Förmiddag första dagen:
Trött. Intill döden trött. Och yrsel. Om jag släpper ned handen i knät känns den fyra gånger tyngre än vanligt. Likadant med ansiktet där skinnet och köttet hänger så tungt att det känns som om ansiktet ska rinna av och endast lämna skelettet kvar.
Yrsel och huvudvärk och stickningar så svåra att jag mår illa. Får kräkkänslor.
När jag pratar hänger kinderna inte med, orden kommer klumpigt, munnen är svår att manövrera. Kroppen är inte ett med min vilja, den har eftersläpning, varför jag blir fumlig och klumpig i rörelserna.
Eftermiddag första dagen:
Ansiktet glider inte lika svårt nedåt längre, huvudvärken är i det närmaste borta. Yrseln endast svag. Tröttheten är kvar, lägger jag mig ned somnar jag inom några sekunder, men håller jag mig i rörelse och gör saker är jag pigg – och förnimmer vagt en glädje!
Jag är glad för första gången på flera månader.
Plötsligt sätter jag mig ned i solen, låter barnen stoja för sig själva. Jag upplever att biverkningarna är utanför mig, de har sitt tillhåll i kroppen. Kroppen är trött, vill sova, jag, min själ, är pigg och även om förnimmelsen är vag så finns det glädje i mig, andra kanske har hela oceaner av glädje. Jag är väldigt lycklig över min enda lilla droppe!
Den får mig att vilja ta för mig mera av livet. Den lilla droppen gör att jag vet att det finns.
Det sker en total separation mellan själen och kroppen och dess tråkiga reaktioner på medicinen.
Det påstås att det ska ta veckor för dessa mediciner att ”kicka in”, men jag känner en helt annan livslust redan efter 19 timmar från det att jag svalde första tabletten.
Biverkningarna är periodvis så svåra att jag ibland tvingas uppamma all kraft för att hålla mig i styr, men samtidigt uppfångar jag hur livet skulle kunna vara, hur lycka och välbefinnande smakar. Mitt inuti biverkningarna, som är så våldsamt påtagliga, känner jag min friska kärna.
Test av motorik och koncentration
Jag testar att skjuta pilbåge. All känsla är försvunnen, jag känner inte hur jag ska göra uppdrag, dessutom har jag fått skakningar. Jag skjuter 30 pilar, tvingas öva in en snabbare stil för att komma runt problemet med de nykomna skakningarna.
Jag skjuter en serie och presterar 4% sämre än normalt.
Fyra procent kanske inte låter som en så farlig försämring, men det är skillnaden mellan att hamna på pallen eller ganska långt ned i resultatlistan på SM.
SM går idag, vilket jag missar på grund av min depression.
Pilbåge är min roligaste hobby, men jag förlorar gärna den, det spelar ingen roll. Jag har fått livslusten åter.
Trött. Intill döden trött. Och yrsel. Om jag släpper ned handen i knät känns den fyra gånger tyngre än vanligt. Likadant med ansiktet där skinnet och köttet hänger så tungt att det känns som om ansiktet ska rinna av och endast lämna skelettet kvar.
Yrsel och huvudvärk och stickningar så svåra att jag mår illa. Får kräkkänslor.
När jag pratar hänger kinderna inte med, orden kommer klumpigt, munnen är svår att manövrera. Kroppen är inte ett med min vilja, den har eftersläpning, varför jag blir fumlig och klumpig i rörelserna.
Eftermiddag första dagen:
Ansiktet glider inte lika svårt nedåt längre, huvudvärken är i det närmaste borta. Yrseln endast svag. Tröttheten är kvar, lägger jag mig ned somnar jag inom några sekunder, men håller jag mig i rörelse och gör saker är jag pigg – och förnimmer vagt en glädje!
Jag är glad för första gången på flera månader.
Plötsligt sätter jag mig ned i solen, låter barnen stoja för sig själva. Jag upplever att biverkningarna är utanför mig, de har sitt tillhåll i kroppen. Kroppen är trött, vill sova, jag, min själ, är pigg och även om förnimmelsen är vag så finns det glädje i mig, andra kanske har hela oceaner av glädje. Jag är väldigt lycklig över min enda lilla droppe!
Den får mig att vilja ta för mig mera av livet. Den lilla droppen gör att jag vet att det finns.
Det sker en total separation mellan själen och kroppen och dess tråkiga reaktioner på medicinen.
Det påstås att det ska ta veckor för dessa mediciner att ”kicka in”, men jag känner en helt annan livslust redan efter 19 timmar från det att jag svalde första tabletten.
Biverkningarna är periodvis så svåra att jag ibland tvingas uppamma all kraft för att hålla mig i styr, men samtidigt uppfångar jag hur livet skulle kunna vara, hur lycka och välbefinnande smakar. Mitt inuti biverkningarna, som är så våldsamt påtagliga, känner jag min friska kärna.
Test av motorik och koncentration
Jag testar att skjuta pilbåge. All känsla är försvunnen, jag känner inte hur jag ska göra uppdrag, dessutom har jag fått skakningar. Jag skjuter 30 pilar, tvingas öva in en snabbare stil för att komma runt problemet med de nykomna skakningarna.
Jag skjuter en serie och presterar 4% sämre än normalt.
Fyra procent kanske inte låter som en så farlig försämring, men det är skillnaden mellan att hamna på pallen eller ganska långt ned i resultatlistan på SM.
SM går idag, vilket jag missar på grund av min depression.
Pilbåge är min roligaste hobby, men jag förlorar gärna den, det spelar ingen roll. Jag har fått livslusten åter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar