Att leta vatten förr och nu

Den gamla handgrävda brunnen har gett gården vatten i över 70 år. På sex meters djup hittade man en åder. Förmodligen med hjälp av slagruta.

Nu när vi haft ytterligare 70 år på oss att lära oss saker och tror att vi är så mycket smartare och kunnigare krävs det borriggar och grävmaskiner som kan ta oss ned på större djup. Vi hade tur, stötte på vatten (redan?) på 28 meter och slapp kostnaden att borra till 130, vilket är vanligt att man gör nuförtiden. Resultatet är ofta att man får upp unket svavelosande vatten.

Nu återstår att koppla ihop systemen; pump, membranhydrofor, tryckströmbrytare, osv.
Naturligtvis kommer det att ta lite tid eftersom jag först måste klura ut hur man gör.

Det går naturligtvis fortare att köpa tjänsten av rörmokare och elektriker, men då lär jag mig ju inte hur det fungerar.
Jag hatar att inte veta hur saker funkar. Då har man ingen makt över sitt eget liv. Då måste man alltid ringa någon när saker går sönder.

Never änding stÅri

Vid husknuten ligger optoslangen som vi grävde ned i somras.

Det var brådis att gräva ned den eftersom krafbolaget, fort, fort efteråt skulle blåsa in fibern.
Än har det inte kommit någon fiber.

Sammanlagt grävde jag och fyra grannar ned över 2 km optoslang. Åt kraftbolaget.
Jag har dessutom avverkat en skogsremsa för att krafbolaget ska kunna få ned både fiber och elkablar där.
Och jag har upplåtit mark till en transformatorstation.

Man vill ju hjälpa till. Man vill ju att saker ska funka.

Ändå. Kraftbolaget envisas med att inte göra sin del…
Det är så trist att ha det så nära, men ändå så långt bort.
Samtidigt är det brus och knas på teleledningen, varför jag knappt kan koppla upp med modem.

Annars har jag det bra!

Kannibalism och vatten

I broschyrerna från ett av de borrföretag vi begärt in offert ifrån står det att vatten är vårt viktigaste livsmedel.
De skriver fint i sina trycksaker, men om de verkligen kan borra efter vatten vet jag inte. För fem år sen blev vi också utan. Då väntade vi på borrningen i sju månader. Så länge var brunnen i sin. Efter åtta månader kom faktiskt killen som skulle ha borrat, då sa vi som det var, att vi inte behövde honom längre.

Den gången hade vi ett barn. Nu tre.
Hustrun anser att det vore bra att borra. Jag och barnen tycker inte att det är lika noga. I själva verket tycker de att det är jättekuligare att åka in till sporthallen och duscha för där kan man tvåla in magen och åka kana på golvet. Halsbrytande Jättefort, som Naya säger.
Hemma undersöker vi hur mycket kannibalism vi kan utföra på de gamla pumprejerna som inte längre är till någon nytta. I borrade hål har man en nedsänkt pump som trycker upp vattnet istället som vi nu har, en sugande pump, förklarar jag.
Tjejerna är måttligt intresserade, men Odin mekar och pillar och manipulerar och lyssnar storögt och uppmärksamt. Förtroligt, oss män emellan, förklarar jag hur tryckregulatorn fungerar och att det nog tyvärr är den enda del vi kan kannibalisera.

Att erövra ett språk

Jag fixar frukost. Tula läser högt för sig själv. Hittar på en historia.
Ganska skön vila för mina öron eftersom hon i vanliga fall övar språket genom att tjatigt och hela tiden fråga. Hon är särskilt ute för att lära sig färger:
”Va’e’de färg, pappa?”
Inget svar
”Va’e’de färg, pappa?”
Inget svar, för jag hör inte. Hon har redan frågat hundra gånger. Minst. Och till sist blir man som bedövad i hörselnerven.
”Va’e’de färg, pappa?”
Nu börjar hennes röst tränga in i mig. Eller snarare, rösten har varit där hela tiden, men jag har inte hört orden.
”Va’e’de färg, pappa?”
Jag svarar äntligen och känner mig som Bruce Willis i filmen Pulp Fiction när han resignerat korrigerar sin flickvän som tror att det är en motorcykel de ska åka på:
”It’s a shopper baby. It’s a shopper.”

