Dag 4
Begreppet själavandring har fått ny innebörd och jag har med fasa bytt skepnad snabbare och oftare än Dr Jekyll and Mr Hyde idag.
Morgonen startade med yrsel och förvirring, sen slog demonerna till redan efter första kaffekoppen. Jag blev rastlös, så där otäckt rastlös att jag inte kunde sitta still och jag förstår nu var uttrycket ”Klättra på väggarna” kommer sig av.
Man vet faktiskt inte vart man ska ta vägen.
Sen pratade mina barn lite högt, tyckte jag. Och plötsligt blev jag som min mor. Hon skrek alltid: ”TÄNK PÅ MINA SPANSKA NERVER!”
Plötsligt hade jag spanska nerver, men vis av hur illa jag tyckte om när min mamma gav luft åt sina spanska, så höll jag klaffen. Jag lät mina barn väsnas, fastän det var hart när olidligt för mig.
Den ljudnivå jag normalt tycker är helt OK, skar nu som knivar genom märg och ben. Varje ljud, varje utstött ord, varje gnissel av dockan som yngsta dottern släpade efter sig mot golvet höll på att få mig att krevera.
Att ha spanska nerver är inte lätt och jag hade det mest hela dagen.
Plötsligt, när jag inför middagen stod och tvättade potatis, slog så den stora friden in.
Att tvätta potatis framstod som den skönaste av sysslor. Jag kände ett inre lugn och harmoni. Sedan blev det bara bättre och bättre.
Från förvirrad på morgonen till hysterisk under dagen, till jovialisk på kvällen. Jag kan gå så långt som att säga att jag slutligen blev rent flegmatisk efter klockan 19.00.
Jovialisk och flegmatisk är två karaktäristika jag aldrig tidigare förknippat med mig själv.
* * *
Jag har läst på lite om dessa moderna antidepressiv som finns. De är inga lyckopiller, utan verkar på så sätt att bland annat kroppseget serotonin mer kommer till sin rätt. Enkelt uttryckt förhöjs den kroppsegna serotonin- och noradrenalinhalten i hjärnan.
Trots att jag dessa fyra första dagar upplevt vansinnigt hemska saker som utspelar sig i min själ på så sätt att den byter skepnad, har medicinen också i små korta glimtar gett mig en mer korrekt bild hur jag mår som frisk, än jag tidigare någonsin haft.
Jag har så länge haft ett brus av oro, ångest och depression omkring mig att jag inte kommer ihåg hur det känns att vara frisk.
Läkarna påstår dessutom att medicinen kan hjälpa mig att självläka.
Men ännu är det för tidigt att ropa HEJ.
Det kan fortfarande vara fel medicin och fel dos.
Ändå. Jag har fått hopp att åter hitta ut ur depressionen.
Jag hade aldrig klarat det utan medicin.
Morgonen startade med yrsel och förvirring, sen slog demonerna till redan efter första kaffekoppen. Jag blev rastlös, så där otäckt rastlös att jag inte kunde sitta still och jag förstår nu var uttrycket ”Klättra på väggarna” kommer sig av.
Man vet faktiskt inte vart man ska ta vägen.
Sen pratade mina barn lite högt, tyckte jag. Och plötsligt blev jag som min mor. Hon skrek alltid: ”TÄNK PÅ MINA SPANSKA NERVER!”
Plötsligt hade jag spanska nerver, men vis av hur illa jag tyckte om när min mamma gav luft åt sina spanska, så höll jag klaffen. Jag lät mina barn väsnas, fastän det var hart när olidligt för mig.
Den ljudnivå jag normalt tycker är helt OK, skar nu som knivar genom märg och ben. Varje ljud, varje utstött ord, varje gnissel av dockan som yngsta dottern släpade efter sig mot golvet höll på att få mig att krevera.
Att ha spanska nerver är inte lätt och jag hade det mest hela dagen.
Plötsligt, när jag inför middagen stod och tvättade potatis, slog så den stora friden in.
Att tvätta potatis framstod som den skönaste av sysslor. Jag kände ett inre lugn och harmoni. Sedan blev det bara bättre och bättre.
Från förvirrad på morgonen till hysterisk under dagen, till jovialisk på kvällen. Jag kan gå så långt som att säga att jag slutligen blev rent flegmatisk efter klockan 19.00.
Jovialisk och flegmatisk är två karaktäristika jag aldrig tidigare förknippat med mig själv.
* * *
Jag har läst på lite om dessa moderna antidepressiv som finns. De är inga lyckopiller, utan verkar på så sätt att bland annat kroppseget serotonin mer kommer till sin rätt. Enkelt uttryckt förhöjs den kroppsegna serotonin- och noradrenalinhalten i hjärnan.
Trots att jag dessa fyra första dagar upplevt vansinnigt hemska saker som utspelar sig i min själ på så sätt att den byter skepnad, har medicinen också i små korta glimtar gett mig en mer korrekt bild hur jag mår som frisk, än jag tidigare någonsin haft.
Jag har så länge haft ett brus av oro, ångest och depression omkring mig att jag inte kommer ihåg hur det känns att vara frisk.
Läkarna påstår dessutom att medicinen kan hjälpa mig att självläka.
Men ännu är det för tidigt att ropa HEJ.
Det kan fortfarande vara fel medicin och fel dos.
Ändå. Jag har fått hopp att åter hitta ut ur depressionen.
Jag hade aldrig klarat det utan medicin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar