Jag är livligt trött på alla som kommer med klämmiga små råd att jag bör bada eller jogga eller för den delen, PROMENERA.
Visst, jag vet. Det är JÄTTEBRA, och jag GÖR redan ALLA sådana aktiviteter.
Jag HAR promenerat idag.
Jag HAR sprungit.
Jag HAR skjutit pilbåge.
Jag HAR hoppat jämfota i hästhagen.
Alla dessa aktiviteter får en dels att tänka på annat, dels sätter man igång kroppsegna endorfiner och andra roliga kemikalier som jag ju bevisligen behöver.
MEN. Det finns tröskelvärden.
Är man bara lite grann nere, då kan redan en töntig liten joggingtur göra hela susen.
Är man Riktigt deprimerad, alltså värre däran än Ior i Nalle Puh, då hjälper ingenting av ovanstående.
Då bygger sådana förslag endast på ens redan tunga last av förnedring.
Som deprimerad har man endast två sätt att svara på sådana råd:
1) Att gömma sig djupare under täcket. (Om man är nere i helvetessvalget).
2) Att aggressivt gå till anfall för att få tyst på plågoanden. (Om man inte var riktigt ända nere i helvetessvalget).
Så. Jag avböjer vänligen men bestämt fler hurtfriska små råd.
Tala gärna med mig, men som vanligt. Inte som om jag plötsligt förvandlats till ett litet barn som inte förstår sitt eget bästa.
6 kommentarer:
Bra där Anders, fullt tillåtet att bita ifrån lite. Känns som om ett tillfrisknande bara det.
Kämpa på nu!
Mattias: JAg kämpar på - och måste erkänna att jag trots alla hemska biverkningar jag beskriver här, får ett oerhört stöd från medicinen!
Det hade jag aldrig trott!
Tur att jag vågade prova.
Jag har varit väldigt rädd för att ta antidepressiv i hela mitt liv.
Mycket synd. Jag hade besparat mig många dagars deppression om jag bara vågat ta detta tidigare!
Känner igen det där, folk som i all välvilja kommer med hopplösa råd som man önskar att man kunde ta till sig när man ens knappt orkar stirra upp i taket. Visst, jag tar gärna en joggingrunda och en sväng till bågskyttebanan - men inte förrän jag har tagit min dagliga dos citalopram och fått min koffeinkick
mikael:
Ja, en del kommentarer kan man vara utan...
Fan så bra sagt,
och sant.
Och är man nere i helvetessvalget, och bara tanken på att gå utanför dörren framkallar panikångest,
när avståndet mellan sängen och toaletten är alldeles för långt.
Då orkar man inte ens tänka på jogging.
Aida: Nej, att överhuvudtaget tänka på någon aktivitet när man är sjuk, dvs djupt och kliniskt deprimerad finns inte på kartan.
Skicka en kommentar