Fast jag säger:
“Gul Tula. Det är gul.”

Tre sekunder senare börjar allt om igen:
”Va’e’de färg, pappa?”
Tyst.
”Va’e’de färg, pappa?”

Det är tur att barn är precis så infernaliskt enträgna som de är. Hur skulle de annars lära sig saker när de har föräldrar som inte lyssnar?

Käka metall

Vid Bipolär sjukdom, eller mer vanligt kallad manodepresivitet, finns starkt stöd för att litium är den behandling som har bäst resultat.
Litium är receptbelagt och tas till när ingen annan antidepressiv medicinering räckt till. Trots att litium används sedan 50-talet vet man inte hur preparatet verkar.

Går man in på en hälsokostaffär och säger att man är lite hängig, att humöret svänger hit och dit, kan det mycket väl hända att expediten strålar upp och utropar; ”Jag vet! Det är magnesium du ska ha!!”

Medan den ena metallen slår hårt mot organismen vid intag kan du äta den andra som ett ofarligt kosttillskott helt obesvärat.
De två disciplinerna, de som förespråkar klinisk medicin och de som förordar hälsotillskott föraktar, nästan hatar varandra.

De första anser att de senare håller på med humbug. De senare anser att de tidigare använder ”onaturliga” medel medan kroppen bara villa ha och behöver organiska och naturliga saker.

Ändå, sett så här lite från sidan, vill båda parter gärna få oss att käka metall.

Giftfri fågel Fenix

Så här ser den ut: kontrollpanelen som reglerar flöden av vätskor och elektricitetsnivåer så att hjärnan funkar som den ska.

Det är en mängd olika flyktiga och kortlivade vätskor som ska ställas i balans mot varandra.
Ökar man dopaminet några snäpp blir man mer kreativ, men för mycket kan leda till Tourettes syndrom. Minskar man dopaminet under en viss nivå, drabbas man av sjukdomen Parkinson.
Att skjuta på båda reglagen för adrenalin och noradrenalin kan få festliga följder, då vet kroppen inte riktigt vad hjärnan vill, då vill man både fly och sova lugnt på en gång; händer faktiskt en del fallskärmshoppare vid deras första hopp – eftersom psyket märker att det inte går att fly, flyr organismen så att säga in i sömnen, den stackars fallskärmshopparen börjar gäspa och känner sig väldigt trött, samtidigt som benen rycker och vill springa så gott det nu går i det trånga planet.

Acetylkholin behövs i rätt mängd, annars börjar man tappa minnet, ökas dosen ytterligare påverkas även här viss sorts kreativitet. Råvaran till acetylkholin är aminosyran kohlin, vilken återfinns i ägg.
Överhuvudtaget finns vissa proteiner, som i sin tur utgör råmaterialet till de substanser hjärnan behöver, oftast bäst koncentrerad i animalisk föda. Det är alltså inte helt fel att säga att man blir klok av fisk.

Sjunker serotoninhalten blir man nedstämd, ökas den mår man bra. Ökas både serotonin och noradrenalin blir man i det närmaste lycklig, lugn och harmonisk och glad. Mörk choklad verkar ha en sorts effekt här.

Det finns receptorer i cellväggarna som kallas nikotinreceptorer, dessa ingår i hjärnans belöningssystem och får de rätt signalsubstanser till sig känner man sig belåten och bra. Som namnet antyder kan man ge dessa receptorer ett farligt gift, nikotin, och så tror hela hjärnan att nu är jag belåten och mår bra.

I våras lyckades jag dölja en brist bland signalsubstanserna genom att öka dosen nikotin. Jag gick från en dosa i veckan till en dosa om dagen.
I längden höll den strategin inte.

För en månad sedan försökte jag mig på en ny genväg; jag gick och skaffade sk medicin, vars verkan uppnås genom att vissa kanaler i cellväggen täpps till så att serotonin och noradrenalin inte kan flöda tillbaka in i cellen.

