onsdag, september 12, 2007

Att kalibrera det man ser

Naturligtvis städade jag köksgolvet det sista jag gjorde innan vi lade oss igår. Golvet var helt rent och mattan låg spikrak utan minsta skrynkla. Det är obehagligt att trampa på lego och jag blir lite ledsen när bokryggar går sönder, vilket de gör när böcker är vända ut och in och man sedan trampar på dem.

Klockan har inte ens slagit sex på morgonen.
Jag kommer ner i köket efter de stora barnen eftersom jag bytt blöjor på minstingen. Den vuxnes vassa blick är påslagen. Jag känner den morgontrötta grälsjukan stötas upp som en hård boll i munnen och hur jag är nära att skrika: ”Städa upp! Här var snyggt för bara en minut sedan!”

Men jag besinnar mig. Istället sätter jag mig, släpper ned Odin på golvet och genast kryper han och tar en av hästarna som ligger framför frysen.

Tula ylar sitt allra högsta illtjut, fast hon sitter i soffan. Man hör inte vad hon säger men förstår innebörden. Odin får INTE röra hästarna.

Jag andas ut och långsamt släpper jag den vuxnes syn på saken. Den vuxne vill få ordning. Den vuxne vill städa upp. Genast! Men framför allt vill den vuxne ha lugn och ro och läxa upp Tula som skriker att Odin inte får leka med de hästar som bara ligger där och skräpar. De hästar som hon har tröttnat på och bara slängt på golvet. Fast jag har sagt åt henne tusen gånger att städa efter sig. Särskilt i köket!

Jag tar ett djupt andetag till och långsamt börjar jag se den verkliga verkligheten: Hästarna ligger allihop. Kanske de sover. Tula har lämnat dem ifred där. Med avsikt. Hon planerar rent av att gå tillbaka till hästarna när de har vaknat. Jag prövar den teorin, viskar:

”Tula. Jag tror Odin bara väcker en häst. Går det bra?”
Tula nickar. Det går bra. Min medling fungerade.

Så enkelt är det att slippa börja skrika före klockan sex på morgonen.
Så svårt är det att slippa börja skrika när som helst på dygnet.
Två långa andetag bort och tusen tankar ligger den andra välden. Där blir man ett med barnen istället för den stora arga jätten som alltid är röd i ansiktet och skäller.

4 kommentarer:

Åsa Mitt i Världen sa...

Sådana här saker borde skrivas i böcker! Alla har inte din förmåga att leva sig in i vad barnen upplever, men det skulle kunna öva upp den förmågan om de fick läsa om hur du tänker.

Anders sa...

Åsa: Ja, det kanske vore en idé att börja tänka bok krin det här. Min bror har varit inne på samma tema.
Han tycker jag ska ta tag i den här "barnbiten" och göra något av det.

Jag börjar tycka så lite själv, men vill inte jäkta fram något under rådande omständigheter...
Balans i signalsubstanserna först - sen börja tänka på fler projekt!!!

Peter Madison sa...

Well...vill ju inte tjata men det verkar som om det är en idé! En bra idé.

Balans först. Ja.

Anders sa...

Peter: Det är en bra idé. Jag har bara varit så sliten och nedgången, hela sommaren helt sänkt i deppoträsket, men jag är på väg upp nu. Det känns så.

Men. Jag har också Båggmannen, samt en story som Patrik P har hjälpt mig med att få fakta kring.

... sen några andra småidéer som inte växt sig stora än.