torsdag, september 13, 2007

Äventyret Mirtazapin


Fallskärm, ingenting mot Mirtazapin.

Att käka Mirtazapin är att känna sig som en vanlig människa men överraskas av berikande och intensiva episoder:

Jag kan sitta helt lugnt och betrakta ettåringen medan han river ned bordsduken. Det enda jag lite förstrött vill rädda i situationen är ett kuvert på bordet som innehåller en av barnens mostrars körkortsförnyelse. Jag vill inte att Odin börjar tugga på den och förvandlar handlingen till pappersgröt.

Ja. Det är mitt enda bekymmer i världen: Att Odin inte ska äta ett papper och det avstyrs, som alla hemmapappor vet, rysligt lätt genom att ge honom något annat och helst färggladare att tugga på.

Mitt under denna idylliska scen med sonen på bordet händer saker stora som under en av Islams nätter. Det står skrivet att under nätternas natt skall himlens portar öppna sig och vattnet i krusen bli sötare. Jag bestrålas av sådan värme och härlighet att jag tappar andan och utan motstånd görs jag på så sätt redo att bekänna mig troende på den enda Guden, men just när jag har orden på mina av iver skälvande läppar suger det till i magen som av panik.

Jag har panik och paniken griper omkring sig, bemäktigar sig magen, klöser, river, sliter och strålar till sist med ett tjut vidare ut i armarna och i benen. Jag sitter vid köksbordet mer panikslagen än jag någonsin varit.

Jag var i Sudan när inbördeskriget bröt ut och hörde skottlossning i stadens trånga ekande gränder utan att kunna säga från vilket håll skotten kom där jag vandrade. Den gången valde jag att med ett behärskat och viljestarkt lugn gå tillbaka till mitt hotell för att packa och den episoden var ingenting mot det här.

Jag har hört talas om panikångest men inte förstått vad folk talat om. Jag har aldrig upplevt det.
Jag har ofta ställt det så att jag helt frivilligt försatt mig i fruktansvärd rädsla: första fallskärmshoppet var läskigt, nästa hopp i raden ännu otäckare, men aldrig har ett fallskärmshopp varit så ohyggligt som jag hade det vid frukostbordet när jag tagit Mirtazapin och medicinen ännu inte stabiliserat nivån på signalsubstanserna i hjärnan.

Vad ska jag säga? Resan till Sudan kostade på sin tid 2000 spänn. Ett fallskärmshopp går på omkring hundralappen. En hel ask Mirtazapin om 30 tabletter kostar bara 79 kronor.

Pris prestanda om man vill ha sig en skräcktripp, då vinner Mirtazapinet överlägset.
Men som stämningshöjande medicin till en person som från början var deprimerad, vet jag inte – och rätt vad det är får man otippad bonus; flera otäcka tripper per tablett.

På ett sätt fungerar medicinen, fast kanske inte som tänkt: Jag blir så skraj av den att den skrämmer mig upp ur depressionen och tillbaka till livet.

Jag har redan halverat dosen och börjar kunna säga ”Fuck off!” när medicindemonerna nalkas. Tricket är att göra som jag gjorde i Sudan under okänd skottlossning, jag låtsas inte om att jag har en panikattack. Jag skär mina morötter eller vad jag nu gör som om inget händer inuti mig.
Jag fastnar inte längre i deras skräckinjagande grepp.

Denna resa har varat 28 dagar för länge. Det börjar bli dags att avbryta.



Odin lugnt och metodiskt jobbande med köksduken för att utlösa sin fars hemskaste eller häftigaste själsliga upplevelse hittills i livet.

* * * Uppdatering 24 augusti 2008 * * *
Jag har märkt att många söker på ordet Mirtazapin och hamnar på detta inlägg i min blogg. Det är snart ett år sedan jag skrev det. Vill du ha mer information om hur jag upplevde läkemedlet Mirtazapin gör sökning i arkivet under år 2007 och hela månaden augusti. Jag skrev nästan dagligen. MvH Anders Widén
* * * Slut uppdatering 24 augusti 2008 * * *

*** Uppdatering april 2013 ***
Mirtazapin visade sig vara helt fel medicin. Jag är Bipolär och då kan vissa mediciner förvärra situationen. Särskilt SSRI-preparat.