Resultat: Min hjärna, hela min organism, har aldrig känt sig värre förgiftad. Både min kropp och min hjärna tog till alla medel för att signalera till mig att fatta ett enda beslut: Ta inte mer av den här skiten!

Jag har nu trappat ned dosen under några dagar för att slippa få abstinens eller svåra svall av felaktigt doserade signalvätskor.

Jag vågar påstå att min kropp och hjärna nu är helt fri eller i det närmaste fri från giftet.

Resultat: Jag mår som när jag mår som bäst. Jag är som Gud skapade mig. Jag är kärnfrisk!!!

Jag har rest mig som fågel Fenix ur det kaos jag av dumhet skapade.

Helvetesfärdens orsaker – Eller hur vårdsystemet fungerar

Till det förrförra inlägget: Äventyret Mirtazapin, kom det in en lång och intressant kommentar från Pernilla, som har tagit fram sajten www.serotonin.nu.

Hon ställer två viktiga frågar som jag väljer att ta upp här:

1)Vilka symptom grundade doktorn sitt medicinval på?

Svar: Jag berättade i ca 1 timme om min problembild, att jag var håglös, deprimerad, hade svårt att somna, när jag väl somnat sov jag bra.
Jag berättade att problematiken var återkommande, men att det denna gång berodde på att jag alltid arbetade eftersom jag är egen företagare som just nu har 123.364 kronor minus på mitt skattekonto. Det sorgliga för mig, sade jag, är att jag skriver böcker som folk verkar tycka om, jag får läsarbrev där läsarna redan frågar efter nästa del i serien, förlaget vill även ge ut fler delar, men jag har inte har råd att skriva dem.

Jag har alltså förverkligat 3/8 delar av min dröm; att skriva 8 bra och vederhäftiga böcker om Djingis Khan. Nu ser drömmen ut att gå i kras. Trots att läsare vill ha böckerna och förlaget vill trycka. Kontentan är att de säljer tillräckligt bra för att hålla förlaget vid gott mod, själv går jag mot ruinens brant om jag fortsätter att skriva.

Alltså börjar jag blicka framåt för att hitta något annat att göra. Jag gör en enkel analys av lägeT: Jag är 46 år. Det var 18 år sedan jag var ”normalt” arbetande på arbetsmarknaden. Jag kan inte längre få tag i eller bli erbjuden något jobb som motsvarar min intellektuella kapacitet. Ingen arbetsgivare begriper vad jag är kapabel till, utan jag är hänvisad till skitjobb eftersom jag så att säga slarvat bort allt vad formell kompetens heter.

Mitt författarskap har drivit mig till en punkt där jag för stunden inte ser att jag har några valmöjligheter kvar.
(Under samtalet rådde läkaren mig, ”att fånga dagen, njuta dag för dag, vem vet om man lever om en vecka osv”.
Jag sade att jag är bra på det där. Jag njuter varje dag av och tillsammans med mina barn, men faktum kvarstår; så fort jag njutit klart grinar framtiden mot mig och min framtid är svart och mörk som rövhålet på en elakt skitande Gud.
Den akuta känsla jag har är: ”Jag orkar inte kämpa mer.”

(Så här både bra och dåligt möttes jag och doktorn, lite flummigt kringsnackande där jag hela tiden hade en känsla av att hon ”hörde mellan raderna”. Ur detta petade hon ned ett och annat stödord som jag tror blev något i stil med: Trött. Deprimerad, sömnsvårigheter. Dessa på måfå nedpetade ord blev småningom den ”diagnos” hon i sin tur sedan ringde in till psykets bakjour. Någon för mig okänd person där ordinerade sedan på denna kortfattade och knapphändiga hörsägen mig 30mg Mirtazapin.)

Pernillas andra fråga;
2)Har du berättat för personen i fråga om dina biverkningar?

