Att erövra ett språk

Jag fixar frukost. Tula läser högt för sig själv. Hittar på en historia.
Ganska skön vila för mina öron eftersom hon i vanliga fall övar språket genom att tjatigt och hela tiden fråga. Hon är särskilt ute för att lära sig färger:
”Va’e’de färg, pappa?”
Inget svar
”Va’e’de färg, pappa?”
Inget svar, för jag hör inte. Hon har redan frågat hundra gånger. Minst. Och till sist blir man som bedövad i hörselnerven.
”Va’e’de färg, pappa?”
Nu börjar hennes röst tränga in i mig. Eller snarare, rösten har varit där hela tiden, men jag har inte hört orden.
”Va’e’de färg, pappa?”
Jag svarar äntligen och känner mig som Bruce Willis i filmen Pulp Fiction när han resignerat korrigerar sin flickvän som tror att det är en motorcykel de ska åka på:
”It’s a shopper baby. It’s a shopper.”

Fast jag säger:
“Gul Tula. Det är gul.”

Tre sekunder senare börjar allt om igen:
”Va’e’de färg, pappa?”
Tyst.
”Va’e’de färg, pappa?”

Det är tur att barn är precis så infernaliskt enträgna som de är. Hur skulle de annars lära sig saker när de har föräldrar som inte lyssnar?