de ville ha prinsesslunch.
De uppgav förtjusta att de ville så.
Till en början förlöpte allt väl, de satt fint, utan att retas, sticka varandra med besticken, sparkas och annat ofog vanliga barn ibland kan ägna sina luncher åt.
De sprang inte ens upp från bordet för att göra vad nu barn gör när de springer istället för att sitta i ro och äta.

Men sen såg jag att de inte satt helt prinsesslikt, de förde heller inte sina bestick så hovsamt och graciöst som man kunde begära av prinsessor.

Jag sade att upprepades detta slarv så skulle de efter maten få gå in i korrigeringsanstaltens mörkaste vrå och tvingas utföra de hårdaste sysslor.
- Som askungen?, frågade de.
- Värre, sade jag med isande röst.
Och pratade de för mycket skulle tiarorna läggas undan, samt vampyrtänder tas fram och isättas i munnarna på dem till varnagel.

Efter maten gick flickorna ut. Jag hade glömt att jag utfäst vidare och hårdare korrigering, så till slut kom Naya snart 5 år in och sade:

- När ska vi till fängelset? Vi vill ju bli riktigt fina prinsessor.

Sålunda förde jag prinsessorna Tula och Naya till vedboden där Naya iförd vampyrtänder till extra varnagel fick kasta vedträn till den stund de kände sig nog korrigerade i sitt beteende.
Det tog hela tjugo minuter ansåg Naya, ty de hade uppfört sig såååå illa.
Under tiden drack prinsen Odin vatten ur polen. Vatten som börjar bli grönt och äckligt och som jag lovat mig själv att byta de senaste veckorna.

Det kräver sin man att både bevaka och korrigera prinsar och prinsessor.

Äntligen Bollywood

De flesta i min omgivning anser att jag har en fullkomligt apart smak, jag hävdar motsatsen: en miljard indier + någon miljard människor till från Centralasien och bortåt Indonesien + jag själv kan inte ha fel. De bästa filmerna görs i Bollywood.

Imorgon smäller det på SVT. Äntligen. Kolla in kl 20.00.

Bredband...

…skulle ha varit inkopplat och klart enligt löfte och avtal från kraftbolaget för – nej, jag vågar inte nämna datum för att inte förlora fattningen denna härliga kväll – men det var för väldigt länge sedan…

... Under tiden...

Styrelseordföranden i kraftbolaget påstås i tidningarna ha ägnat sig åt urkundsförfalskning av stämmoprotokoll för att kunna behålla ett högre arvode än den sänkning av arvodet som beslutades på stämman.

Om det ena har med det andra att göra vet jag inte. Idag grävde vi i vart fall själva 400 meter dike och lade ned den optiska slang som glasfibern sedan ska blåsas in i. Slangen kom förstås inte till vår by utan hamnade 3 kilometer fel, i en annan by, men vi bor ju på landet och bönderna har hjullastare och traktorer så sådana detaljmissar fixar vi lätt själva…

Jag förstår ingenting. För sex år sedan ville jag göra just det vi gjort idag. Gräva själv.

Kraftbolaget kommer givetvis att äga och tjäna pengarna på bredbandet som vi kunder grävt, instalerat – och dessutom betalat för.
Varför vi inte fick göra detta redan för sex år sedan är för mig en gåta.