Svar: Efter 15 dagars medicinering med dosen 30mg Mirtazapin skrev jag ett brev till min läkare. Hon ville att jag ska komma på regelbundna återbesök för att prata, vilket ju är bra, men jag har svårt att planera in en massa återbesök eftersom jag i hemmet vårdar 3 småbarn. (Att 2 av dem går på dagis 15 timmar i veckan gör all sidoplanering än bökigare). Alltså sände jag ett brev, som hon påstod sig ha läst när jag talade med henne i telefon. Trots nedanstående biverkningar bad hon mig fortsätta medicineringen:

Här utdrag ur brevet

Biverkningar DÅLIGA EFFEKTER : DAG 1 - 14
Intill döden trött.
Svår yrsel o koncentrationssvårigheter
Sover 12 timmar natt, samt 1-2 timmar mitt på dagen.
Total sömn per dygn = 14 timmar.
Mornarna som i svår bakfylla.
Ben o armar väldigt tunga.
Har svårt att gå i trappen till övervåningen.
Ansiktet känns konstigt vid prat. Allmän seghet i kroppen.
Panikångestattack.
Dag 13. klarar ej att läsa recept för att laga mat till barnen. Kan inte koncentrera mig tillräckligt. Kan knappt gå trappen till övervåningen. Somnar mitt på dagen.
Knäsvaghet. Surrigt kring huvudet, samt upplever optiskt ”surr” i perifera seendet.

BRA EFFEKT dag 1 - 14
Exakt 19 timmar efter intag av tablett ett hade jag en skönare ro i sinnet än jag haft på flera år; detta trots svåra biverkningar.
Korta stunder av sinnesfrid och ro, bättre än innan medicinering.
Sammanlagt 4 riktigt bra timmar under dessa 14 dygn med intag av Mirtazapin.
Resten av tiden är avskyvärd med ovanstående biverkningar; alla samtidigt.

Felaktig förskrivning?
Kan det blivit felförskrivet pga att jag sade att jag hade svårt att sova?

Min självdiagnos:
Meningslöshetskänsla. All kämpaglöd borta. Trötthet, svaghetskänsla, maktlöshet till både kropp och själ. Jag blir också ledsen och nedstämd av den enkla saken att känna mig trött.
Det slutliga akuta tillståndet har smugit sig på genom tilltagande mattighet, både i kropp och själ.
Övergripande känsla, trög och trött. Livsglädjen borta.

Mirtazapin är dämpande.
Jag var redan trött och dämpad innan jag började äta dem – och känner mig nu ännu tröttare.
Kanske ska jag istället ha något som INTE är dämpande?

Mina sömnproblem, som jag nämnde när vi träffades, var det minsta problemet i mitt liv. Jag var innan medicinering alltid trött, men gick heller aldrig och lade mig om kvällarna – istället jobbade jag på mitt bokprojekt. Ständigt arbetande kring mina böcker, kring PR, säljturnéer, försöka skapa kontakt i media osv. osv. osv.

MvH Anders Widén

* * * * * * * *

Trots ovan beskrivning av mina biverkningar och min ganska förtvivlade förfrågan om vi måhända tillsammans tagit miste på symtomen, att jag annonserat sömnsvårigheter som kanske inte var relevanta i sammanhanget.

Pernilla skriver i sin kommentar: ”Du har fått en medicin som ska rätta till din serotonin/noradrenalin-balans. Frågan är då bara om det är din serotonin/noradrenalin-balans som ska rättas till? Kan det rent av vara så att medicinen ställer till ännu mer oreda än reda? Kanske är det dopaminet, acetylkohlinet osv som det är knas med?”

Pernilla föreslår ett test på http://www.hormonbalans.se/ som jag nu har gjort.

Testet visar att det jag har minst problem med är min serotoninbalans…

Det preparat, Mirtazapin, som jag ordinerades, är enligt testet alltså helt fel medicin.

Om jag i efterhand ger mig in på att bedöma vilket som är mest trovärdigt; min doktors sätt att ställa diagnos, eller detta test så går det knappt att jämföra. De är så att säga inte på samma spelplan. Medan doktorn spelade korpfotboll i sämsta serien och chansade sig fram utan någon som helst plan ger testet på http://www.hormonbalans.se/ åtminstone ett gediget intryck och ett sken av att vara tämligen väl genomtänkt.

