Lyckopiller i Paradiset

Hästarna frustar i hagen. Dofter från dem och ängarna och skogen är överväldigande och jag är fortfarande nykär i hustrun efter nio år.
Jag älskar mina barn och vi har kul tillsammans.
Jag har gett ut fem böcker, den senaste och i mina egna ögon den bästa, i våras.
Jag är inte rik men familjens ekonomi är ordnad.

Kort sagt; jag har strävat efter att uppnå ett sådant liv och att bebo en sådan plats som vårt torp i hela mitt liv eftersom det är min bild av paradiset på jorden.

Jag bebor alltså min egen lyckligaste dröm.

Ändå hände något för några månader sedan, mer exakt i början av maj månad.

Mitt tankeinnehåll var likadant då som nu: Att jag bodde med min familj i ett paradis. Ändå blev jag i ett slag djupt deprimerad.

Depressionen har hängt i hela sommaren. Ibland har sinnet lyfts upp och andats riktigt frisk luft, ungefär som när en säl hittar en vak att andas i innan den dyker ned igen. I helgen blev depressionen akut. Jag sjönk igenom fullständigt och tog mig inte ens upp ur sängen.

Alla val försvann ur mitt liv. En sorts mental förlamning bemäktigade sig mig.


Djup depression är det hemskaste tillstånd jag känner till, svårare att hantera än sorg.

Att plötsligt befinna sig i en förlamande depression är helvetet på jorden: Och detta helvete kan drabba en utan synbar orsak.

Det är inte så att mina tankar sakta men säkert mal sönder mig genom att vara oroande eller negativa. Det var och är alltså inte mitt tankeinnehåll som knäcker mig. Jag har inte ens haft dåliga drömmar.

Jag blev drabbad av depression som om jag plötsligt fick en oförmedlad och ojuste glidtackling som slog av mig båda benen. Tacklingen var så mycket mer oväntad eftersom jag gick på promenad i mitt eget paradis, där ingen någonsin brukar attackera mig. Sådana attacker förekommer endast på fotbollsplaner.

Detta lömska angrepp skrämmer mig. Hade jag levt singelliv hade jag inte vidtagit några åtgärder. Jag har drabbats av depressioner förr. Jag tillhör helt enkelt dem som får depressioner lite nu och då.

Men nu har jag tre barn. Jag har inte möjlighet att ligga i sängen och vara handlingsförlamad. Jag har inte ens möjlighet att befinna mig i depressionens gränsland, för där är jag omåttligt aggressiv, kan inte tåla att barnen skramlar med tallrikar eller gör minsta fel.
Jag måste kunna lita till mitt sinne, det får inte plötsligt förlamas, eller än värre, plötsligt koka över.

Så. Nu sitter jag här i mitt paradis. Mitt sinne är efter helgens vistelse nere i helvetets svalg, åter uppe på en funktionell nivå, men livet är fortfarande insvept i som i en filtrerande filt. Inget roligt når in till mig.

Intellektuellt vet jag att jag fortfarande bor mitt i ett paradis, men jag känner det inte. Allt runtomkring mig lämnar mig ointresserad och apatisk. Jag är fullkomligt oengagerad.

Inga huskurer har under sommaren hjälpt. Jag har prövat samtalsterapi tidigare i mitt liv, det har inte hjälpt, inte haft ett dugg med min depressiva läggning att göra.

Jag har uppsökt läkare och fått en förskrivning. Framför mig ligger en ask Mirtazapin. Biverkningarna, om man drabbas av dem, är ångest, försämrad koncentrationsförmåga, muskelryckningar…
Det står att om jag får självmordstankar ska jag kontakta läkare…

Jag sitter och undrar om jag ska ta ett första piller.

Beslutet handlar om att sätta igång en testperiod, för ingen tycks veta hur dessa antidepressiva medel egentligen fungerar, rätt ofta slår de slint.
Man kan behöva byta preparat för att hamna rätt.

Att meka med sinnet känns inte lockande alls, men jag har inget val. Depressionen har varit för lång och jag måste komma ur den.

Jag tar nu mitt första piller och bestämmer samtidigt att jag publicerar det här inlägget.