Jag skriver nu och då om min neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Här en länk till ett inlägg om det. 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej igen, hoppas du känner dig bättre. Det verkar så på dina texter i bloggen! Måste bara berätta om en incident;-en läkare som jag träffat i ett hjärtochkranskärlsproblem som visade sig inte vara något problem egentligen och som jag träffade för 5 månader sedan, har skickat mig ett brev där han beklagar mitt fall och beklagar min nyupptäckta sockersjuka. Sockersjuk hette det väl för 30 år sedan. Men det hemskaste av allt; -han hade blandat ihop sina patienter och skickat mig som sockersjuk, fast jag sällan varit friskare i mitt liv, till metabolavdelningen. Det visade sig att det mesta han sagt inte var jag utan en annan patients journal som varit till grund....jag har pratar med läkaren ifråga och samtidigt anmält honom. Tänk på det nästa gång någon läkare säger att du är sjuk. Är det du eller någon annan han pratar om?
Hälsar UiU

Anders sa...

UiU: Jo, man man måste tyvärr vara aktsam i kontakt med sjukvården...
Det rullar för många patienter och journaler och dataklick för varje läkare varje arbetsdag...

Nå. Denna gång tror jag det inte skett någon förväxling för min del.
Jag satt framför läkaren när vi tillsammans trodde att antidep. medicin av den typ jag började ta skulle vara bra.

Nu visade det sig att jag reagerade väldigt starkt på den tämligen normala ingångsdosen för män, 30mg.

Jag tål 15 mg bra mycket bättre, men känner ticks och andra obehagligheter, så jag är på väg ut ur det här experimentet!

Ha det bra U!

pernilla sa...

Hej Anders!
Min goda kompis Åsa har pratat om dig och din piller-färd. Jag sitter nu här och skummar igenom dina inlägg och tycker det mesta verkar skumt med den färden... Mest elände verkar det som?

Som signalsubstansintresserad så måste jag därför fråga:

*vilka symptom grundade farbror (tanten?) doktorn sitt medicinval på?
*har du berättat för personen i fråga om dina biverkningar?

Du har fått en medicin som ska rätta till din serotonin/noradrenalin-balans. Frågan är då bara om det är din serotonin/noradrenalin-balans som ska rättas till? Kan det rent av vara så att medicinen ställer till ännu mer oreda än reda? Kanske är det dopaminet, acetylkohlinet osv som det är knas med?

Sånt där som olika obalanser funderar inte läkarna så mycket över, din medicin kanske funkade jättebra till patienten som var före dig så då duger den nog åt dig också! Varför det blev obalans tycks också vara helt ointressant.

Ja, nu ska jag inte vara skeptisk till läkarna, de är jätteduktiga på att vira på bandage och plåster och sånt!

En annan god kompis har ett signalsubstanstest online. Hon säljer aminosyrekosttillskott men det är jag inte involverad i - jag bara gillar hennes test för att det är omfattande, väl utformat och smidigt. Kostar inget! Gör det och se om det håller med din doktor. Finns på www.hormonbalans.se

För egen del blev det en epilepsimedicin, lamotrigin, som till sist funkade. Den fixar nåt med natriumkanalerna i cellmembranen. Håller på och försöka förstå det hela lite närmre. Irl gör den så att jag kommer till min rätt när det gäller att organisera, strukturera, koordinera osv i vardaglivet bland all ryggsäckslogistik mm. Vaknar utan ångest på morgonen. Inga djupa dippar. Ingen förlamande trötthet (förutom vid mens, men sånt har väl inte du probz med). Inga biverkningar. Mer som mig som jag är egentligen när jag inte är sjuk. Så ska en medicin funka om man nu till sist måste ta nån... Noradrenalinhjälpare likt din medicin var rena katastrofen för mig - trötthet mixat med panik...märklig känsla. Som bot till det fick jag en betablockerare och diverse annat tills jag sa stopp. Den doktorn sov med receptblocket under kudden och hon hade kunnat hålla på i all oändlighet med att ge mediciner mot biverkningarna. Jag är glad att jag ännu är vid liv!

Bästa boken om hjärnan, obalanserna, medicinerna, maten, kosttillskotten mm kan du läsa om här: http://www.serotonin.nu/recentioner.asp?ID=75

Hälsn Pernilla
www.serotonin.nu