I testet, ser mina halter av dopamin, acetylcholin, signalsubstansen GABA samt serotonin ut (Testet kallar det ”din grundnatur”) att vara riktigt bra. Sedan hävdar testet, så som jag tolkar det, att jag av ålder, jag är trots allt 46 och inne i det som ibland kallas det manliga klimakteriet, har fått minskade halter av vissa substanser. Men det är signalssubstansen acetylcholin man borde undersöka närmare. Det är nivåerna på den som jag kanske borde åtgärda i första hand.

Testet hävdar att jag tappat 33% av mitt minne och min kreativitet. Det tror jag inte ett dugg på, för jag känner mig, trots allt konstigt som hänt mina signalsubstanser den sista tiden, väldigt vital och kreativ.

Jag tackar Pernilla för detta tips – och det aktiva stöd hon genom sin kommentar och sina frågeställningar gett mig.

Jag kommer nu att vila på detta någon dag. Framför allt. Jag kommer att vara med mina barn som jag hållit hemma från dagis idag. Bara för att vi ska kunna mysa riktigt tillsammans.

Jag har att se till min hälsa. Jag har att ställa en riktig diagnos.

Våra stackars distriksläkare runtom i landet som har påtvingats ett förskrivningsansvar för psykofarmaka bara för att psykvården tvingas spara och därmed inte hinner ta sitt ansvar är inte till någon hjälp i denna process.

Just nu ser det ut som om jag ordinerats en medicin som ledde mig käpprätt till helvetet.

Tangentbordets alla inneboende världar

Det var ett 3 sekunders verk för sonen att ställa om tangentbordets funktion – samtidigt slungade han mig ut i tankelabyrinter kring allt det godtyckliga vi tar för givet:

Måttenheten en meter. Det hexadecimala dataspråket. Att riksdagen måste ha en talman…

Jag tryckte Ä och fick upp tecknet \ på skärmen; och det blev som en kod för mig, med ytterligare förborgade hemligheter i en aldrig sinande spiral:

Varför virvlar galaxer ut i spiraler, alldeles som vattenvirvlar? Även det tar vi för givet. Och gravitationen. Det mest märkliga av allt att inte alla kroppar svävar fritt och oberoende av varandra...

Alla tecken hade bytt plats på ett till synes slummässigt sätt; även nya, kyrilliskliknande dök upp. Efter tre timmars irrfärder tog jag mig tillbaka till det vi anser vara vårt alfabet.
Nu varken vet eller minns jag hur jag bar mig åt för att återställa QWERTY-ordningen som vi tar så för given trots att den är lika godtycklig som alla andra underbara system min son så fiffigt iintroducerade för mig.

(Tur jag inte låg i jäktad brevväxling med skatteverket eller motsvarande godtycklig nödvändighet, då hade jag med alla säkerhet uppfunnit svordomar istället *^>Z""# för att uppleva denna berikande stund)

Äventyret Mirtazapin

Fallskärm, ingenting mot Mirtazapin.

Att käka Mirtazapin är att känna sig som en vanlig människa men överraskas av berikande och intensiva episoder:

Jag kan sitta helt lugnt och betrakta ettåringen medan han river ned bordsduken. Det enda jag lite förstrött vill rädda i situationen är ett kuvert på bordet som innehåller en av barnens mostrars körkortsförnyelse. Jag vill inte att Odin börjar tugga på den och förvandlar handlingen till pappersgröt.

Ja. Det är mitt enda bekymmer i världen: Att Odin inte ska äta ett papper och det avstyrs, som alla hemmapappor vet, rysligt lätt genom att ge honom något annat och helst färggladare att tugga på.

Mitt under denna idylliska scen med sonen på bordet händer saker stora som under en av Islams nätter. Det står skrivet att under nätternas natt skall himlens portar öppna sig och vattnet i krusen bli sötare. Jag bestrålas av sådan värme och härlighet att jag tappar andan och utan motstånd görs jag på så sätt redo att bekänna mig troende på den enda Guden, men just när jag har orden på mina av iver skälvande läppar suger det till i magen som av panik.

Jag har panik och paniken griper omkring sig, bemäktigar sig magen, klöser, river, sliter och strålar till sist med ett tjut vidare ut i armarna och i benen. Jag sitter vid köksbordet mer panikslagen än jag någonsin varit.

