Dag 3; Eftermiddag.
Ensam under hela dagen, familjen åkte bort.
Jag gör endast ”trevliga” saker för mig själv. Pilbåge, skogspromenad, klappar hästar, hoppar jämfota…
När hustrun kommer hem upptäcker både hon och jag att jag är:
Stickig, grinig, lättretlig.
Taggig.
Min sammanfattning av dagen:
Humöret svänger enormt, men är till övervägande aggressivt och utagerande.
Mitt sinne omvandlar just nu nedstämdheten till stridslystnad, men aggressiviteten som finns inom mig är helt okontrollerad.
Börjar jag prata om mitt arbete/författarskapet stöter tårar i ögonen direkt…
Jag är emotionellt flack och brister i empati när sinnet är på detta vis.
Detta är ett tillstånd, som när det uppträder i mitt vanliga liv, gör att jag drar mig undan människor eftersom jag vet att jag inte kan låta bli att såra dem, att jag ångrar mig senare eftersom jag sagt okontrollerade saker.
Nu förstår jag hur detta tillstånd handikappar mig lika mycket som den rejäla depressionen.
Jag brukar även undvika att fatta viktiga beslut när jag mår på detta sätt.
Försök att kortfattat beskriva tillståndet:
Emotionellt flack, aggressiv och bristande empati.
Med andra ord: Kolerisk.
Jag gör endast ”trevliga” saker för mig själv. Pilbåge, skogspromenad, klappar hästar, hoppar jämfota…
När hustrun kommer hem upptäcker både hon och jag att jag är:
Stickig, grinig, lättretlig.
Taggig.
Min sammanfattning av dagen:
Humöret svänger enormt, men är till övervägande aggressivt och utagerande.
Mitt sinne omvandlar just nu nedstämdheten till stridslystnad, men aggressiviteten som finns inom mig är helt okontrollerad.
Börjar jag prata om mitt arbete/författarskapet stöter tårar i ögonen direkt…
Jag är emotionellt flack och brister i empati när sinnet är på detta vis.
Detta är ett tillstånd, som när det uppträder i mitt vanliga liv, gör att jag drar mig undan människor eftersom jag vet att jag inte kan låta bli att såra dem, att jag ångrar mig senare eftersom jag sagt okontrollerade saker.
Nu förstår jag hur detta tillstånd handikappar mig lika mycket som den rejäla depressionen.
Jag brukar även undvika att fatta viktiga beslut när jag mår på detta sätt.
Försök att kortfattat beskriva tillståndet:
Emotionellt flack, aggressiv och bristande empati.
Med andra ord: Kolerisk.
6 kommentarer:
Du beskriver så bra precis hur det är... tack för att du har orden jag själv saknar. Jag tänker inte tala om hur du ska göra för att må bättre... för även om jag hade den absoluta lösningen på alla depressioner i världen så vet jag att det inte hjälper ett enda dugg att berätta det. Precis som du säger så gör det bara att man mår ännu sämre... att få höra alla dessa vansinniga råd. Vore det så enkelt som att man man bara kan rycka upp sig så hade i alla fall jag gjort det för länge sedan. Medicinen som ska hjälpa är fruktansvärd och hemsk till en början tycker jag... får mig att undra vad som är värst...
Nå... tack för dina ord... det var bara det jag ville säga egentligen.
Anonym: Tack själv, för dina ord.
Anders. Har du hört talas om Gå-I-Mål-Syndrom? Efter att ha ögnat igenom dina senaste dagars bloggande får jag direkt den känslan i skallen.
Själv befinner jag mig om andra sidan av startfältet...
På väg uppför, utför framför.
Hovslagare: Har inte hört talas om Gå-i-mål-Syndrom, men tror mig förstå vad du menar.
Grejen är att jag INTE gått i mål.
Jag har långt kvar och vill förverkliga exv hela djingisserien, men just nu ser det inte ut som om jag har ekonomiska möjligheter till det.
En person jag KÄNDE fick allvarlig cancer i njuren eller om det var levern. Under några år fick hon dialys etc tills hon blev uppsatt på en organdonationslista. Dygnet runt i ett år gick hon runt med en personsökare som kunde ringa om 5 minuter eller efter att hon dött 3 år senare. Som en psykpryl i fickan hon aldrig vågade vara utan gick hon runt konstant redo att ta fram väskan och bege sig till Södersjukhuset i stockholm där transplatationen skulle äga rum. Efter något år fick hon faktiskt en transplation och hon tyckte att livet var komplett, sambo katt och frisk. Men varför hamnade hon i depression? Hon råkade nämna detta på en efterkontroll varvid läkaren genast remitterade henne till en psykolog som helt franckt medellade att hon hade Gå-I-Mål-symdrom. Något elitidrottare, äventyrare drabbas av samt personer som av olika orsaker laddar till tusen procent och tar sig igenom det. Sen då? När de klarat det? Tomhet...
Gå-I-Mål-syndrom.
6månader senare dog hon i okända komplikationer.
Hovlsagare:
OK, då är jag med i vad som menas med Gå-i-mål-syndrom och hur jag bör knyta det till mig själv.
Jag har faktiskt gått i mål.
Jag har blivit den författare jag ville bli, skaffat mitt drömtorp och familj...
Men, jag har fortafarande "en plats att gå till", som jag kallar mina målsättningar.
Jag vill skriva fler böcker, jag vill få till en jämnare och bättre ekonomi, jag vill resa, jag vill rida mer, skjuta pilbåge mer och bättre....
Ja, du förstår...
Därför är det så skumt att jag blev så vråldeppad - och hade varit det fortfarande om jag inte tagit medicin.
Otäckt att hon dog.
Skicka en kommentar