Jag var i Sudan när inbördeskriget bröt ut och hörde skottlossning i stadens trånga ekande gränder utan att kunna säga från vilket håll skotten kom där jag vandrade. Den gången valde jag att med ett behärskat och viljestarkt lugn gå tillbaka till mitt hotell för att packa och den episoden var ingenting mot det här.

Jag har hört talas om panikångest men inte förstått vad folk talat om. Jag har aldrig upplevt det.
Jag har ofta ställt det så att jag helt frivilligt försatt mig i fruktansvärd rädsla: första fallskärmshoppet var läskigt, nästa hopp i raden ännu otäckare, men aldrig har ett fallskärmshopp varit så ohyggligt som jag hade det vid frukostbordet när jag tagit Mirtazapin och medicinen ännu inte stabiliserat nivån på signalsubstanserna i hjärnan.

Vad ska jag säga? Resan till Sudan kostade på sin tid 2000 spänn. Ett fallskärmshopp går på omkring hundralappen. En hel ask Mirtazapin om 30 tabletter kostar bara 79 kronor.

Pris prestanda om man vill ha sig en skräcktripp, då vinner Mirtazapinet överlägset.
Men som stämningshöjande medicin till en person som från början var deprimerad, vet jag inte – och rätt vad det är får man otippad bonus; flera otäcka tripper per tablett.

På ett sätt fungerar medicinen, fast kanske inte som tänkt: Jag blir så skraj av den att den skrämmer mig upp ur depressionen och tillbaka till livet.

Jag har redan halverat dosen och börjar kunna säga ”Fuck off!” när medicindemonerna nalkas. Tricket är att göra som jag gjorde i Sudan under okänd skottlossning, jag låtsas inte om att jag har en panikattack. Jag skär mina morötter eller vad jag nu gör som om inget händer inuti mig.
Jag fastnar inte längre i deras skräckinjagande grepp.

Denna resa har varat 28 dagar för länge. Det börjar bli dags att avbryta.

Odin lugnt och metodiskt jobbande med köksduken för att utlösa sin fars hemskaste eller häftigaste själsliga upplevelse hittills i livet.

* * * Uppdatering 24 augusti 2008 * * *
Jag har märkt att många söker på ordet Mirtazapin och hamnar på detta inlägg i min blogg. Det är snart ett år sedan jag skrev det. Vill du ha mer information om hur jag upplevde läkemedlet Mirtazapin gör sökning i arkivet under år 2007 och hela månaden augusti. Jag skrev nästan dagligen. MvH Anders Widén
* * * Slut uppdatering 24 augusti 2008 * * *

*** Uppdatering april 2013 ***
Mirtazapin visade sig vara helt fel medicin. Jag är Bipolär och då kan vissa mediciner förvärra situationen. Särskilt SSRI-preparat.

Jag skriver nu och då om min neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Här en länk till ett inlägg om det. 

Att kalibrera det man ser

Naturligtvis städade jag köksgolvet det sista jag gjorde innan vi lade oss igår. Golvet var helt rent och mattan låg spikrak utan minsta skrynkla. Det är obehagligt att trampa på lego och jag blir lite ledsen när bokryggar går sönder, vilket de gör när böcker är vända ut och in och man sedan trampar på dem.

Klockan har inte ens slagit sex på morgonen.
Jag kommer ner i köket efter de stora barnen eftersom jag bytt blöjor på minstingen. Den vuxnes vassa blick är påslagen. Jag känner den morgontrötta grälsjukan stötas upp som en hård boll i munnen och hur jag är nära att skrika: ”Städa upp! Här var snyggt för bara en minut sedan!”

Men jag besinnar mig. Istället sätter jag mig, släpper ned Odin på golvet och genast kryper han och tar en av hästarna som ligger framför frysen.

Tula ylar sitt allra högsta illtjut, fast hon sitter i soffan. Man hör inte vad hon säger men förstår innebörden. Odin får INTE röra hästarna.

Jag andas ut och långsamt släpper jag den vuxnes syn på saken. Den vuxne vill få ordning. Den vuxne vill städa upp. Genast! Men framför allt vill den vuxne ha lugn och ro och läxa upp Tula som skriker att Odin inte får leka med de hästar som bara ligger där och skräpar. De hästar som hon har tröttnat på och bara slängt på golvet. Fast jag har sagt åt henne tusen gånger att städa efter sig. Särskilt i köket!

Jag tar ett djupt andetag till och långsamt börjar jag se den verkliga verkligheten: Hästarna ligger allihop. Kanske de sover. Tula har lämnat dem ifred där. Med avsikt. Hon planerar rent av att gå tillbaka till hästarna när de har vaknat. Jag prövar den teorin, viskar:

”Tula. Jag tror Odin bara väcker en häst. Går det bra?”
Tula nickar. Det går bra. Min medling fungerade.

Så enkelt är det att slippa börja skrika före klockan sex på morgonen.
Så svårt är det att slippa börja skrika när som helst på dygnet.
Två långa andetag bort och tusen tankar ligger den andra välden. Där blir man ett med barnen istället för den stora arga jätten som alltid är röd i ansiktet och skäller.

Det obegripliga

Jag har sagt det tidigare: Jag bor mitt i ett paradis. Och här sitter jag till häst mitt på ägorna.
Idag testade jag att skjuta med min egen designade mongoliska ryttarpilbåge.
Naturligtvis barbacka.

Någon som begriper att jag deppat ihop?

(Dock. Idag mår jag bättre än de senaste 24 dagarna. Så här långt var det väldigt, väldigt bra att halvera dosen)

Köttigt ansikte och trötthet

Visaulisering: utan och med Mirtazapin Krka. Huden i ansiktet känns köttigare än vanligt, samt dras nedåt med en kraft av ca 4g...

Hade inte tänkt skriva mer om medicinering.
Men det är av allmänintresse, har jag märkt.
Andra därute tar också mediciner.

Jag har efter 23 dagars intag inte kommit fram till om medicinen är bra eller inte.
Eller rättare; medicinen hjälper mot nedstämdheten, depressionen, men har i mitt fall svåra biverkningar.
Här följer en så kortfattad, och förhoppningsvis adekvat, beskrivning som möjligt hur preparatet verkar på just mig:

Intar tablett 2000 på kvällen, somnar direkt vid sänggående ca 2100.
Sover hela natten. (Här fungerar prep. utmärkt, som sömnmedel).
Vaknar av barnen eller att hustrun lämnar hemmet.
Är vid uppvaknandet bakis och tröttare än trött. Så fortsätter det fram till kl 1200-1300 på dagen. Lägger jag mig ned somnar jag direkt. Det går helt enkelt inte att hålla sig vaken om jag lägger mig.
(Detta trots att jag sovit mer än 10 timmar på natten.)

Sen börjar det vända och jag blir nästan normalpigg efter ca kl 1500.Jag mår alltså ganska bra mellan 1500-2000 varje dag.
Så här långt har Mirtazapin Krka gett mig fem timmar vaket, normalt, skönt liv per dygn…

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Min läkare - samma eftersom jag tillhör en liten vårdcentral - rådde mig att fortsätta ta pillret för 8 dagar sedan: Då var jag närmast skräckslagen för biverkningarna var otäcka.Jag läser på http://www.fass.se/ ser att halveringstiden i kroppen är 20-40 timmar för min medicin.

Den senaste veckan har jag stadigt mått som bäst strax innan jag ska ta nästa tablett på kvällen. Detta får mig att tro att en lägre dos skulle kunna vara bättre.

Jag beslutar att göra experimentet att endast ta halva tablett nr 24.

På http://www.fass.se/ framgår även att underhållsdos kan vara lägre. Om inte funderar jag ändå på att fasa ur denna medicin. Jag står inte ut med tröttheten längre.

Jag anser för övrigt att den enda expert som finns vad gäller min kropp, mitt sinne, mitt liv – det är jag.

Det intelligentaste jag kommer på just nu är att minska dosen.

Rulltrappsmonster och andra faror

Min bror bemästrar rulltrappsavslut med 3 lånade barn.


Det värsta jag vet är att vara introspektiv. Näst därefter kommer introverta personer. Hur roliga är dom!?

Vad tillför de kalaset?

Va?

Och så är jag en sån själv. I vart fall just nu och 20 dagar tillbaka på bloggen.

Samtidigt måste jag ta det. Vara det. För tittar jag i backspegeln ser jag plötsligt hur jag betett mig.

Under en och samma tidsperiod har jag gjort följande:

1) Skaffat 3 barn.
2) Skrivit 4 böcker.
3) Gett ut 4 böcker.
4) Skrivit 3 andra böcker som refuserats.
5) Planerat och genomfört
a) Klimatförändringsföredragsturnéer
b) Djingis Khans turnéer.
c) andra författarturnéer.
6) Uppfunnit en ny pilbåge.
7) Varit pappaledig med både 2 och 3 barn…
8)…

Jag slutar räkna upp grejer här, eftersom varje enskild sak i sig är ett heltidsjobb. Tag bara ett exempel. Man tror att det bara ska vara kul och avslappnande att uppfinna en pilbåge. Och det är det. Länge. Men plötsligt föreslår någon att man ska ansöka pengar, man gör det på en höft, och innan man vet ordet av fastnar man i en annan karusell, man sitter och producerar ansökningshandlingar…

Summa Pilbågen: Det kostade mig mer tid att ansöka om pengar hos ALMI än vad det tagit att köra mitt vanliga race med föredrag…

Men återigen. Här tappar vi fokus. Brännpunkten är att jag till slut kollapsade och mitt sinne fick för sig att det inte längre kunde kontrollera tillvaron. Jag sjönk ned i depression.

Ett modernare ord är utbrändhet – ett ord eller sjukdomstillstånd som sittande regering med sin nysvenska ett tag ville radera, men nu sitter och snuttar lite till på eftersom det blev lite folkstorm kring det.

Naturligtvis spinner min hjärna vidare även nu. Om förmiddagarna kan jag fortfarande känna oron över att jag inte har riktig koll. Men mot eftermiddagen hjälper mig medicinen att vara i nuet. Att bara vara – och då är jag med mina barn och upptäcker äntligen livet tillsammans med dem.

Sist vi var inne i stan hade Tula INTE kontroll över rulltrapporna. De var otäcka och hon måste hålla handen, helst att jag lyfte upp henne i famnen.
Den här gången har det skett en mental utveckling. Utan att hon sett någon rulltrappa ute i skogen där vi bor kunde hon utan skräck färdas själv mot toppen.

Hade jag fortfarande varit totalt introvert och deppig hade jag missat denna syn. Kolla in hennes målmedvetna seger över det förut så otäcka rulltrappsslutet där man ju inte visste hur man skulle hoppa eller sätta fötterna för att inte åka in i maskineriet och trasas sönder av självaste rulltrappsmonstret:

Min upptäckt av semester

Dag 18.

Medicinen har inte ”kickat in”, snarare ”svarar” jag bättre och bättre på den.
För första gången på över 6 år tar jag ledigt och följer med familjen på utflykt. Annars har mitt standardsvar alltid varit: ”Jag ska bara posta, skriva, fixa det här PR-brevet, förbereda det här föredraget, få undan lite fakturering…”

Jag har inte tagit en ledig dag sen jag vet inte när.
Mer än sex års slit. Inte en enda dag semester. Inte en enda sjukdag.

Luften gick bara ur mig. Jag fick en liten snuva, det räckte för att knäcka mig. Jag kunde inte längre kliva ur sängen. Det fanns bara en enda medveten tanke kvar i huvudet för cirka 20 dagar sedan, innan medicinen.
”Jag orkar inte kämpa mer”.

Utan medicin skulle jag varit däckat ännu. Medicinen har lyft mig ur svartsynen och depressionen. Jag har fortfarande vissa biverkningar, så som trötthet på morgnarna och en vag känsla av att vara bakis fast jag inte druckit. Men jag är tillbaka i livet och kan följa min familj på en tur till Åre.

Jag med sonen framför Ristafallet.

Sonen softar i liften under sin första färd upp till toppen.

På väg ned. Man måste räkna ALLA liftstolparna.